Sju tankar efter IFK Göteborg – Mjällby (2-2) ”Avancerar med nästan minsta marginal”
IFK Göteborg gör inte mycket mer än absolut nödvändigt för att ta sig vidare från Svenska Cupens gruppspel. Ett avancemang som går att säga en hel del om.
Här kommer sju tankar efter att Blåvitt med nöd och näppe säkrat avancemang från gruppen i Svenska Cupen.
1. När alla cylindrarna inte riktigt tänder?
En uttalad målsättning när Mikael Stahre togs in som tränare för IFK Göteborg var att få in energi i laget, i kontrast till Roland Nilsson som på många sätt och vis snarare var en väldigt lugn och metodisk tränare.
Mot t ex Djurgården förra året så såg vi hur bra Blåvitt kan vara när Stahres Blåvitt tänder med alla cylindrar i fas. Då är Blåvitt ett väldigt bra fotbollslag. Problemet är i matcher där cylindrarna inte riktigt tänder, eller tänder ur takt. När en spelare faller samtidigt som medspelarna förväntar sig att han ska trycka, eller tvärt om. Mot Mjällby var Blåvitt inte en väloljad maskin. Mot Mjällby var Blåvitt en maskin ut takt som tände fel. Och det måste nog den sportsliga ledningen fundera en del på.
Blåvitt kommer aldrig nå några större sportsliga framgångar om man accepterar sämre dagar på bekostnad av hög högstanivå. Tre poäng är alltid bara tre poäng, oavsett om de kommer via 3-0 på Djurgården eller 1-0 mot Mjällby.
2. Förvånansvärt enkelt att bara ta sig förbi
Det är något med 1-2 målet som stör mig. Och det är inte bara dagens match, det är något jag sett som återkommande. Det är inte att Hahn släpper en retur (tycker snarare att Hahn gör så mycket som man kan förvänta sig på ett svårt skott). Det som stör mig är hur förstaspelaren, i straffområdets ytterkant, tillåts peta bollen åt sidan och sedan dra av ett skott.
Det här knyter väl an lite till punkt 1 och cylindrar som tänder ur fas. I många matcher nu så kommer Blåvitt in fel i sin aggressiva press. Motståndarna får den där lilla extra halvsekunden som krävs för att kunna peta bollen åt sidan. Och när pressen är så aggressiv så blir Blåvitts spelare helt bortgjorda av förhållandevis enkla sidledsförflyttningar. Det ser otroligt billigt ut.
3. Hahns första riktiga test?
Werner Hahn kom med typ en träning i benen och gjorde en plattmatch under träningslägret i Spanien. Sedan dess har han inte riktigt ställts på några större prov (1-1 målet mot Norrby kan han inte göra något på) förrän idag. Och jag tycker han visade att han håller. I min värld bidrar han starkt till att Blåvitt tar sig vidare idag, och kan inte lastas för några av målen. Vid 1-1 räddar han trots allt ett friläge, men Moro är ju SÅ fri att han kan peta med sig sitt eget motlägg in i mål. Vid 1-2 så räddar han ett skott som aldrig borde få tas (att det skottet tillåts komma till är generalfelet) men tvingas släppa in en retur. Det går ju såklart att säga att han borde styra returerna bort från motståndarna vid båda målen, men jag vidhåller nog ändå att förstaaktionerna är så bra att det ursäktar eventuella returer. Där måste försvarsspelarna vara mer aktiva och vakna. (Jag tänker framför allt på Oscar Wendt vid 1-1…)
4. Dilemmat på mitten
Gustaf Norlin har varit vass den här försäsongen och börjar visa det Blåvitt var ute efter när man värvade in honom inför 2021. Hosam Aiesh är Hosam Aiesh. Han kan verkligen vara helt överlägsen på sin kant, samtidigt som han kan ha svårt att få till det under sista tredjedelen. Tobias Sana är Blåvitts statistiskt viktigaste spelare i det offensiva spelet. Gustav Svensson är i princip opetbar som ankare på mitten, och både Simon Thern och Amir Al Amari är tänkta som viktiga speluppläggare. Sex spelare, fyra startplatser. Idag försöker Stahre fördela startplatserna lite genom att låta Sana spela släpande anfallare på bekostnad av Vilhelmssons djupledsspel.
Konkurrens i truppen är bra såklart, men jag är inte helt säker på att jag tycker det brukar bli så bra när man gör den här typen av rockader för att få in spelare på plan.
