Sju tankar efter Mjällby – IFK Göteborg (0-1) ”Han stod där med näven i burken av smärtstillande”
Blåvitt fortsätter ånga på efter sommaruppehållet och befäster sin position som ett av seriens bästa lag sedan serien vände med en seger borta mot Mjällby
1. ”Sämsta jag sett i år”
Om man likt mig hänger för mycket på twitter så lät det inte direkt positivt i paus. Superlativen haglade om hur usel match Blåvitt gjorde, och i en och annan kommentar gick att läsa att ”det var den sämsta matchen de sett i år”. Ett påstående jag måste ta kraftigt avstånd ifrån.
Eller ja, vad är bra fotboll? Det ska medges att matchen präglades en del av kamp och svagt passningsspel av båda lag, så för en neutral åskådare går det ju att argumentera för att det var en dålig match, men som Blåvitt supporter har jag svårt att köpa det.
Blåvitt har gjort flera matcher i år där jag efter matchen kunnat konstatera att ”IFK Göteborg ligger på nedflyttningsplats och IFK Göteborg förtjänar att ligga där”. Idag var inte en sådan match. Inte bara för att Blåvitt vann och nu har ganska många poäng ner till kvalstrecket, utan för hur stabila Blåvitt ändå var i matchen. Det fanns en övertygelse i laget om att ”Vi kommer inte förlora det här, och vi kan nog knipa ett segermål” som nästan gick att ta på.
Eller för att vända resonemanget. Hade Blåvitt varit ett topplag som hade de stora mediehusen tävlat om att hitta olika sätt att uttrycka ”Det är med den här typen av segrar man tar SM Guld”.
Sen ska det ju sägas, och det visste vi på förhand, att det var två defensivt starka lag som gillar att ställa om som möttes. Det är ju ingen jättechock att båda lagen nästan kastade över bollen till sina motståndare och sade ”Nej, anfall ni, så försvarar vi”.
2. När blir ett snitt signifikativt?
Att Blåvitt har bra form har nog inte undgått någon, förutom möjligtvis ”Den dåliga Disco”, men när övergår bra form till att man faktiskt är ett bra lag? IFK Göteborg har på de senaste 10 matcherna tagit 21 poäng. Ett snitt som ändå är ”topplagssnitt” om vi får säga så. Hur många matcher i rad måste ett snitt bibehållas innan det övergår från ”Bottenlag i medvind” och övergår till i alla fall ”Stabilt lag”. Om vi leker med tanken att Blåvitt i de återstående sex matcherna förlorar borta mot Hammarby, tar poäng hemma mot Elfsborg, tar poäng borta mot Värnamo, vinner hemma mot Sirius, tar poäng mot AIK, och vinner borta mot Varberg (inga jättekonstiga resultat ändå), så skulle det ge oss nio poäng, och totalt 29 poäng under ”höstserien”.
Kanske kan det ändå ge lite hopp inför 2024?
3. Blicka uppåt eller nedåt?
Blåvitt har nu samlat ihop 29 poäng. I och med poängen har vi nu sex poäng ner till Sirius på kvalplats, och bara två poäng kvar till de där 31 poängen som många pratar om att ska räcka för att säkra kontraktet. Segern mot Mjällby innebär också att Blåvitt gå om Halmstad på målskillnad. Man ska inte ta ut något i förhand, men precis så som jag, när det kändes som mörkast, lyfte att Blåvitt kommer behöva ta poäng i många väldigt svåra matcher för att klättra i tabellen (vilket Blåvitt på ett smått mirakulöst sätt också gjorde…) så är det ganska många lag med väldigt usel form (varav flera kommer sno poäng av varandra) som ska börja vinna de kommande sex omgångarna för att gå om Blåvitt också.
Inget är klart, men precis som det skulle krävas ett smärre mirakel för att Blåvitt skulle komma tillbaka efter 1-2 hemma mot Varberg för att ha en chans att hålla sig kvar så kommer det krävas ett mindre mirakel för att Blåvitt ska åka ur nu. Och två mindre mirakel inträffar sällan på en och samma säsong.
