Sju tankar efter Varberg - IFK Göteborg (1-2) “Lättnad, men det är nu det riktiga arbetet börjar”
IFK Göteborg kunde efter mycket om och men till sist, på övertid, få in segermålet som innebar att laget håller undan för BP på kvalplatsen och säkrar Allsvenskan även 2024. Nu börjar det riktiga arbetet.
1. Det enda jag vet är att jag inget vet.
Än en gång tvingas Blåvitt göra någon form av rotation i paus pga skador, och den här gången är det en sjuk Sebastian Hausner som byts ut. Jag trodde personligen, när det är Astrit Selmani som kommer in, att Blåvitt går över till en 3-5-2 fotboll med Astrit och Norlin som anfallsduo på topp, men istället flyttas Norlin ut på kanten, Santos ner i backlinjen, Wendt kommer in centralt och Salomonsson byter kant. En ordentlig rockad, som blev lite svårförklarligt i och med att allt hade kunnat lösas med en enkel “Hausner ut, Bångsbo in” lösning.
Det känns även som om laget är lite virriga, och Santos samspel med backlinjen sitter på en charterjet till Palma några gånger vilket leder till några upphävda offsidefällor t ex. Känslan då var att Askou tappat det. Den känslan förstärktes när den iskalle Carneil fick komma in, och när Carlén byttes in och målskytten Kåhed gick ut så försökte jag redan boka biljetter till kvalmatcherna. Carneil spelade fram till 1-1 målet, fixade en straff som Blåvitt bomade, och Carlén räddade kontraktet med sitt volleymål.
Jag kan fortfarande inte avgöra om Askou är galen eller ett geni.
2. Stärkande upplevelse?
Det var rätt tydligt idag att situationen satt sina spår i spelartruppen. De får säga vad de vill om att de skulle avgöra på egen hand och inte förlita sig på någon annan, det var mer än önskvärt tydligt att spelarna inte “gick ut och hade roligt” om vi säger så. Ångesten var rätt tydlig.
Men det finns något med den här typen av upplevelser som nog kan vara stärkande också. Att veta att man grejat det. Det är den lilla strimma hoppas jag tar med mig in i 2024.
3. De jobbiga frågorna.
Nu när kontraktet är säkrat är det kanske dags att blicka framåt. Det blir medlemsmöte den 27:e november, och någonstans känns det som om det är dags att ställa en del jobbiga frågor. En gång är ingen gång, men den Allsvenska säsongen 2023 måste bli någon sorts vändpunkt för IFK Göteborg och hur föreningen agerar. Frågor linje med.
4. Respektlösheten mot pengarna
Det är så lätt att tänka tillbaka till det ekonomiska stålbad som föreningen gick igenom för några år sedan och glömma bort att IFK Göteborg de senaste säsongerna faktiskt har satsat en del. Inför i år gör föreningen ett av sina dyraste förvärv någonsin när ca 8 miljoner läggs på Elias Hagen (för att inte prata om att han lärt ha haft en bra sign on och fet lön…) Utöver det har man lagt ca 4 miljoner på att värva Sebastian Hausner och enligt ihärdiga rykten även 4 miljoner på att värva Eman Markovic (värvades i slutet av förra säsongen men ska nog ses som en del av den här satsningen). Utöver det har Anders Trondsen tagits in, och ska ha fått en sign on på flera miljoner även han, och även Suleiman Abdullahi ska ha fått några miljoner för att flytta till Blåvitt. Av dessa spelar bara Sebastian Hausner regelbundet och Elias Hagen är redan bortskeppad.
Men vänta, det kommer mer.
Eftersom de första värvningarna inte lyckades så tvingades Blåvitt förstärka på alla möjliga plan i somras. Askou köps loss från Horsens för att ta över tränarjobbet och tar med sig Thomas Santos, som även han ska köps loss. Astrit Selmani lånas in, ett lån som enligt de flesta medier ska ha varit allt annat än gratis, och in kommer Arbnor Mucolli, ironiskt nog, kanske ett av årets billigaste nyförvärv tillsammans med Adam Carlen.
Det var inte så längesedan Blåvita supportrar skramlade med bössorna för att försöka rädda upp föreningens ekonomi på något sätt, och nu när det finns lite pengar så strör man det runt sig som om de växte på träd.
