Sju Tankar efter IFK Göteborg – Falkenberg (1-1) ”Sorglig berättelse, men det kan finnas ett lyckligt slut”

Ett IFK Göteborg hårt drabbade av spelarförsäljningar, skador och avstängningar tog emot Falkenberg för att få revansch för den omdebatterade 1-1 matchen i Falkenberg tidigare i sommar. Här kommer sju tankar efter att revanschen uteblivit.

Se på det nyktert. Jag tycker absolut att Blåvitt ska slå Falkenberg på Gamla Ullevi, men krasst sett så vet jag inte om vi kunde förvänta oss en klang och jubelföreställning. Redan på förhand visste vi att Blåvitt sålt sin bästa mittback, de andra två var avstängda, och högerbacken är på väg tillbaka från en längre skadefrånvaro. När tränarstaben vridit och vänt på allt så kommer de till slutsatsen att den bästa vägen framåt är att låta två ungdomar göra sin första starter för året och flytta ner en mittfältare i backlinjen. Förstå mig rätt, jag tycker Rasmus Wikström sett jätteduktig ut när han varit uppe med A-laget under försäsongen, och Noah har varit väldigt duktig i de ungdomsmatcher jag sett, men det är fortfarande ett stort steg att ta, speciellt för Rasmus som får August Erlingmark som normalt sett inte ens spelar mittback bredvid sig. Jag vet att många drömmer om att de ska göra dundersuccé men krasst sett är det inte de bästa förutsättningarna för någon inför matchen. Och det blev omedelbart värre…
Skadan. Som om inte matchen var svår på förhand så skadar sig Rasmus Wikström, till synes rätt allvarligt, redan efter fyra spelade minuter. Enormt tråkigt för Rasmus. Det syntes på hans lagkamrater hur de led med honom när han till sist tvingades lägga sig på båren och rullas ut. Något som såklart inte gör situationen enklare för Blåvitt, som nu tvingas till ett tidigt byte, där den enda regelrätta mittbacken i truppen går av plan.

Sebastian Eriksson kommer ner, och det är svårt att säga att han gjorde ett dåligt jobb, men det blir väldigt tydligt att många spelare, för många, spelar på ovana positioner och inte riktigt vet var de ska vara. Försvarsspelet, framför allt när Falkenberg kontrar blir virrigt när spelare spelar på fel positioner och ofta hamnar mellan där de är vana att spela och där de borde spela den här matchen.
Jag låter fötterna tala. Jag ska villigt säga att jag inte var helt nöjd när Blåvitt presenterade Sana. Inte på grund av hela bangerincidenten, utan för hur han agerade efteråt. Naivt försökte han skämta bort händelsen, och det var väl säkert hans sätt att bearbeta det, men för många andra sågs det som salt i ett öppet sår. Egentligen är hela historien ganska sorglig. Du har en kille från Göteborg, som får en chans i en av Europas största klubbar, inte riktigt lyckas där, och när han ska vända hem nobbas han av sitt gamla lag. Han väljer det som på pappret är det näst bästa alternativet. Han är trots allt professionell fotbollsspelare, och en chans att få spela i Champions League är ändå ganska spännande.

Objektivt sett för en fotbollsspelare är det ett bra karriärsdrag.

För en fotbollssupporter väljer han ett rivallag.

Den hemmapubliken han egentligen ville spela inför buar ut honom. Hårda ord skriks mot honom. Saker kastas mot honom. Han mår inte bra. Det var inte så här han ville ha det. När det smäller bredvid honom slår det slint. Han kastar upp en hörnflagga mot de supportrar han egentligen älskar. Efteråt vill han bara lägga det bakom sig. Glömma allt. Han försöker skämta lite om det hela, för det är det man gör om saker som är jobbiga att prata om. Det gör bara saken värre. Spelaren flyttar utomlands. Bort från sitt lag såväl som rivallaget han hade det dåliga omdömet att spela för. Där tog historien slut trodde många.

Men sen kom han hem.

Hur den delen av historien slutar vet vi inte. I mina ögon måste han fortfarande vara väldigt försiktig med hur han uttrycker sig. Oavsett hur han egentligen känner så måste den officiella versionen framöver vara att han vantrivdes i Malmö, staden luktar skit och han skämdes varje gång han tog på sig den fula tröjan.

MEN.

