Sju tankar efter IFK Göteborg – Helsingborg (1-1) ”Leder du bara med 1-0 är du bara en snedträff från att tappa poäng”

Blåvitt tog emot Helsingborg hemma på Gamla Ullevi och det såg länge ut som om det här skulle bli sju ganska glada tankar. Blåvitt tog tidigt ledningen, något vi absolut inte är bortskämda med, och med champagnefotboll rullade Blåvitt ut ett svagt HeIF. Men trots många bra lägen gör Blåvitt inga fler mål och på övertid studsar bollen helt fel och HeIF får ett friläge de kan kvittera på.

Just nu är känslan såklart väldigt tom, och det ligger nära till hands att vara väldigt negativ, men vi ska komma ihåg att större delen av matchen trots allt var ganska bra. Blåvitt borde verkligen ha vunnit den här matchen. Vilket såklart också blir en väldigt negativ punkt på slutet. För Blåvitt MÅSTE vinna den här typen av matcher. Här kommer sju tankar i alla fall.

Anfall är bästa försvar
Det är en helt ny högerkant vi ser nu jämfört med många matcher tidigare när Alexander Jallow spelar istället för Nzuzi Toko. Inget ont om Toko, och jag förstår att han är tryggare bakåt än Jallow och således fick spela när han var kvar i föreningen. Men Toko lämnade ofta Aiesh väldigt ensam på högerkanten. Med Jallow får Hosam en ytterback som är betydligt spelgladare i offensiven, som hjälper till att öppna ytor åt Hosam och som ibland själv vågar utmana. Jag tror i slutändan att Blåvitt får mer nytta av Jallows offensiva hot än man fick av Tokos defensiva trygghet.
Arrogant?
Blåvitts första halvlek var kanske lagets bästa hittills i år, övertiden mot Hammarby i cupen borträknat, men frågan är om inte det var resultatet av ett väldigt arrogant HeIF? I princip alla lag som mött Blåvitt hittills i år har täppt till på mitten och tvingat ut Blåvitt på kanterna vilket gör Blåvitt märkbart svagare. Bristen på anfallare som kan vinna inläggsbollar tillsammans med en oförmåga att fylla på i straffområdet gör Blåvitt väldigt impotenta när man kommer via kanterna (tänker främst på det etablerade spelet och inte omställningarna då). Helsingborg borde nog vetat om det, men ställer ändå upp med ett klassiskt 4-4-2 som blir totalt överkörda av Blåvitt på mitten. I paus korrigeras felet och Blåvitt får med ens svårare att styra och ställa om man vill. Förvånansvärt ändå att Helsingborg inte gjorde så från början.
Man ska väl inte klaga på det som fungerar…
När Sargon Abraham frispelar Giorgi och Giorgi slår bollen på tok för långt ifrån sig så trodde nog de flesta att han sumpat vad som var ett riktigt drömläge. Istället lyckas Giorgi på något konstigt sätt, ur kass vinkel, med ryggen nästan mot mål, vrida sig och få in bollen ändå.

Väldigt underligt mål, och det är klart, funkar det så funkar det, men det är lite typiskt för dagens Blåvitt att han inte sätter förstaläget, som är det betydligt bättre läget.
Positiv och negativ press
Redan för några matcher sedan när jag skrev att jag trodde att Sargon Abraham ändå står på gränsen till att blomma ut som en riktigt vass allsvensk spelare så fick jag en del kritik, och samma kritik lär ju återkomma idag. Framspelningen till Giorgi glöms lätt bort när vi tappar poäng och reprisbilderna vevar lägen som Sargon måste göra mål på. Men jag står fast vid att jag tycker Sargon ser bättre och bättre ut. Inte bara för att han lägger ner ett enormt jobb i försvaret och sitt presspel, men för att han faktiskt har ett väldigt bra spelsinne och när han väl släpper bollen blir det lätt väldigt farligt.

Ofta känns det som om Sargons främsta problem är att han känner att han måste bevisa sig. Framför allt under hans första tid i Blåvitt var det många matcher där han drar på skott när det finns medspelare i bättre lägen. Det har han blivit bättre och bättre på och det känns som om ju mer säker han känner sig på att få spela, ju mer vågar han låta medspelarna spela.

Vilket leder mig in på en fråga som dök upp lite i huvudet på mig. Är konkurrensen i Blåvitt sund? Som sagt, Sargons problem inledningsvis var att det ofta kändes som om han gick in med en inställning av att ”Jag måste göra mål”. Ett behov av att visa upp sig. Och jag tror att alla som träffat Sargon ändå är rätt överens om att det inte är en egoistisk spelare.

