Sju Tankar efter Norrby - IFK Göteborg (1-1) "Blåvitt missar chansen att avancera tidigt i cupen"
I och med att Landskrona och Mjällby spelare en oavgjord match hade en seger räckt för att Blåvitt skulle säkra avancemang redan i andra omgången från cupens gruppspel. Men en sen kvittering av Norrby gjorde att Blåvitt missade den chansen. Här kommer sju tankar efter att Blåvitt tappat segern på övertid mot Norrby.
1. Allvar, men ändå försäsong
En Cuptitel är både en titel och en väg ut i Europa. Likväl är det många som lätt ser cupens gruppspel mer som träningsmatcher än tävlingsmatcher. När Jörgen Lennartsson var tränare så sa han efter en ganska svag cupmatch att ”det är inte nu vi ska vara bra” vilket på ett ganska tydligt sätt visade hur man förhöll sig till tävlingsmomentet i cupens gruppspel. Stahre har ofta tryckt på att cupen är tävlingsmatcher, och man vill vinna alla träningsmatcher. Samtidigt är det bara att konstatera att det blir en del förändringar i startelvan på positioner som ger känslan av att man ändå jobbar mer ut efter devisen att jobba sig in i säsongen än att ”vinn nu”. Utan att ta ställning för den ena eller den andre spelaren så är det väl bara att konstatera att Salomonsson, Thern och till viss del Sana, knappast petar Jallow, Al Amari och Norlin för att de skulle ha varit dåliga mot Landskrona. Inte heller för att de förstnämnda skulle ha imponerat nämnvärt i träningsmatchen mot Utsikten.
Sannolikt startar de för att Blåvitt vill ta tillfället i akt att både prova lite nytt, men också fördela speltiden på lagets mest konkurrensutsatta positioner.
2. Stabil och osexigt
Olika personer ser lite olika på fotboll. Jag är en person som tycker att 1-0 segrar är sexigare än 3-2 segrar. Kanske är det för att min position är målvakt som jag ogärna släpper in mål. Hur som helst så har Blåvitt under cupens gruppspel gått tillbaka till ett Blåvitt vi såg för några år sedan. Ett ganska tråkigt, men effektivt Blåvitt. Målsättningen är inte att Blåvitt ska gå ut och spela ut Norrby. Blåvitt ska ut och vinna matchen.
Det finns ju lite olika teorier kring hur man försvarar effektivt. Tittar vi t ex på possessionfotboll så är tanken att motståndarna inte kan göra mål om de aldrig får bollen. En risk med det, som vi såg mycket i Blåvitt tidigare, var att om du spelar slarvigt så blir det lätt för motståndarna att göra det riktigt farligt med den lilla tid de har bollen. I motsatt riktning ser vi de som Blåvitt numera gör en hel del. Man bjuder in motståndarna att ha mycket boll, men ser till att de ytorna man lämnar är enklare att täppa igen än de är att spela ut till.
”Ni får gärna spela runt ute på kanterna. Men bollen kommer inte in i straffområdet. Ni får gärna byta kant, vi behöver bara jogga 10 meter till försvarsposition, ni måste springa 40 meter till andra kanten”. Det kostar mer att leta luckor i Blåvitts försvar än det kostar att försvara. Det kostar mer att jobba hem på Blåvitts kontringar än det kostar att kontra. Det är inte jättesexigt. Speciellt inte i första halvlek. Men det är stabilt.
Men precis som possessionfotbollen ställer en del krav på utövaren så kommer det ”stabila” spelet en del asterixer. T ex att det inte skyddar mot prestationer utöver det vanliga. T ex när en spelare med ryggen mot mål får en kalasträff och skickar upp bollen stenhårt i krysset.
3. Bredd
Även om det kanske främst är innermittfältet som har riktigt hård konkurrens så är det här första matchen på länge som det kändes som om det inte bara var kamp om platserna i startelvan, utan även om att bara få vara med. Inledningsvis är både Hussein Carneil och Patrik Karlsson Lagemyr utanför truppen, och även om både två kanske är en bit ifrån startelvan av olika anledningar, är den spontana känslan att de såklart måste vara med i truppen. Men när jag ser över truppen har jag svårt att se vilken plats de i så fall skulle ta. Och det måste ses som ett bra tecken trots allt.
4. Onödigt poängtapp men likväl pole-position
Blåvitt var nog lite för bekväma på slutet. Det kändes som om man hade kunnat punktera matchen om man velat, men det kändes stabilt så det var onödigt att första sig. Som ett brev på posten kom också 1-1 målet på övertid. (Det ska dock sägas att det är ganska skönt att tappa till kryss snarare än att rädda till kryss…). I och med att Mjällby och Landskrona också kryssade så innebär det dock att Blåvitt fortfarande är i ledarsätet i gruppen. Oavgjort mot Mjällby bör räcka för avancemang, även om Norrby skulle kunna ta det på målskillnad ifall de skulle vinna stort mot Landskrona. En seger mot Mjällby garanterar gruppvinst oaktat övriga resultat.