Sommarens nyförvärv är ursäktade, jag lyfte mest med dem för att poängtera att Blåvitt lagt en del pengar på att värva spelare under sommaren, men poängen är att Blåvitt har förvaltat supportrarnas pengar på ett nästan respektlöst sätt. Det vallfärdas till Gamla Ullevi, och låt mig vara så tydlig jag kan vara här nu.
Det är inte för att det är billigt att gå på fotboll. Det är inte för att vi får fotboll i världsklass. Det är inte bara de skramlade pengarna som kastas bort. Biljetterna är också dyra.
Kanske är jag gnällig, för jag har sagt det här förr, men jag tycker faktiskt att det är rakt av respektlöst att se hur IFK Göteborg förvaltar de pengar föreningen får in från sina supportrar på olika sätt.
5. Ansvar
En fråga som uppkommer med hänsyn till punkt fyra är vem som är ansvarig för allt? Vem gör vad? Vad sysslar sportrådet med? Vilka är med i sportrådet? VEM tyckte Blåvitt skulle lägga de pengarna på spelare som uppenbarligen inte är bättre än att de tar Blåvitt till att vara fyra minuter från att behöva kvala sig kvar?
Tyvärr känns det som om Blåvitt blivit väldigt bra på att peka runt i rummet utan att någon riktigt tar ansvar. Ja, om det inte finns en tränare att sparka såklart. Och det är fan dags att föreningens medlemmar slutar gå på den jävla bluffen.
För den bittra verkligheten är att det spelar egentligen ingen roll vem som sitter i sportrådet och vem som var drivande i vilka beslut. När allt kommer till kritan så har väldigt många dåliga beslut tagits, och oavsett vem som må ha tagit besluten, så har Kamratgården stått tyst bakom. Ingen har sagt ifrån.
Vi är många som nog ska ta oss en titt i spegeln där och fundera på vad vi lämnat osagt samtidigt som skeppet var på väg mot isberget.
6. Med blicken mot framtiden
Personligen tror jag att Blåvitt, hela föreningen IFK Göteborg, måste släppa sargen och ta sig in i framtiden. Sluta upp med att alltid återgå till det som är bekant och bekvämt.
Alla inrättningar och institutioner, hur progressiva och framåtlutade de än må ha varit i början, blir förr eller senare konservativa om de inte vill ändra sig och jag tror verkligen att det är något som Göteborg som stad, och IFK Göteborg som en del av staden, lider av.
Då tänker jag inte bara på att vi måste sluta se 4-4-2 som någon slags livboj som man alltid kan återgå till i tuffa tider, vi måste lägga ångesten över vad vi varit bakom oss. Vi måste börja titta framåt. På riktigt. Sluta snacka om några kortsiktiga treårsplaner där vi ska sälja spelare för en massa miljoner och återta vår rätta plats i toppen av Allsvenskan. Vi måste sluta gnälla om att det var bättre förr. Vi måste sluta snacka om spårvagnar som om de var ett perfekt transportmedel och inte en långsam buss som bara kan på vissa gator.
IFK Göteborg måste hitta en framtid som vi tror på, som vi kan stå bakom. Helhjärtat.
7. En ny känsla
Även om jag själv fortfarande ser mig som relativt ny i gamet så har jag hunnit uppleva en del. Jag har upplevt ett SM Guld som för mig blev väldigt antiklimaktiskt (jag var på plats under 25 matcher den säsongen, men guldmatchen var en av de 5 jag missade…). Jag har upplevt total tomhet efter missade guld, jag har upplevt euforin i att säkra en titel. Men idag upplevde jag något nytt.
Skakigheten, lättnaden, vikten som släpper från bröstkorgen.
Även om jag utåt sett snackat om att jag varit rätt trygg sedan segern borta mot Mjällby så blev det ganska tydligt när Adam Carlén tryckte in 2-1 målet att den tryggheten nog inte var så stabil som jag ville få det till.
Ironiskt nog var jag väldigt trygg efter målet. Sättet som laget stängde matchen efter målet gav mig nästan lite framtidshopp. Framtidshopp baserat på frågeställningen “Hur mycket är det att laget är dåligt, och hur mycket är det att pressen varit enorm som gjort att det sett ut som det gjort?”
