Sju tankar efter IFK Göteborg – Hammarby (0-0) ”För lite för sent”
IFK Göteborg stoppar förlusttrenden, men lyckas inte vinna mot Hammarby. Här kommer sju tankar efter en match som i slutändan präglades mest av en viss uppgivenhet.
1. Både ett och två steg fram…
Blåvitt gör nog sett till hela matchen en av de bättre insatserna sedan EM uppehållet. Stundtals klarar laget av att sätta press på Hammarby. Stundtals visar laget upp ett passningsspel som klarar av att öppna ytor på offensiv planhalva. Stundtals ser det helt okej ut.
2. … men det räcker inte när laget är 10 steg bakom
Att det börjar se bättre ut hjälper inte så mycket. Gå tillbaka till punkten ovan och se hur det står ”Stundtals klarar laget av att sätta press på Hammarby”. Att det är ett klart steg framåt för laget att man klarar av att sätta press på en motståndare, på hemmaplan, är tragiskt. Att IFK Göteborg sitter i den sitsen att det här känns som en uppryckning är på många sätt och vis tragiskt. När glädjen över att Blåvitt då och då pressade ner Hammarby lagt sig så står vi kvar med en statistik som säger att Hammarby vann bollinnehavet med 62% mot Blåvitts 38%. Hammarby hade 20 skott, varav 7 på mål, mot Blåvitts 9, varav 3 på mål. Hammarby hade 3 bra målchanser mot Blåvitts 1 bra målchans. (Enligt SofaScores statistik då.)
Det här är på hemmaplan mot ett lag spelade match i Serbien för drygt två dygn sedan. Mot ett lag som knappt tagit några poäng på gräs på hela säsongen.
Blåvitt har på åtta hemmamatcher förlorat tre, spelat oavgjort i tre och bara vunnit två. Det är pinsamt. Att tappa 15 poäng på hemmaplan under en säsong är ett stort underkänt betyg, och Blåvitt har lyckats göra det efter bara halva säsongen.
3. Uppgivet
Idag var det förhållandevis lätt att åka hem från Ullevi. Jag tror att det kom efter matchen mot Norrköping, men idag blev det väldigt tydligt. Efter premiären mot Örebro var jag arg och besviken för att Blåvitt i mina ögon missat en chans att få en bra start på året. Efter förlusten mot Degerfors var jag rosenrasande för att man förlorade en ”enkelt” match. Trots den svaga vårsäsongen så hade man någon vision om att Blåvitt med ny tränare och ett EM uppehåll för honom att få ordning på laget skulle kunna komma ut starkare efter EM. Det blev torsk mot Elfsborg, som också är kroniskt dåliga på gräs. Sen kom två segrar, och hoppet tändes lite lätt. Någonstans hoppades man att Blåvitt kanske möjligtvis om stjärnorna ställde sig i rad kunde få ordning på säsongen, nu när Berg och Wendt är i laget.
Sedan dess har Blåvitt tagit 1 poäng av 9 möjliga.
Den här säsongen är över. Eller ja, så dåligt som laget spelar just nu finns ju faktiskt risken för nedflyttningsstrid snart, men i stort är säsongen över. Det märktes på läktarna. Det märks i hela känslan i kroppen inför matchen. Det spelar helt ärligt ingen roll längre om laget klarar av att rycka upp sig. Även om man skulle börja rada upp segrar nu så gör det ingen skillnad. En femteplats som man kniper i sista omgången efter en fin höst är inte värd ett skit. I alla fall inte för ett lag med Blåvitts ambitioner. Det är bara att sminka grisen.
4. Ni är ett lag va?
Bortsett från att Blåvitt fortfarande saknar en vettig spelidé så känns det ofta som om spelarna inte ens tycker om varandra. Eller så kanske det är det som stoppar laget från att genomföra sin spelidé?
Okej, att spelarna inte tycker om varandra är antagligen inte sant, men de hjälper verkligen inte varandra. Och det är nog en stor anledning till att spelet hackar.