5. Djupledsspel?
Ett resultat av ovanstående rockad blev att Oscar Vilhelmsson hamnade på bänken. Nu vet jag inte om det var en del av matchplanen, eller om det var så att Mjällby styrde matchen dit, men ganska tidigt ser vi en tydlig matchplan från Mjällby. De står högt, och krymper snabbt ytorna i straffområdet. När Blåvitt försöker ta sig runt på högerkanten med Hosam Aiesh t ex så är det ofta bara en eller två spelare som täcker kanten. Resten av Mjällby tjurrusar hem till eget straffområde, och sedan står de där som ett betongblock som är väldigt svårt för Blåvitt att ta sig igenom.
Även när Hosam Aiesh eller Alexander Jallow lyckas ta sig förbi på sin kant innan Mjällby har samlat sitt betongblock så leder det sällan till något i och med att Det är just Hosam Aiesh som är djupledshotet. Marcus Berg och en släpande Tobias Sana hinner inte fram till straffområdet innan Mjällby hunnit ställa upp sitt betongblock, och således rinner det mesta ut till inget. Känslan är att givet hur matchen utvecklades så hade Blåvitt verkligen behövt det djupledshot som Oscar Vilhelmsson står för, och det fick vi inte alls se idag.
Om det var så att Blåvitt hade räknat med en matchbild där Mjällby tillåts vara spelförande för att spela tätt försvar utan boll, så är det ganska svårmotiverat att välja bort sitt eget djupledsspel. Om det är så att Blåvitt blev tagna på sängen av hur Mjällby spelade så är frågan hur väl förberedda Blåvitt kommer till matchen. Oavsett vilket som är rätt svar, så har jag svårt att skaka av mig känslan av att Brännström vann taktikmatchen relativt överlägset idag.
6. Små marginaler?
Blåvitt går vidare med nästan minsta möjliga marginal. Samma målsklinad men fler gjorda mål än Norrby. Fun fact är att det inte är minsta marginalen Blåvitt avancerat med. 2018 gick Blåvitt vidare framför Öster, med samma antal gjorda och insläppta mål. Då föll avgörandet på rankingpoäng och Öster i Superettan var sämre rankat än Blåvitt. I det sammanhanget känns färre gjorda mål som förhållandevis rättvist. På tal om små marginaler och rättvist ska man ju komma ihåg att Norrby trots allt redan åkt ur Svenska Cupen en gång (2-3 mot Ängelholm), men när Akropolis som skulle mött Blåvitt drog sig ur så gick den vakanta platsen till det ”bästa laget som förlorade omgången innan.”
Den som har koll på sin ”omgång två av Svenska Cupen 2021/22” vet att Helsingborg (som knep kvalplatsen på målskillnad framför Norrby i Superettan förra året och sedan kvalade upp) också åkte ur i omgång två, mot Eskilsminne (fun fact, också från Helsingborg) med just 2-3. Rimligtvis borde Helsingborg tagit Akropolis plats då? Nej, för Helsingborg förlorade under ordinarie tid. Norrby förlorade i förlängningen. Och därför ansågs Norrby vara det bästa laget som åkte ur i omgång två.
Så nästa gång Mak Lind (tidigare Mohammed Ali Khan) gnäller i olika medier om att det är orättvist att Blåvitt gick vidare framför Norrby kan man ju påminna honom om att Helsingborg nog gärna tagit Norrbys plats.
Samtidigt, vad gäller små marginaler. Blåvitt var ca 80 sekunder ifrån att säkra gruppsegern redan mot Norrby innan ett ”en gång om året” skott går i krysset. Istället räddar vi med nöd och näppe kvartsfinal nu. Små marginaler i all ära, men Blåvitt har ju inte direkt haft marginalerna med sig heller om vi säger så.
7. Mycket kan bli bättre.
Det är bara att konstatera att det finns mycket förbättringspotential kvar efter den här insatsen. Något annat som går att konstatera redan nu är att Blåvitt blir sämsta gruppetta. Även i de cuperna som inte är avgjorda än har minst ett lag sex poäng, vilket är mer än de fem Blåvitt skrapade ihop. Blåvitt är således garanterade bortaplan i kvartsfinalen. Just nu pekar mycket på att det bli AIK, Malmö, Hammarby eller Elfsborg borta i kvartsfinalen. (Djurgården och Norrköping tog ”bara” sju poäng, och kommer sannolikt också få bortaplan. Elfsborg leder i skrivande stund med 3-1 i gruppfinalen mot Degerfors och kommer sannolikt ta nio poäng de med. Kvar är Kalmar och AIK som båda kan ta nio poäng om de vinner sina avslutande matcher och där har AIK mycket bättre målskilnad.) Blåvitt behöver nog höja sig både ett och två steg till en sådan match.
