-
Sju tankar efter IFK Göteborg - IFK Norrköping "High risk, no reward"
Det var en match som var över innan den ens hunnit börja. Klockan hade inte ens tickat upp på 5 spelade minuter innan Norrköping tilläts göra 1-0 och det blev direkt en uppförsbacke. Blåvitt hade sedvanligt ett par fina lägen som inte blev så mycket mer än lägen medans Peking lyckades utöka ledningen från ingenstans. Reduceringen kom ganska tidigt, men i ärlighetens namn var det aldrig riktigt nära en kvittering. Slutresultatet skrevs precis som i förra kamratmötet till 3-1 IFK Norrköping och hä
1. Att ge sig själva möjligheten.
Blåvitt hade alla möjligheter att vända den negativa trenden idag, men drömläget blev snabbt ett mardrömsläge istället.. Man ställdes mot ett Norrköping som tappat den otroliga formen man hade inledningsvis, men istället gör man som så många gånger förr och ger bort ett mål nästan så fort matchen startat. Det ger Norrköping möjligheten att ligga lågt och låta Blåvitt rulla boll mot ett samlat försvar, något man haft extremt svårt för genom hela säsongen. Norrköpings defensiv var absolut inte vattentät och hade 0-0 stått sig längre hade det absolut funnits möjligheter att såra Peking. Nu var känslan att det var över innan det ens började.
2. High risk, no reward.
Grunden till i stort sett alla målen är ett blåvitt som slarvar i uppspelsfasen. Man söker spelvägar som är alldeles för svåra i helt fel lägen, till exempel när Jallow och Wernersson/Holm är påväg framåt. Tobias Sana är det absolut tydligaste exemplet på det i och med att han orsaken till två av baklängesmålen, men det är han långt ifrån ensam om. Att spela med hög risk ser ofta väldigt snyggt ut när det lyckas, men när det inte går hem bjuder man Norrköping på enorma ytor att anfalla på.
3. Många spelare på små ytor.
Att Blåvitt rullar boll utanför straffområdet mot ett samlat försvar är något alla som sett laget vant sig vid och dagens match var inget undantag. Gång på gång står framför allt Sargon, Paka och Sana försöker hitta korta passningar på pytteliten yta vilket gör det lätt för Norrköping att försvara sig. Detta är en så basic grej som till och med tränare i division 5 och 6 tjatar om. Det funkar inte att peta bollen fram och tillbaka med enmeterspassningar för att sedan försöka trä in bollen mellan en röd köttmur, man måste spela bollen dit ytorna finns vilket leder mig in på nästa punkt.
4. Ett rakare spel.
Det syntes redan i förra matchen mot Kalmar när Kouakou fick chansen från start. Anfallsspelet blir så mycket effektivare när Blåvitt spelar lite rakare och mer direkt istället för att rulla kort i sidled hela tiden. Sanas smörpassning fram till Pakas reduceringsmål är ett klockrent exempel som skär igenom både Norrköpings mittfält och backlinje, ett exempel på att det är den vägen man måste gå. Speciellt när man möter ett så samlat försvar som Norrköpings idag.
5. Kom ihåg förutsättningarna
Man kan lätt glömma att Norrköping för inte så länge sedan ansågs vara klara seriesegrare av många. Och i en säsong som denna är det inte konstigt att lag hamnar i formsvackor. För på samma sätt som det var ett perfekt läge för Blåvitt att möta Peking var det ett gyllene läge för Peking att hitta tillbaka till vinnarspåret. Det är ett Blåvitt som inte vunnit sedan matchen mot AIK i början av juli, som dessutom har i princip ett sjumannalag i sjukstugan. Att dessa spelare är bland annat Giorgi Kharaishvili, Robin Söder och Mattias Bjärsmyr gör inte heller förutsättningarna bättre för en redan tunn trupp som matchats hårt. Det är absolut inget försvar till att det såg ut som det gjorde idag, men det är en förklaring.
6. En ljusglimt i mörkret
Jag ska göra ett försök att lyfta fram en ljusglimt och inte vara enbart negativ, trots att det känns mörkt och deppigt att vara supporter till IFK Göteborg nu. Nummer ett är hur fruktansvärt bra Alhassan Yusuf är. Trots att vi fått nöjet att se honom i match efter match fortsätter jag imponeras av hans bollbehandling, teknik, passningsspel och bollvinster. Och då har jag inte ens nämnt hans otroliga löpkapacitet. Det är nog många med mig som bara går och väntar på att han säljs till en större klubb för x antal miljoner. Och för tillfället unnar jag honom det, han är på tok för bra för att kriga kring kvalstrecket i en liga som Allsvenskan. Det är en tröttsam sägning, men ni vet ju hur det hade snackats i media om han spelat för någon av Stockholmsklubbarna…
7. Är det dags att ta farväl?
Jag har stått bakom Poya seda han tillträdde. Jag har hela tiden förespråkat att han måste få tid på sig att genomföra den berömda processen, men nu börjar till och med jag känna att det kanske är dags att göra någonting. Det känns som att det är en papegoja som står i efter-matchenintervjuerna och upprepar sig match efter match, och nu när mer än halva serien är spelad måste det till en förändring. Och med tanke på hur barskrapad den blåvita skattkistan är finns det inte utrymme för att göra som AIK och värva in spelare som Papagiannopoulos eller någon chansning från Balkan. Det går inte heller att räkna med någon hemvändande Marcus Berg eller någon annan gammal hjälte som verkar mer intresserade av pengarna utomlands än att hjälpa Blåvitt klara sig undan superettan. Den enda förändringen som känns någorlunda rimlig är ett byte på tränarposten. Jag vill dock vara tydlig med att jag inte tycker det är Poyas fel att läget ser ut som det gör, men för att förklara det behövs ett längre format. Men ett byte på tränarposten, där Poya och Ferran verkar vara väldigt populära i spelartruppen, lär utan tvekan få spelarna att se sig själva i spegeln. Är det rätt väg att gå? Det är jag absolut inte säker på, men det är något våra sportchefer måste börja fundera på.