Varför det ser ut så vet jag faktiskt inte. Kanske är det slarv. Kanske är det en känsla av att ”aja, det är hans problem”, kanske är det nerver. Men väldigt ofta när en spelare ska slå en relativt enkel pass till en medspelare så krånglar de till det. Bollen går inte längs backen, utan når medspelaren i knähöjd, så det blir en svårare mottagning. Vilket i sin tur ger motståndarna tid att sätta in pressen. Och sedan är det full panik. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när Anestis väljer att chippa en boll till Tobias Sana som inte riktigt får ordning på bollen och sedan tappar den till en väldigt farlig Hammarbyomställning.
Tobias Sana kunde absolut tagit ner bollen bättre och hittat något alternativt. En spelare av hans kaliber hade nog med tid för det. Men det faktum att han som siste men ska behöva ta ner en chippad boll samtidigt som Hammarby spelare kommer in i stenhård press är ett systemfel. Han ska inte sättas i den positionen från början.
5. Vilka är det som vill vinna egentligen?
Det blir lite komiskt i slutet av matchen när hemmapubliken och bortapubliken turas om att bua ut respektive motståndarlags målvakter för att de maskade under slutet av matchen. Efter minut 80 så kändes det inte som om något av lagen var speciellt sugna på att vinna. Inte för att det inte skapades chanser, men det handlade nog mer om bristande kompetens än om att de båda lagen tryckte på för en seger.
Personligen tycker jag det är under all kritik att Blåvitt på hemmaplan inte går för seger, men jag kan ändå förstå logiken i Mikael Stahres uttalande efter matchen där han konstaterar att ”Det var väldigt viktigt att inte förlora en tredje raka”. Men å andra sidan. Att Blåvitt sitter där till att börja med är ju ett fiasko av episka proportioner.
6. Måste vi vara så ”duktiga” hela tiden
Något som känns återkommande för Blåvitt är att man gång på gång ska vara så jävla duktiga. För att dra en referens till populärkulturen så känns Blåvitt som Eddard Stark. Försöker göra det som är rätt, även när det drabbar en själv negativt.
Ett exempel på detta är ju alla matcher mot Malmö där Blåvitt spelat i bortaställ nere i Danmark samtidigt som Malmö bara tagit med sitt blå ställ till matcherna i Göteborg. Eller, på tal om Malmö, hur Blåvitt vek sig dubbla för att vara tillmötesgående efter den avbrutna matchen 2016. ”Vill ni ha pengar tillbaka, på en skrivbordsvinst och 80 minuter match? Absolut, här. Det blir ett fint tillskott i tifokassan”.
Eller som nu. ”Vi vill verka för en levande läktarmiljö, så vi öppnar bortasektionen.”
Ja, det är väl fint och nobelt och allt det där. Men vad får vi för det? Tror ni Malmö kommer öppna bortasektionen i nästa vecka? Övriga föreningar tvekar ju inte en sekund om de får en chans att bajsa på Blåvitt och blåvita supportrar så varför i hela fridens namn ska vi vara så trevliga och tillmötesgående mot alla?
7. Den enarmade banditen
Något som principiellt stör mig mycket mer än grova domarmissar är inkonsekvens. De som läst mina texter förr känner nog igen det här. I min värld måste domarna vara konsekventa. Om du blåste frispark när en spelare går in med sträckta armar i en nickduell, så ska du blåsa frispark för det varje gång.
Jag tror inget av lagen är speciellt nöjda med Victor Wolf idag av just den anledningen. I ena stunden är det okej att trycka bort motståndare om du är bollförande. I nästa är det inte okej. I ena stunden är det okej att trycka med armar i ryggen, i nästa är det inte det. I första halvlek så är Hosam Aiesh på väg att skapa ett jättefint läge när han håller bort en motståndare och släpper bollen till en medspelare. Men det blåstes bort. Och jag kan köpa den frisparken i sig. Hosam går hårt in. Problemet är ju att exakt samma situation friades fem minuter tidigare i matchen.
Om du blåser för A i läget ett, så måste du blåsa för A i läget två också. Hur svårt ska det vara?
Jättesvårt för de Allsvenska domarna tydligen.
