IFK Göteborg - Sirius1 - 1
Sju tankar efter IFK Göteborg – IK Sirius (1–1) “Ångest, ilska och frustration”
Blåvitt fortsätter att underprestera på hemmaplan och fortsätter att ingå i bottenstriden av Allsvenskan. Läget börjar bli kritiskt, i år igen. Här kommer sju tankar efter krysset hemma mot Sirius.
1 – En trött match
Det är svårt att bedöma Blåvitts prestation idag, främst för att matchen var så fruktansvärt tråkig. I första halvlek finns det inte mycket att ta med sig, och i den andra tar Sirius ledningen rätt tidigt vilket såklart påverkar matchbilden. Från läktaren kändes det för övrigt som att det räckte för motståndarna att slå en bra passning för att göra mål. Den bilden ändrades inte av att se reprisen, vilket är väldigt talande för hur IFK Göteborg mår.
2 – Finns det ett spöke på Kamratgården?
Det är svårt att säga vad det är, men det känns onekligen som att Kamratgården gör någonting väldigt negativt med fotbollsspelare. Jag har väldigt svårt att tro att Ramon Pascal Lundqvist, helt ostörd, i något annat fotbollslag slår ett inlägg upp på övre etage. Han är ingen dålig fotbollsspelare, men så fort han sätter sin fot på Kamratgården och drar på sig den blåvita tröjan är det som att han blir en. Vad är det som gör att alla underpresterar (eller skadar sig) i IFK Göteborg?
3 – Något positivt
Om man ska ta med sig något positivt från dagens insats är det slutforceringen. För första gången på väldigt länge känns blåvitt faktiskt farliga i matchens slutskede. Det är nära flera gånger att Blåvitt tar ledningen och i slutändan måste man nästan konstatera att IFK Göteborg var det lag som var närmast tre poäng. Det bevisar också att det sällan är särskilt svårt att skapa ett bra offensivt tryck. Det räcker ofta med att faktiskt slå inläggen, in i straffområdet, samtidigt som man fyller på med många spelare.
4 – En uppmaning till Ola Larsson
Igårkväll publicerades en intervju där Ola Wenström pratade med de tre sportcheferna i Göteborgslagen (IFK Göteborg, BK Häcken och GAIS), där Ola Larsson sade en del anmärkningsvärda saker. På frågan om hur Blåvitt mår svarade han att framtiden ser ganska ljus ut för klubben, utifrån hans perspektiv. Att han gärna blickar 6-12 månader framåt, där han ser ett välmående IFK Göteborg. Problemet är bara att om 6-12 månader spelar IFK Göteborg med största sannolikhet i Superettan som det ser ut nu. Det är där vi hamnat. I dagsläget ser jag inte att IFK Göteborg ska spela sig kvar i Allsvenskan.
Jag förstår såklart att Ola Larsson säger så för att han själv tror på det han bygger och har byggt upp över tid. Men detta mönster måste få ett slut. Den här föreningen kan inte fortsätta gå ut och prata i media om hur ljus framtiden är och hur bra föreningen mår när man år efter år är usla på att spela fotboll. Blåvitt har liksom varit dåliga i nästan tio år nu. Det finns ingen trovärdighet kvar längre. Det är inte bara Ola Larssons fel, men han måste anpassa sig efter hur verkligheten ser ut. Det finns alldeles för många personer som bryr sig så fruktansvärt mycket om den här klubben och det går inte att bara pissa dem i ansiktet vecka efter vecka, år efter år. Deras tålamod är slut och det börjar bli direkt respektlöst mot dem med alla uttalade målsättningar som aldrig uppfylls. Håll käften och vinn fotbollsmatcherna istället.
5 – Den märkliga (icke) kommunikationen
Det går att fortsätta föregående tanke genom att ifrågasätta kommunikationen och besluten i samband med laguttagningar. Det har till exempel rapporterats i veckan om att Suleiman Abdullahi varit vass på träning, och dessutom orkat träna fullt under en lång period. I dagens startelva startar Gustaf Norlin återigen som central anfallare. Suleiman Abdullahi blev inte uttagen i matchtruppen, men stod inte heller med på frånvarolistan. Det är återigen den här bristen på trovärdighet, var är den någonstans?
Det finns säkert en bra anledning till att Abdullahi inte är med i truppen, men varför ska man tro det när ingenting sägs? När en förening inte kommunicerar kring enkla grejer, samtidigt som man underpresterar, byggs en väldigt stor frustration upp bland supportrarna. Organisationen IFK Göteborg gör det så himla enkelt för folk som lever med sin kära klubb nära inpå att peka på sådant som är fel. För man väljer att inte själva berätta hur det egentligen står till.
6 – Likgiltigheten
Det har länge, med all rätt, hyllats hur Gamla Ullevi match efter match både kokar och säljer slut, men det börjar gå i en annan riktning. Biljetterna säljer slut närmre inpå matchstart än för några omgångar sedan och det faktiska antalet som dyker upp sjunker för varje match. Kanske är det bara sommar- och semestertider, eller så har faktiskt de dåliga prestationerna och resultaten tagit ut sin rätt.
Det känns inte längre särskilt roligt att vara på Gamla Ullevi. Det är mest en känsla av ångest, ilska och frustration, för att sedan gå hem och känna att livet går vidare trots allt. För det är ju faktiskt inget annat än vardag, att Blåvitt misslyckas med att ta tre poäng på hemmaplan. Det är inte längre ett galet bra tryck matchen igenom, för folk börjar sakta men säkert känna sig likgiltiga gentemot IFK Göteborg. För man får väldigt sällan någonting tillbaka.
7 – Fortsätt
Hur dåliga än IFK Göteborg är på att spela fotboll är det aldrig läge att sluta ha det i sitt liv. För man kan försöka lura sig själv, att det är föreningen, organisationen och spelarna man bryr sig så väldigt mycket om, men så är det ju inte. Så har det aldrig varit. Det är för gemenskapen. För att få träffa dem som man bryr sig allra mest om, att bygga relationer med folk som man älskar. Det har såklart aldrig varit för Oscar Wendts misslyckade inlägg, eller Stefan Billborns bristande laguttagning som folk åker flera timmar i supporterbussar. Det är för att få träffa den där kompisen, dricka den där ölen och för att få ha det där samtalsämnet med sin pappa runt middagsbordet. Det är en oerhört stor del av många människors liv, och den delen kommer att finnas kvar hur bra eller dåligt laget än presterar. Vi ses i Borås kamrater!