För övrigt gläder det mig mer än rimligt att Blåvitt går om Halmstad. Det är egentligen en trevlig stad och trevlig bortaresa, men efter att Amir Al Ammari spelat allan på Gamla Ullevi i somras unnar jag honom personligen att åka ur. I och med att Utsikten är på väg att stå för tidernas uppflyttningsfrossa i Superettan, så kanske det här faktiskt kan bli en säsong som förbättrar Allsvenskan lite. Tänk att bli av med Varberg, Degerfors och BP för att ersätta med Västerås, Öster, och Gais. Nog för att Västerås lirar på plast och att Gais är Gais, men fan vad skönt med lite färre resor till hålor där uppladdningen sker på Statoils parkeringsplats (Ja, jag vet att Statoil bytt namn till CircleK. Skämtet är att de inte hänger med i småhålorna), och få spela riktiga derbyn igen!
4. Något som saknats länge
Jag tycker mig faktiskt se något i Blåvitts spel jag saknat i många säsonger nu. Den där ”Det här SKA bara lösas” inställningen. Målet är ett exempel på det. Hur många upplagor av Blåvitt har vi inte sett där den vi inte är först på den bollen? Efter matchen är Tom Pettersson sur över att det är ett läge där det inte ska bli mål, och han har ju delvis rätt. Det är ett sådant läge där försvararen SKA vara först på bollen, men där Santos vräker sig fram och grisar in bollen. Det gäller ju åt andra hållet också. Det är den typen av mål som Blåvitt släppt in för många av där man egentligen ska vara först på boll, men man går inte in med riktigt den där ”bollen SKA BORT” desperationen som krävs med en hungrig anfallare i ryggen. Jag tycker mig se att Blåvitt blivit bättre på båda, och det lovar väl.
5. Funktionell teknik
Mot Mjällby startade Hussein Carneil istället för Lucas Kåhed på mitten och det är väl inte jättekontroversiellt att påstå att Carneil är den mer tekniska av de spelarna. De flesta av oss har ju sett att Carneil har en förmåga att överraska och bryta mönster som få i Allsvenskan har. Men ibland kan han få ut ganska lite ur det. Nu vill jag inte kritisera Carneil som är en spelare jag gillar väldigt mycket, men att ha honom på mitten i den här matchen mot Mjällby kändes lite som att komma till Svenska Rallyt i en McLaren. Alla vet att du har den bättre bilen, men jag är inte helt säker på att du hade vunnit tävlingen.
Som en kontrast kommer Lucas Kåhed in i slutet av matchen, och det är också en spelare jag gillar, så förstå mig rätt, jag försöker inte jämföra Kåhed med någon Volvo 240 (eller vad fan man nu kör i Svenska Rally) men jag är imponerad av hur ”funktionell” Kåhed är. Inte oteknisk, tvärt om, han gör väldigt fina saker, utan snarare att han gör precis nog för att få ut något av det. Där Hosam Aiesh till exempel kunde lura upp en motståndare på läktaren gång på gång och ändå dra varje inlägg i näven på målvakten så är känslan att Kåhed sällan gör något flashigt, men när han väl gör det så är det viktigt. Precis efter att ha hoppat in har ett läge där han väntar in sin motståndare lite, precis lagom för att retfullt tunnla honom med en pass som ger Oscar Wendt en motorväg på sin vänsterkant. Liknande vid målet där Kåhed får ”hockeyassist” och där jag nog skulle vilja påstå att hans pass till Wendt är nyckeln till hela målet, även om både inspel och krigarinställning från Santos också är nödvändiga för att det ska bli mål. Jag har sett lite gnäll om att Kåhed oftast är lite osynlig, men jag är personligen väldigt imponerad av hur funktionellt hans spel är. Han gör nog för att motståndarna ska sträcka ut benet för långt så att han kan trä igenom passen. Och mer än så behövs faktiskt inte, oavsett hur roligt det än är att se Simon Strand köpa korv.
6. Rätt värvningar
Det går att diskutera en del om att t ex Arbnor Mucolli (och om folk ska envisas med att uttala C:et med ett ”tch” ljud så kan ni väl också lära er att U är O och O är Å?) inte är lika delaktig i försvarsspelet idag som han varit i andra matcher, men överlag så slås jag ändå av hur bra Blåvitt har träffat med sina värvningar den senaste tiden. Inte på det där ”Ojsann, Haitam Aleesami visade sig vara mycket bättre än vi trodde” sättet, utan mer ”Vi vill göra såhär, och den här spelaren är skitbra på det”.
