Sju tankar efter IFK Göteborg - Malmö “En själlös insats”
Blåvitt fortsätter skämma bort sin hemmapublik med propagandafotboll, många mål och stensäkra segrar. Problemet är bara att det är bortalaget som står för propagandafotbollen, målen och de stensäkra segrarna. 0-1-4 på fem matcher på GU och 3-11 i målskillnad är ett facit som är svårt att sälja in för en allt mer luttrad hemmapublik.
1. Schweizisk armekniv
Tränare och sportchefer har kommit och gått på Kamratgården, men vissa saker består. Något jag tänkt mycket på det senaste är hur vi så ofta pratar om bredd, snarare än spets. Även när vi pratar om spets så är det spets i form av bredd.
För att ta ett icke-fotbollsexempel.
En Schweizisk armékniv gör många olika saker. Ett bra verktyg att ha med sig. Men det gör inget särskilt bra. Ska du ställa dig och hacka lök i köket vill du ha en kökskniv.
Hur många gånger har vi inte hört ansvariga i Blåvitt säga “Det är en mångsidig spelare som kan spela lite överallt”. Jag blir mer och mer övertygad om att det Blåvitt behöver är ett väldigt specifikt verktyg. Typ en Mikael Boman. En spelare som har ett jobb. Stå och straffområdet och nicka bollar på mål. Och som är bra på det, och inget annat. Blåvitt har lag en massa pengar på spelare som ska kunna göra lite allt möjligt, och just nu när Skjellerup är lite halvskadad så finns det ingen som kan står i straffområdet och bara nicka bollar på mål. Om Blåvitt värvar in David Moberg Karlsson eller Victor Edvardsen i sommar så kommer jag bli tokig. Inte för att det är dåliga spelare, utan för att det blir ännu fler dyra spelare som är bra på mycket, men i grund och botten inte är centrala anfallare. Spelare som till råga på allt kommer kosta mycket mycket mer än t ex Viktor Granath. Vi behöver fan ingen stjärna. Vi behöver någon som står i straffområdet som spelarna kan slå inlägg på. Som kommer nicka några av de inläggen på mål. Och då, som i motsatts till Skjellerup, faktiskt kan spela från start.
2. För mycket bolltouch
Jag vet inte om spelarna är osäkra, om de är dåliga, eller om det är en taktisk miss eller något, men jag blir tokig på att Blåvitt alltid behöver ta 5-6 touch innan de kan slå en pass på offensiv planhalva. Det blir så överarbetat.
Hela arenan ser att de har ett enda passningsalternativ. De där extra touchen gör bara att motståndarna hinner sätta press på både bollhållare och passningsmottagare. Släpp bollen, flytta på dig och gör dig redo att ta emot bollen igen.
3. Stackars Paolos
Jag tycker idag ganska synd om Paolos Abraham. Flera gånger kommer han i bra löp men får inte bollen. Något som blivit smärtsamt vanligt är att han tar ett löp på sin kant, men istället för att slå crossen så petar bollhållaren bollen en gång till, och då är Paolos offside. Det är ett läge där Mucolli i princip kan sätta Paolos helt fri med målvakten men väljer av någon anledning att spela till andra kanten, där flera Malmö-spelare markerar Santos.
Jag tycker synd om Paolos som ändå visar lite rörelse och försöker skapa ytor åt sig själv och sina medspelare, men det krävs inte många taktiska genomgångar för att se att man i princip kan släppa honom på sin kant, för han får ändå aldrig bollen.
4. När är nog nog?
Blåvitt har spelat fyra hemmamatcher i år. Ett derby på det där vi tekniskt sett var bortalag. På dessa fem matcher på GU så har Blåvitt vunnit noll. Spelat oavgjort en. Förlorat fyra. Av de fyra förlusterna så har tre varit överkörningar. (Låt inte 1-2 resultatet mot Gais lura er. Blåvitt satt kvar i omklädningsrummet i andra halvlek, och 4-0 hade varit ett rättvisare resultat än 2-1.)
