Sju tankar efter IFK Göteborg – Norrköping "Trött match, trötta lag, och en jävligt pigg målvakt"
Blåvitt var efter segrar mot Häcken och Malmö på gång och kunde vid en seger mot Norrköping börja titta uppåt i tabellen. Och första halvlek lovade väl där Blåvitt i princip kör över Norrköping vars målvakt tvingas till flera fina räddningar. Men i inledningen av andra halvlek kommer ett baklängesmål till synes från ingenstans och resterande 48 minuter är en lång pina som bara bryts när Norrköpings målvakt tvingas till några av årets bästa räddningar.
- En del av taktiken? Det har snackats lite fram och tillbaka kring hur det lite direktare spelet Blåvitt visat upp mot Malmö och Häcken var en taktikförändring eller en aspekt av det spel Blåvitt arbetet med ända sedan Poya kom till Blåvitt. Efter att ha tittat lite på det är jag beredd att ge Poya rätt. Under våren har jag ställt mig lite frågande till varför Blåvitt gång på gång letar sig ut på kanterna när vi har så svaga inlägg och huvudspelare i laget. Det här tycks vara svaret. Dra isär motståndarna, komma in bakom ytterbacken. Blåvitt försöker fortfarande spela runt när motståndarna backar hem, men när de pressar högre är laget inte rädda för att slå en lång boll på motsatt wingback. En wingback som då tar sig in bakom motståndarnas backlinje.
- Vaken backlinje. Några gånger slår Norrköping bollar som ser farliga ut, men den blåvita backlinjen är väldigt vaken och hjälper varandra. Känslan är att laget är bra samspelta och vet vilka ytor som de själva har att tacka, men också vilka ytor som medspelarna släpper och hur de ska arbeta för att stänga de ytorna också. Det är egentligen bara på Norrköpings mål som det här inte fungerar. Då tappar Blåvitt bollen när båda wingbackarna är uppe i ett anfall och trebackslinjen blir ensam mot Norrköpings anfallare. En spelare löper in i plan, en löper ut. Mittfältet är för långt bort för att komma ut på kanten så ’Seb’ tar det jobbet men lämnar en lucka i mitten som inte hinner fyllas.
- Sebastian Eriksson. ’Seb’ är en spelare som väcker många åsikter hos supportrarna. Han har en tendens att spela oslipat. Ibland briljant, ibland riskabelt. Den här säsongen har han tagit stora steg i att utveckla det, och idag var han riktigt stark, dels i sitt spel, dels i sin rutin. Står rätt, spelar rätt, och jobbar alltid kopiöst. Och så fort jag skrivit den här delen så går ’Seb’ och faller hårt i gamla synder. Slår gång på gång på tok för lång boll. Jag tar på mig den jinxen.
- Värdera lägen. I första halvlek kändes det som om Blåvitt körde över Norrköping. Norrköping kändes ofarliga och med alla chanser Blåvitt skapade var den bara en tidsfråga innan Blåvitt skulle ta ledningen. Men Norrköping håller undan och i inledningen av andra halvlek går Blåvitt bort sig, och på matchen första chans går Norrköping och gör mål. Det sjuka är att det gick att se rätt tidigt att det skulle bli ett farligt läge. Det är bolltappet som sker som inte får ske. Så fort Norrköping vinner den bollen ligger Blåvitt fel. Ytterbackarna är för högt upp för att hinna hem, och Norrköping har många spelare som nu helt plötsligt är på väg mot det Blåvita målet. Det blir för många ytor som spelarna inte kan täcka. Det är klart att det går att peka på flera andra saker där spelarna kunde gjort saker bättre, men bolltappet är katalysatorn. Det är i de lägena spelarna måste värdera riskerna bättre.
- Paralysen? Visst, Norrköpings ledningsmål kom som en blixt från en klar himmel, men herre jävlar vad Blåvitt blev paralyserade av det. Det är inte okej att stå så stillastående som de gör. Inte bara rörelsen försvann. Bollmottagningarna blev med ens betydligt sämre, försvaret blev mer avvaktande och allt jobb för varandra var som bortblåst. En förlust är en sak. Men att bara sluta spela när man släpper in ett mål är inte okej.
- För nätt. Det är för många spelare som försöker vara lite smånätta, och gång på gång slarvar de bort bollarna. Jag gillar förvisso att vi vågar försöka, men någonstans kan jag ändå känna att någon borde säga till Elias Omarsson att ’Motståndarna läste din kroppsfint i gårdagens Kalle Anka. Den går inte hem. Den har aldrig gått hem.’ Samma gäller Engvall där jag inte kan avgöra ifall hans snubbla över bollen är världens mest oortodoxa fint eller om han bara har riktigt dålig balans.
- Hyllas den som hyllas bör. Visst för att Blåvitt inte gör en fantastisk match, men vad är det för jävla match Norrköpings målvakt plockar fram? Två räddningar som kan kvala in som årets bästa räddningar när säsongen är sammanfattad. Norrköping har ett skott på mål på 94 minuter, och går ändå och vinner, i princip enbart tack vare sin målvakt. Flera gånger räddar han Norrköping som annars såg lika trötta ut som Blåvitt.
Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2018-05-13 17:15:00