Eller motsatsen till värvningen av Elias Hagen egentligen. Där såg vi en svaghet i vårt spel och tog in en spelare som skulle vara bra på det vi saknade, men där det fort blev tydligt att han inte passade in i det spel vi försökte spela (varken före eller efter att Stahre lämnade).
Där känns värvningarna av Thomas Santos och Arbnor Mucolli som klippt och skuret för den fotboll Blåvitt spelar just nu, och förhoppningsvis även den vi vill spela på sikt. Det är klart att sett över tid så har alla lag, tränare, scouter eller ”managers” spelare de träffar rätt med och spelare de träffar fel med, men det känns som om sommarens värvningar på ett helt annat sätt faktiskt planerats efter hur vi tänker oss spela. Det var ju något Ola Larsson snackade en del om när han kom, och jag har försökt vara försiktig med att sätta frälsarglorian på Ola, men just nu ser det ändå verkligen ut som om Blåvitt fått den utväxling på sitt arbete som man velat. De tog in en tränare som spelar på ett visst sätt, och tagit in spelare som passar i det sättet, och det har burit frukt.
7. Grader i helvetet och funktion
Jag är tillräckligt gammal för att ha spelat fotboll på fyra, eller fem beroende på hur man vill se det, olika underlag. Gräs, Plast, grus, asfalt och jord, där den sistnämnda egentligen oftast är en dålig gräsplan.
Där kan även jag medge att plast är bra mycket bättre än grus och asfalt. Men det är också bra mycket sämre än gräs såklart.
Anledningen till att jag nämner det är att en del av mig reagerade på att bollen studsade väldigt konstigt vid flera tillfällen under gårdagens match, men en annan del av mig hann tänka att ”Nej, du får inte kritisera planen, då kanske folk får för sig att du vill ha plastplaner”.
Och det är helt enkelt inte sant. Jag spelar hellre på en jävla leråker än på plast. Men det innebär inte heller att planen i Hällevik är bra. Hur mycket Öst-skåningarna där än vill påstå motsatsen. Flera gånger studsade bollen på ett sätt som den ganska tydligt inte hade gjort om planen varit platt om vi säger så. Samtidigt så tror jag att bra spelare kan hantera det. Konstgräs blir lite ett sätt att maskera brister i bollbehandling ibland. Är du duktig kan du få med dig bollen trots en felstuds här och där.
Så vart vill jag komma med resonemanget? Jo främst att belysa att det går att säga att en gräsplan är dålig och fortfarande tycka att det är bättre med en dålig gräsplan än att spela på plast.
9. Marcus Berg
Innan den här texten hann publiceras blev det klart att Marcus Berg väljer att avsluta karriären. Kanske inte helt oväntat, men att det sker just idag är nog ändå rätt signifikativt.
Det finns mycket att säga om ”Svarte-Marcus”. Kritiken har på något konstigt sätt nästan alltid funnits där. Redan 2006, när han hade ett klassiskt ”dåligt andra år” efter sitt genombrott 2005 hette det att han var slut och skulle skeppas till Norge. Trots att laget lyckades bättre i VM och EM med Berg i startelvan än med Ibrahimovic i startelvan (raljerande såklart, jag menar inte att Berg skulle varit bättre än Zlatan) så fick Marcus utstå spott och spe. 2023 när Blåvitt hänger på repet och den allsvenska existensen ser riktigt hotad ut, så är det Marcus Berg som får bära hundhuvudet för fiaskot.
Men det är också Marcus Berg som tar en näve paracetamol springer ut på plan i en av de mest ångestfyllda perioderna i mitt supporterliv och gör föreningens kanske fyra viktigaste mål den här sidan millennieskiftet. Avgör mot Djurgården, avgör mot Degerfors, gör två mål och en assist mot Häcken. Nio poäng in på kontot. Nio poäng som nog kommer gå till historien som vändningen 2023.
Att Berg väljer att lägga skorna på hyllan nu, dagen efter segern mot Mjällby känns ändå rätt talande. Egentligen skulle han nog lagt av tidigare. Men jag tror fan han stod där med näven i burken av smärtstillande redo att ställa upp för Blåvitt en sista gång. Redo att göra ännu ett mål i en avgörande match. Men nu känner nog han, och Blåvitt att det ska gå ändå.
Det finns väldigt mycket att säga om ”Svarte-Marcus”, men om jag bara fick välja en sak så kommer jag berätta om när Marcus Berg spelade på kryckor (typ) och räddade Blåvitt kvar i Allsvenskan.
