IFK Göteborg - Malmö FF2 - 1
Sju tankar efter Malmö FF - IFK Göteborg.
IFK Göteborg tar emot Malmö FF på Gamla Ullevi en regnig måndagskväll på en dassig gräsplan inför en maffig inramning. Efter fyra raka förluster vågade ingen tro på att det var möjligt. Vi vänder ett underläge mot MFF och vinner. Här kommer sju tankar om matchen.
Gustaf Norlin.
Det Norlin eventuellt saknar i teknisk briljans, väger han upp (med råge) med den inställning han visar i varenda match. Det här med att hårt arbete lönar sig kan tyckas vara en klyscha. Men Norlin är, och särskilt i den här matchen, ett ypperligt exempel på att det ligger en viss sanning i det. Och publiken älskar det. Man älskar att se när spelare spelar för klubbmärket. En spelare som tar den där extra löpmetern när ingen annan gör det. En spelare som firar ett mål med själ och hjärta. Det ger oss supportrar liv och ork att fortsätta sjunga, trots motgångar och käftsmällar.
Och målet Norlin gör blir någonstans kontentan för matchen i sin helhet. En match på ett grisigt underlag, regn och vind, och där vi till större delar av matchen blir ganska överspelade. Ett motläggsmål. Norlin trodde på det och slutade inte springa. Det gav betalt. I något stort och viktigare än på länge - mål mot Malmö. Vinst mot Malmö.
Upp och ner.
Känslohissen. Vart ska man börja? Jag har alltid vilat i tanken om att allt som finns att veta går att läsa sig till. Det finns en viss sanning i det. Allt vi forskat fram finns trots allt nedskrivet. Men någonstans på vägen har jag lärt mig att kunskap inte är det enda man behöver för att förstå livet. Går det att läsa i en bok hur man ska bete sig? Känna? Tänka? Inte som supporter iallafall. Ena dagen känns det som att hjärtat går i tusentals spillror, och lagom till att man pusslat ihop det igen så skjuter någon en fotboll på det och allt går sönder igen. En annan dag, en dag som idag till exempel, är man lika tillfreds som en nykär tonåring vid tolvslaget på nyårsafton.
Ingen får mig att känna som du, Blåvitt. En destruktiv relation på något vis. Men en kärlek man inte kan vara utan, hur dålig den än är för en. Så när jag står och tittar ut mot bibliotekshyllorna tänker jag nuförtiden: ”Inte ens det här stället kan göra mig klok”.
Var det Calle som saknades mot Sundsvall?
Förutom målet som man älskar honom för, är han en ledargestalt. Det gör honom otroligt viktig för oss, särskilt i det svajiga stadiet vi trots allt befinner oss i.
Något jag noterade i matchen mot Sundsvall, var att det saknades lite raseri. De där känslorna som visar att du vill vinna. Det ska vara frustrerande att tappa boll. Det ska brinna inom en som medspelare om din lagkamrat inte tar sin markering. Du ska få höra vredet från din mittbackskollega om du inte jobbar hem. Sådant står Calle för. Tydligt blev det när Toivonen bränner ett solklart läge i slutet av matchen. Det första Calle gör är att vända sig mot laget och vråla något, som utan att veta vad, åtminstone inte ser artigt ut. Det är så det ska kännas att vara så nära att tappa det. Det saknade vi mot Sundsvall. Vi saknade en Calle som styr upp.
Tack Hosam.
Det har ryktats i veckan kring Hosam Aiesh. Tycks vara en ännu en otrolig och lite förarglig situation, men jag är för ovetande för att lägga någon värdering kring det. Vad jag kan värdera, är hans insats i den här matchen, ur ett supporterperspektiv. Vid första bolltouch efter inhoppet drar han till med en klassisk ”tjockisfint” och får med sig en frispark. Magiskt att se. Men löken på laxen i det här inhoppet är det gula kortet han tar. Viktigt. Jag vill nästan skriva det med versaler för att betona vikten av det. Viktigt, är vad det är. Det är inte vilken person som helst som han tar det mot heller. Utan mot Christiansen. Och visst är det inte helt ohyggligt att fnissa lite när han blir arg? Nåväl, tillbaka till en sjysst nivå. Det är starkt av Aiesh att kliva in på ett överhettat Gamla Ullevi och bara göra det han ska. För det kortet blev han definitivt en publikhjälte idag.
Publiken.
Över 14000 (sist jag kollade) sålda biljetter. Med det besudlade registret vi kliver in i dagens möte med, kändes det ganska hopplöst. Vi var många som inte trodde på det, och ingen kan nog klandras för det. 4 förluster och 12 insläppta mål, samt ingenting att egentligen spela för. Kanske inte supereggande i mångas tycke. Ändå väljer 14000 människor att ta sig dit. En måndagskväll i ett regnigt oktober. Det är nästan poetiskt på något vis. Oavsett insatser på plan kommer personerna på läktaren alltid att vara dem riktiga hjältarna. Engagemanget, sången, drivet. Ni gör fotbollen till vad den är. Och ni kommer alltid behövas för att fotbollen ska leva vidare.
Malmö vinner statistiken.
I skrivande stund är jag förblindad av eufori och nog lite för känslofylld för att tänka helt rationellt. Men summerar man matchen över 90 minuter är nog Malmö laget som driver spelet och hotar på vår planhalva mest. Men det finns inga regler som talar för att de med bäst statistik också är de som vinner matcherna. Och idag blir det tydligt. Första halvlek är tung och trög och rätt ointressant att bevittna. Det är två lag som båda beklätts med missnöje och har ett par långrandiga prestationer i bakfickan. Något lyft från båda parter i andra halvlek. Malmö bränner några lägen som vi ska tacka natur och försyn för att de gör.
Fram tills 2-1 målet var det inte en jättepositiv stämning i twitterflödet. Även om vi försvarar oss helt okej så skapar vi inget framåt och förvaltar inte de få lägen vi får. Vi låter dessvärre Malmö styra majoriteten av spelet och tempot. Vi ser ostrukturerade ut och många spelare upplever jag framstå som chockade när de får boll. Ingen räknar med att den ska komma riktigt och vi slarvar bort den ganska direkt. ”Räkna alltid med att få boll” brukade en dåvarande tränare till mig säga. Känns lika aktuellt i Blåvitt som i dåtidens flickfotboll, faktiskt.
Trots en rätt medioker insats så är det vi som tar poäng. Det enkla med fotboll som annars är så komplext, måste ändå vara att de som gör flest mål - är de som vinner matcher. Och skönt är det att för en gångs skull slippa vara den på andra sidan som gnäller över orättvisan. Istället njuter vi av den.
Vi vann.
Det gjorde vi den här gången. Och det var väl ändå på tiden.
Den där känslan av att vinna. När man väl gör det känns det som att det är det man lever för. Som att utan den är man bara en inert del av slumpmässigt sammansatta molekyler som driver fram vart universum än blåser en. Istället står man här som en hopfogad enhet men en mening. Och vad lycka är visste man redan på Aristoteles tid. Njutning kopplat till mening. Njutningen ligger i vinsten. Blåvitt är dagens mening. Nu lyfter vi denna känslohissen upp några våningar. Slår oss ner en stund. Smuttar på en drink. Pratar med en vän. Och bara mår lite bra. Realister kan vi återkomma till att vara senare i veckan.