Lek med tanken. Den förlorade sonen återvänder. Vis av sina resor kommer han hem för att leda sitt lag tillbaka till toppen. Den fallne ängeln leder sig själv och de rättrogna tillbaka till himlen. Sana har nyss fyllt 30 år. Han flyttade inte hem för att mellanlanda i Allsvenskan. Han flyttade hem för att ge Blåvitt de bästa åren av hans karriär. Och fortsätter han som idag, så kan han faktiskt vara en spelare som Blåvitt kan bygga ett riktigt bra lag runt i flera år framöver. Vi är absolut inte där än. Men visst hade det varit en bra historia?
Rätt väg. Tyvärr fick Rasmus Wikström aldrig visa upp vad han kunde inför publiken på Gamla Ullevi. Noah Alexandersson fick i alla fall 45 minuter innan även han tvingades byta med en fot som svullnat upp ordentligt efter en ful stämpling. Noah var inte direkt dålig, men gjorde inget avtryck i matchen heller. Och det är risken man får ta när man startar med såhär unga spelare. I ett lag som varit i bättre form, utan massa avstängningar m.m. hade Noah säkert fått en bättre miljö att göra ett större avtryck i. Men jag tror ändå att det är rätt gjort på sikt. Jag tycker att Poya Asbaghi varit väldigt duktig (även förra säsongen om vi ska vara ärliga) på att faktiskt ge unga spelare en ärlig chans, och på sikt tror jag det är enormt viktigt.
Hemmaborg, hemmasorg. Vi ska komma ihåg att Blåvitt tippades åka ur i år av många, och årets resultat är bättre än många vågade hoppas på, men det går samtidigt inte att komma ifrån att det inte alls sett så bra ut på hemmaplan i år. Eller rättare sagt, på Gamla Ullevi. Sedan Blåvitt flyttade tillbaka till Gamla Ullevi har man spelat sju matcher. Fyra oavsgjorda, en förlust och bara två vinster. Men mest anmärkningsvärt av allt är kanske ändå att Blåvitt under 2019 bara gjort 4 mål på Gamla Ullevi. I Fyra av sju matcher har de gått mållösa (0-0 mot Malmö, HIF, och Norrköping, och 0-1 mot Örebro). Enda gången Blåvitt gjort mer än ett mål var i 2-1 segern mot Sundsvall. Övriga två matcher var 1-0 mot AFC och kvällens 1-1 match mot Falkenberg. Det är absolut inga klang och jubelföreställningar Blåvitt bjuder på på Gamla Ullevi tyvärr.
Det här är priset för en tunn och ung trupp. Det är alltid svårt att hitta en bra balans mellan att slussa fram juniorer, ha en bra bredd, nå resultat och ge unga spelare chansen. Tobias Sanas gamla klubb, Ajax, är väl en av få som klarar av att gå till en Champions League semifinal med en snittålder på ”har precis slutat gå i blöjor”, men för de flesta klubbar måste man hitta en balans mellan erfarna spelare och samtidigt kunna släppa fram duktiga unga spelare.

I år har Blåvitts ekonomi gjort att man nästan helt fick vara utan erfarna spelare, och då har fler unga fått spela. Och de har gjort det väldigt bra. Så pass bra att vissa sålts och andra ryktas bort. I kvällens första tanke tar jag upp just hur det var en trupp där många spelare som startade i våras inte är kvar av olika anledningar. Och då märks det att truppen är tunn. Det blir svårt att hitta folk som tar platserna i elvan när man åker på tre avstängningar samtidigt. För Blåvitts del är det bara att hoppas att skadan på Nzuzi Toko (som var avstängd i kvällens match) inte är allvarlig, för efter ännu ett onödigt gult kort är Sebastian Ohlsson avstängd i nästa match, och det är ännu en position där det inte finns en naturlig ersättare i truppen.
Framtiden. Även om besvikelsen över ännu ett poängtapp är stor, så var det ändå med en viss framtidstro jag cyklade hem från Gamla Ullevi. Ikväll såg försvaret absolut riktigt virrigt och vilse ut. Och det är inte så konstigt givet förutsättningarna. Men det fanns också många ljusglimtar. Det känns fortfarande som om Blåvitt har något väldigt bra på gång i det här laget.

Egentligen känns hela säsongen som ett drama där protagonisten går igenom sorg och motgång gång på gång för att alltid resa sig. Vi har nederlagstipsen inför säsongen, vi har Pakas skada, vi har Rasmus skada idag. Men vi har också återkomstberättelsen. Eller ja, potentialen för den. Vi har protagonisten som reser sig igen. Vi har Sebastian Eriksson som kommer hem med en svår skada. Vi har Paka som kör en tredje gången gillt kämpar sig tillbaka (och håller sig hel i framtiden), vi har en bespottad Akademi som räddar klubbens ekonomi. Vi har kronprinsarna Erlingmark och Alexandersson som tar sig fram, och med tanke på vilken snittålder vi har i truppen så är det nästan som om man inte undrar ifall de ställer nästa generation Hysén på plan snart också.

Det finns som sagt en väldigt bra historia här som bara väntar på att få berättas för första gången.