Sju Tankar efter IFK Göteborg - Östersunds FK (2-2) “Blåvitt är ett resultatmässigt bipolärt fotbollslag”
Efter två raka matcher mot Malmö som slitit ordentligt på spelarna var det dags att ta emot ett Östersund som inför matchen låg på kvalstrecket, endast en poäng efter Blåvitt. Nedan följer sju tankar om detta allsvenska bottenmöte.
- Spännande första tio
Trots kvällens haveri var första tio väldigt bra. Blåvitt kom ut med fart och fläkt, gjorde mål efter fyra minuter och känslan var att Östersund knappt fick hålla bollen mer än ett par sekunder. IFK pressade högt och med fart, något som förde tankarna till en viss tränare och ett visst lag som nyss vunnit den engelska ligan. Ja, det var en renodlad gegenpress á la Jürgen Klopp som Poyas mannar bjöd oss på under de inledande tio.
- Erlingmark växer med kaptensbindeln
I Robin Söders och André Calisirs frånvaro har Erlingmark ett flertal gånger fått chansen som kapten. Jag tycker mig ha sett ett mönster hos honom i år. Det upplevs som att han spelar med en större trygghet och mognad när han får agera lagkapten. För varje match stramas kaptensbindeln åt hårdare runt hans biceps som tycks växa sig större och starkare för varje dag. Ikväll stod han för en av sina bättre insatser i den blåvita tröjan och visade blåvitt hjärta när huvudena hängde. Han klev fram och levererade när ingen annan gjorde det - precis som en kapten ska göra.
- Oskärpa framåt och bakåt
Återigen hade Blåvitt svårt att förvalta sina chanser. På andra sidan av planen tilläts Östersund förvalta sina halvchanser. Denna säsong har präglats av bra grundspel från Blåvitts sida men där resultaten ändå uteblivit. Man skapar drömlägen, men saknar skärpan i avsluten. På samma sätt gör man ofta stabila insatser defensivt, men släpper stundtals till onödiga chanser. Blåvitt gör solida insatser överlag, men präglas av en oskärpa framåt och bakåt. Skärpan måste öka och kanske bör valfri optiker stå högst upp på Blåvitts önskelista till sommarens transferfönster.
- Obegripligt val av straffskytt
I den 29:e minuten blåste domare Victor Wolf straff för Blåvitt efter en situation där bollen tagit på handen på Östersundsförsvararen. Hosam Aiesh tilläts ta straffen och missade, vilket jag begriper. Aiesh har spelat tillsammans med Östersunds målvakt Aly Keita i ungefär fyra år. Troligtvis har de tränat straffar med varandra efter träningar, diskuterat taktik och psykologiska knep. Keita känner helt enkelt Aiesh utan och innan. Att man trots detta låter honom slå straffen är för mig obegripligt och om man får lov att vara lite cynisk kan man säga att det kostade oss vinsten.
- Varför inte rotera i truppen?
Att Blåvitts trupp är tunn är känt sedan länge och i kombination med skador blir konsekvensen ofta att startelvan ser ungefär likadan ut varje match. Det går dock inte att komma ifrån faktumet att IFK Göteborg består av långt fler än elva spelare där alla, bortsett från några få skadade, är spelsugna. Så varför inte ge någon annan chansen? Emil Holm har sett farlig ut hela säsongen, men får trots detta nöta mycket bänk. Adil Titi är en spännande spelare som ännu inte givits en ärlig chans. Dessutom finns ett gäng hungriga tonåringar däribland Isak Dahlqvist och Oscar Vilhelmsson. För ikväll såg många spelare trötta ut. Låt dem vila och låt andra få chansen. Den risken är värd att ta, för det allsvenska läget är nästintill så dåligt det kan bli nu.
- Kommer skutan någonsin vända?
Det talas ofta om att bryta negativa trender och vända skutan, men jag börjar tro att skutan aldrig kommer vända. Jag tror att vi helt enkelt måste inse att Blåvitt - utan statistiskt belägg - är Allsvenskans mest ojämna lag. Det är inte tal om någon positiv trend som en följd av cupguldet. Nej, för Blåvitt, och endast Blåvitt, kan gå från att vinna cupen till att sjabbla bort en ledning mot ett Östersund UTAN ekonomisk dopning på fyra minuter. Blåvitt är inte en skuta som sakta sjunker, Blåvitt är ett resultatmässigt bipolärt fotbollslag som måste lära sig att släta ut sina ojämnheter.
- Tänk om...
Termometern visade 26 grader ikväll och solen gassade på Gamla Ullevis gröna matta. Tänk om man fick vara där, i solen, se sitt blåvita lag och välkomna dem in på arenan till tonerna av Snart skiner poseidon.
Tänk om fansen varit där och fått se sitt Blåvitt tappa en ledning på fyra minuter. Tänk om spelarna fått gå ut i halvtidsvila till tonerna av kommandobryggans busvisslingar. De har troligen coronapandemin att tacka för att deras hörselgångar fortfarande är intakta.
Tänk om Kouakous skott bara minuter efter att han kommit in hade letat sig in i nätmaskorna. Det hade ingivit hopp om att Blåvitt äntligen lagt vantarna på en riktig målgörare. Istället förblir vi ovetandes om vad Kouakou kommer bidra med. Förhoppningsvis får vi större klarhet mot Örebro i helgen.
Tänk om fansen varit där när Erlingmark kvitterade med fem minuter kvar. Vad hade deras stöd inneburit för ett Blåvitt som jagade ledningsmål? Hade slutresultatet sett annorlunda ut om fansen fått vara där och hjälpa laget hela vägen in i kaklet?
Till sist, tänk om Blåvitt och Poya hade förlorat cupfinalen förra veckan. Hade kvällens match kunnat vara nådastöten för Poya?
Simon Eek2020-08-06 22:35:00