5. Ovahnt där bak
När Blåvitt gjorde klart med Werner Hahn och jag såg en del highlights från hans karriär så var känslan att han inte alltid spelar som en målvakt. Det är något med positionsspelet och rörelsemönstret som slog mig mer som ”utespelare som har bra reflexer och får stå i mål för att laget inte har en riktig målvakt”.
Hittills har Hahn inte ställts på så mycket prov, så vågar inte säga mycket mer om hans målvaktsarbete än, däremot är Hahn enormt bra med fötterna. Något som efter år med Giannis Anestis känns väldigt ovant. Den gode greken var bra på mycket, men spelet med fötterna var inte en av de sakerna. Ut det perspektivet så känns det som om Blåvitt bytt upp sig rejält.
6. Ömsom bra, ömsom dåligt.
Det känns som om hela Blåvitt just nu sitter i en sits där man gör en hel del bra, och en del dåligt. Hosam Aiesh personifierar det på många sätt idag där han ena sekunden trollar sig förbi sin motståndare för att i nästa slå en urusel pass vid inspelet.
Det är fler än Hosam som gör det ska sägas, även om det kanske blir tydligast i just fallet Hosam Aiesh.
Som lag känns det som om Blåvitt gör en hel del bra, men att det fortfarande slarvas en del då och då. Givet att det fortfarande är semi-officiell försäsong så tänker jag se mellan fingrarna med det dåliga, det finns fortfarande tid att förbättra det. Men det finns en del att förbättra, både individuellt och som lag.
7. Fotboll och politik
Det finns de som tycker att fotboll och politik inte hör ihop. En åsikt som jag till viss del kan förstå, sympatisera med och även hålla med om. I alla fall i teorin. I praktiken påverkar politiken fotbollen och fotbollen är i allra högsta grad en del av politiken. Så om den som läser det här är av åsikten att fotboll och politik inte hör ihop kan ni sluta läsa här. Se det som sex tankar den här gången.
De som läst mina tidigare texter kanske kommer ihåg att jag tyckte att Sverige borde bojkottat VM i Ryssland 2018. De som följer mig på twitter vet att jag i stort valde att inte följa OS i Peking. (Jag har en sambo från Finland, så jag blev tvungen att se Sverige-Finland i Ishockey.)
Förstå mig rätt, jag vill inte kritisera andra för deras val. Jag satt också där och följde Sveriges VM matcher 2018. Jag var avundsjuk på vänner som var på plats och fick se t ex Sveriges 3-0 seger mot Mexiko. Alla får dra sin egen gräns någonstans, och lyckligtvis känns det som om världen kollektivt gått ut nu och sagt att gränsen är nådd. Efter OS 08, 14 och 22, och VM 18 och 22 i totalitära diktaturer så har väl världen tröttnat.
Något jag hoppas vi tar med oss av det här är att vi som fotbolls och idrottssupportrar måste ta ansvaret. Vi kan inte vänta på att FIFA, UEFA eller ens SvFF ska ta rätt beslut. De får betalt för att se mellan fingrarna. Men du och jag, vi får inget för att följa ett köpt VM i en diktatur.
Jag är så oerhört besviken på SvFF för deras rakt av flata inställning till VM i både Ryssland och Qatar. Jag är oerhört besviken över att SvFF inte tydligare tagit ställning för att de inte tänker spela ett playoff mot Ryssland. Men vi fotbollssupportrar kanske måste förlika oss med verkligheten att vi inte kan förlita oss på ens vårt eget förbund att ta rätt beslut. Den oerhörda flathet och feghet som SvFF visar upp får en att fundera på om inte de också har bättre betalt av att se mellan fingrarna än de har av att företräda sina medlemmar.
Diktaturer och oligarker köper vår sport, och vi är naiva om vi tror att de som sålde sporten ska göra något för att rädda den. Det ansvaret fallet tyvärr på oss.
Vad gäller världssituationen i övrigt så kan jag säga såhär. Min sambo är från Finland och hennes släkt kommer ursprungligen från Karelen. Min mormor kom till Sverige som Estnisk flykting under andra världskriget. Jag var själv nere i Kosovo och hälsade på min farmor och farfar som bor där när kriget där nere bröt ut 1999. Enda anledningen till att vi tog oss ut ur landet var nog att min pappa, trots att han tillhörde den kosovoalbanska befolkningen, hade haft hög rang i den forna Jugoslaviska armen. Det livet jag lever idag, och de när och kära jag har runt mig, bär sår från tre krig. I alla de tre krigen har lednignen i Moskva stått på "fiendesidan". Jag är inte opartisk i frågan om vi säger så.