I dagens match kommer en av mina favoritspelare, Adil Titi, in och det känns återigen som om en spelare som fått begränsat med speltid känner att nu måste han visa upp sig. Han kommer in och är lite övertänd, drar på sig en onödig frispark, slår bort bollar i sin iver. Nu vet jag inte om det går att skylla baklängesmålet på Adil, men det är trots allt hans touch som istället för att rensa bollen frispelar en HeIF anfallare. Och det är inte alls samma Adil som vi sett i U21 laget eller på träningarna.
August mittbacken
Det är många supportrar som i år och dar pratat om att August Erlingmark nog hade fått ut mest av sitt spel ifall han skolades om till mittback. Nu vet jag inte om jag tillhör den skaran som vill skola om August, men det går inte att komma ifrån att Blåvitt får ett annat spel med August som mittback. Utan att förlora något i fysiken och kraften i försvaret så har August en bolltrygghet som gör att han kan gå upp och styra spelet mycket högre i banan än Bjärsmyr och Calisir ofta gör.

Säger inte att vi ska skola om, men om Blåvitt är ute efter en mer spelade mittback så är August i mina ögon ändå en rätt stark kandidat.
Slarv
Allt positivt till trots så slarvar Blåvitt fortfarande för mycket. Inte bara när man tappar matchen på övertid, utan det är något som går igenom hela matchen. Jag vet inte om det är det täta spelschemat där laget i princip inte får tid att träna alls mellan matcherna, eller om det bara är vanligt hederligt slarv, men ganska ofta, både idag och i tidigare matcher, slarvar Blåvitt på tok för mycket i delar av spelet som borde vara rätt enkla. Korta rutinpass slås rakt på motståndare, enkla mottagningar blir helt galna osv.

Samma gäller avsluten. Bortsett från att Giorgi har ett läge där han slarvade bort ett friläge men ändå lyckades göra mål så hade Sargon ett läge där han egentligen bara behöver lägga in bollen men tar i för kung och fosterland och skjuter över. Hosam Aiesh har också ett fritt skott från straffområdeslinjen där han skjuter över. Alhassan Yusuf har flera bra lägen att göra mål, men kommer knappt till avslut. Det avslutet som väl kom gick i stolpen. Även Patrik Karlsson Lagemyr har flera bra lägen men får aldrig ordning på bollen när han väl får det så gör HeIF målvakten en bra räddning. Kort och gott. Trots att Blåvitt spelmässigt kör över Helsingborg fortsätter laget slarva i över hela plan, och det är slarv som man inte riktigt brukar se 8 omgångar in i säsongen.
Leder du med 1-0 är du alltid bara en snedträff från tappad poäng
En sanning som blev väldigt aktuell idag, när det var just en snedträff som friställde HeIF och bäddade för kvitteringen. Det är inte bara att man tappar en seger på övertid. Man tappar en seger mot ett HeIF som var riktigt dåliga. Kan man inte ens vinna när motståndarna har en så här dålig match, då vinner man fan inte många matcher. Blåvitt måste först och främst lära sig avgöra matcher. Det görs på tok för få mål, samtidigt som bristen på kontinuitet i backlinjen gör att laget släpper in för många för enkla mål.

Bortsett från att Blåvitt måste måste måste avgöra den här matchen på någon av alla chanser man får, så är jag lite tveksam till hur man väljer att avsluta matchen.

För Helsingborg har knappt något alls. De skapar inga lägen. Visst, Blåvitt lät dem spela runt mer efter minut 60, men de skapade knappt något alls under ordinarie tid. Men Blåvitt byter in en Emil Holm som ska bli någon slags extra högerback. Man tar ut ’Paka’ och sätter in en defensiv mittfältare, som till råga på allt spelade mittback i förra matchen. Det blev väldigt defensivt. Man sjunker ner. Mot ett Helsingborg som i all ärlighet inte tryckte på för en kvittering. Först mig rätt. Om Helsingborg spelar runt bollen runt Blåvitts straffområde och matar in boll efter boll så är det absolut rätt att ta in gubbar som Titi och Holm som trycka bort bollen.

Men att självmant sjunka hem när motståndarna agerar som ett slaget lag? Det kändes underligt. Och fegt.

Och det blir än underligare när man har en slutkörd Sargon Abraham kvar på topp.

Än värre blir det vid målet där Blåvitt lyfter laget, och åker på en jävla djupledsboll. Har fan kan HeIF få ett friläge när Blåvitt bytt in defensiva spelare och försöker backa hem?

En gång är ingen gång. Jag sitter inte här och önskar att alla ska avgå eller liknande. Jag är enormt besviken över att Allsvenskan 2020 är en bortkastad redan efter 8 omgångar, men vi är i cupfinal och ett cupguld, lite europaspel och steg i utvecklingen under hösten kan fortfarande rädda lite av säsongen som helhet.

Men.

Det osar lite för mycket feghet om Blåvitt just nu. Saker görs halvdant för att man inte vågar göra det ordentligt. Det ser väldigt uppgivet ut, och uppgivenhet brukar sällan bygga bättre lag.