Sju Tankar efter IFK Göteborg – Norrköping ”Är det verkligen så här vi vill ha det?”

Kamratmöte på Gamla Ullevi i den stekande solen när Blåvitt tog emot kamraterna från landet. Sju tankar efter att Blåvitt spelat 0-0 mot Norrköping

Väljer att se det positivt. Efter (ännu) en 0-0 match hemma är det såklart lätt att vara kritisk mot detaljerna som blir fel, men i slutändan så gör Blåvitt väldigt mycket mer rätt än fel. Det ser inte alltid så bra ut, men Norrköping skapar egentligen bara en farlig chans på hela matchen, samtidigt som Blåvitt vaskar fram flera lägen. Utöver det är det över 15 000 sålda biljetter och 14 000 på läktaren trots att det är i semestern. (Det kan vara värt att nämna att de siffrorna kanske låter låga, men i praktiken innebär en näst intill slutsåld arena. Den officiella kapaciteten på 18 000 är inte förenlig med verkligheten.) Det var bra stämning på läktarna, fotbollen var, trots 0-0, överlag bra och Blåvitt fortsätter spela riktigt bra mot de andra topplagen i serien.
Vart är vi påväg? Det främsta irritationsmomentet jag tar med mig från matchen är ett jag tagit med mig från nästan varje match, hela året. Och förra året. Och det är domarbedömningarna. Nu pratar jag inte om att de gör en massa misstag, utan om hur de väljer att tolka reglerna och värdera situationer. Det är gång på gång ganska svag spelkänsla och konstiga värderingar. Vi behöver inte gå in på hela diskussionen om Disciplinnämndens ojämnhet och avsaknad av röd tråd, utan kan nöja oss med den generella trenden och vad den leder till. Tar vi situationen mellan Djurgården och Malmö där Haris Radetinac står för en ganska vårdslös tackling så är det min bestämda uppfattning att det förvisso är en grov domarmiss, men också något som domarkåren i flera år bäddat för. För de tar nästan aldrig frisparkar eller kort för farligt spel. I match efter match tillåts spelare flyga in med sträckta ben och dobbar, så länge de är först på boll släpper domarna det. Och det leder ju såklart till att spelarna går in hårdare och farligare i situationer. Att domaren missar att Djurgårdsspelaren träffar benet är en miss, men att han match efter match tillåts gå in så i duellen är ett systemfel. I kvällens match ser vi samma sak. Det börjar redan i de inledande minuterna när Kristoffer Da Graca täcker ut en boll och blir inknuffad i en reklamskylt. Norrköpingsspelaren har ingen möjlighet att nå bollen som redan rullat över linjen, utan knuffen är bara för att irritera och försöka komma under skinnet. Vilket han lyckas med. Da Graca blir sur och kastar bollen på Norrköpingsspelaren och får således gult kort för sin ”eftersläng”. Och det är såklart enligt reglerna. Du får inte kasta bollen på en spelare för att du är sur. Men du får inte knuffa en spelare in i en reklamskylt efter att bollen rullat ut till inspark. Det är farligt. Det faktum att domaren inte kortar för den första efterslängen, men gör det för den andra tycker jag pekar lite på problemet. För vi kan väl vara överens om att det är farligare att knuffa in någon i en reklamskylt än att kasta en boll i ryggen på någon? Det är absolut inte den enda situationen i matchen, utan det är en generell trend vi ser där spelare får väldigt mycket kritik när de kritiserar domare, men väldigt lite görs för att faktiskt skydda spelare. Det tas väldigt sällan för armbågar i huvuden, det tas väldigt sällan för anfallare som sparkar målvakter på armarna när de fångat bollar.
Spelförståelsen. Spelet i de avgörande ögonblicken sitter kanske fortfarande inte, men något som absolut sitter är spelarnas förmåga att läsa motståndarnas spel. Gång på gång kan Blåvitt bryta pass från Norrköping. Tidigare har Alhassan Yusuf fått mycket beröm för det, men jag tycker att August Erlingmark visat att han är lika bra på det han också.
Demonen. Förra året spelade Blåvitt ut Norrköping efter noter på Gamla Ullevi men förlorade ändå. Norrköpings målvakt Isak Pettersson stod för fantomräddning efter fantomräddning. Ska inte säga att han var lika dominant den här gången, men en matchavgörande räddning hinner han ändå med när Sebastian Eriksson skarvar en hörna. Förhoppningsvis är han inte kvar i Norrköping nästa år, för hans monsterräddningar på Gamla Ullevi börjar bli lite lätt irriterande.
En in, en ut. Sebastian Ohlsson var tillbaka från skada och hoppade in på slutet av matchen. Tyvärr ersatte han sin namne, Sebastian Eriksson som gick ut med vad som såg ut som ljumskproblem. Med Paka och Vibe på skadelistan också är det bara att konstatera att det är ett sargat Blåvitt som kommer till matcherna nu. Utöver skadorna har föreningen som bekant sålt Starfelt och Nygren också, vilket kanske sätter insatsen i lite perspektiv. Det är ett lag som inför året tippades slåss för att hålla sig kvar, som blivit av med 5-6 spelare ur den tilltänkta starelvan, och som ändå går ut på plan och spelar ut ett formstarkt Norrköping.
Tar han en startplats? Amin Affane har haft svårt att övertyga sedan han kom till Blåvitt och blev under 2018 till sist petad. Han har haft väldigt svårt att återta sin plats i startelvan sedan dess, men i de senaste matcherna tycker jag han sett väldigt pigg ut när han kommit in. Och med tanke på att Sargon tyvärr inte imponerat som ersättare till Nygren på högerkanten kanske det är dags för Affane att få chansen från start snart igen?
Är det här svackan? Det snackas ofta om att lag för eller senare kommer få en dipp, och för lag som Blåvitt som tippats slåss i botten men hängt på i toppen brukar en sådan dipp innebära ganska stora djupdyk i tabellen. Men kan det vara så att Blåvitt är i sin dipp just nu? Spelet ser överlag bra ut, men många spelare har väldigt svårt med avsluten. Idag var det bokstavligen ribba ut för Robin Söder och Amin Affane borde gjort något bättre av de friläget han får på övertid. Om vi ska försöka vara positiva (och det ska vi) så kan vi säga att det är väldigt starkt av ett lag att fortsätta ta poäng (8 poäng på de fyra senaste är inte katastrofdåligt trots allt) när laget behöver flertalet lägen för att kunna göra mål. Andra år hade Blåvitt slåtts i botten med den här ineffektiviteten i anfallet.