När är nog nog? Hur länge kommer supportrarna orka fylla en ganska kass arena, för att se ett ganska själlöst lag som spelar långsam, tråkig och ineffektiv fotboll? Det sägs att vi har något på gång, men laget blir i ärlighetens namn bara sämre för varje omgång, och spelare som borde spelat sig ur startelvan verkar helgjutna.
5. Rätt person på rätt plats.
I ett avsnitt av podden HKG (Hunden Katten Glassen) så pratade de gamla Blåvitt-spelarna om Gais 1-0 mål i derbyt, och hönsgården som blev där.
Utöver det uppenbara i ett Blåvitt verkligen behöver jobba med sina fasta situationer som håller patetiskt låg nivå, både offensivt och defensivt, så slog det mig att vi precis som i anfallet inte har folk på sina naturliga platser. Mattias Bjärsmyr menar på att det i grund och botten är mittbackens ansvar att styra försvaret där och se till att någon täcker inspelet på första stolpen längs marken.
Och då slår det mig att vi har inga mittbackar. Eller ja, Sebatian Hausner är mittback, men spelar högerback. Gustav Svensson och Adam Carlén som ska leda det där mittförsvaret är mittfältare som gått ned i backlinjen.
De gör ett överlag rätt bra jobb, men det är inte utan att jag frågar mig om det är deras ovana vid positionen som lyser igenom i de där lite ovanliga situationerna. Det sitter inte helt naturligt hur man ska agera, och då hamnar man på efterkälken.
Vi ser liknande i anfallet när vi spelar Mucolli som center, han är nere på egen planhalva och hämtar boll rätt ofta. Han är väldigt sällan i straffområdet, utan spelar som om han var mittfältare. Vilket han är.
6. Moralen?
En väldigt oroande trend de senaste matcherna är uppgivenheten på plan. Mot Gais så kändes det helt ärligt som om laget gett upp redan i paus, och idag var det ridå vid 0-1 målet helt ärligt.
Fullsatta läktare, rivalmöte. Revanschlust efter en riktigt usel insats i derbyt. Inget verkar bita på Blåvitt som ser uppgivna ut vid minsta motgång.
Man had eju kunnat tro att föra årets kvaldrama skulle ha stärkt truppen, men det verkar som om ångesten vid insikten om att det ser ut att bli ett sådant år igen väger tyngre än minnet av hur man vände förra årets säsong. För det vi såg idag var en väldigt själlös insats.
7. Isolerade händelser måste ses i ett sammanhang
Något man ofta får höra efter en sådan här match är “vi är inte där än, det är inte de här matcherna vi ska vinna”.
Vilket kanske stämmer på sitt sätt. Samtidigt så förlorade vi matcherna vi skulle vinna också.
Som om man inte förstår att när laget ställer ut skorna mot Gais så sätter man sig i en ännu svårare sits till nästa match. “Ni kan inte kräva vinst mot regerande mästarlaget”. Nej, men vi kan fan kräva fler än noll jävla poäng i matcherna mot Halmstad, Gais och Malmö, och eftersom ni sket i att spela mot Halmstad och Gais så fanns bara en match kvar att vinna.
Det går att snacka om dålig ekonomi åt höger och vänster, men faktum är när allt kommer omkring att Blåvitt är ett av Allsvenskans starkaste publiklag och en av föreningarna som drar in mest pengar i sponsring. Problemet är inte att vi inte har pengar. Problemet är att vi lägger pengar på skit. Att en spelare som har fler röda kort än bra matcher är en av lagets högst avlönade säger rätt mycket.
Och det faktum att vi verkar jaga fler yttrar och inte anfallare gör mig orolig för att vi kommer fortsätta lägga pengar på välbyggda schweiziska arméknivar när det vi behöver är en vanlig jävla kökskniv. Spelar ingen roll om det är en kniv från Ikea för 300 kr.