Hammarby - IFK Göteborg3 - 0
Sju tankar från förlusten på plasten i Stockholm
IFK bjöd upp på lite motstånd som sedan blev precis som hela hösten har varit. Inte tillräckligt bra.
En match som länge stod och vägde innan Stockholmarna dödade den fullständigt med en magisk frispark från en Hammarby legend. Och en orsakad straffspark från ett Hammarby-lån. Här är sju tankar från matchen.
Tom Amos – Ordinarie?
Hade det inte varit för höstens superdåliga matchresultat och Erik Dahlins tveksamma ingripanden sen han tog över första spaden hade Tom Amos insats vid 1-0 målet nog blivit i hågkommet som ett rookie misstag som man växer ur som en ung målvakt. I år är dock året då man som ungdom i IFK Göteborg får gå den hårda skolan. I dag blir hans miss en symbol för hur IFK Göteborg till synes är med i matcherna men sen som en blixt från klar himmel ligger under och måste jaga kvitteringsmål. Gör i övrigt en bra match.
Intensiteten i försvarsspelet.
Backlinjen hade bestämt sig för att reta sina motståndare till vansinne. Starfeldt jagade Nikola Djurdjics hälsenor i en halvlek plus tillägg. DBW klappade Björn Paulsen på kalufsen och fick karaktären från Vikings att titta snätt i en hel tagning. Samtidigt var Calisir så där frustrerande trygg med bollen idag & sammanlagt gjorde i alla fall försvarstrion vad man kunde förvänta sig av dem idag. Hade Calisir haft två hela baksidor med sig hem från Stockholm i kväll hade nog resultatet visat sig annorlunda. Tyvärr räckte det inte hela vägen och intensiteten mattades av efter första halvlek.
Finns det ens en köpoption på Kharaishvili?
Han är den enda pjäsen i blåvit klädsel som ständigt är ett hot när han har bollen. Man vet att även om han är trängd kommer han inte tappa bollen och i värsta fall blir det en passning bakåt i planen. Även om Dahlberg-pengarna gick till att fylla hållen i IFK Göteborgs budget så måste en permanent Giorgi Kharaishvili vara prioriterad. Att ingenting om Giorgi är kommunicerat är märkligt. Det hade varit en positiv nyhet som kunde få bort medieljuset från det usla spelet på planen om en för en stund. Hosta upp nu Gren!
Allsvenskan är inte Premier League!
I Allsvenskan kan man fortfarande vinna matcher genom bra försvarsspel, du behöver inte ha Leo Bonucci & John Stones som mittbackspar som trasar sönder alla försvar med sina livsfarliga passningsfötter för att vinna. Du kan ha en ekonomi som är sönderkörd genom hela Småland men ändå ligga på plats 10 i tabellen med 5 poäng mer än IFK Göteborg. Du kan vara Kalmar. Det är kanske inte så vackert men det är inte heller någon risk för Superettan 2019.
Själen är lösryckt från färgerna.
Kommer ni ihåg brottarfotbollen? När Blåvitt var anklagade för att bara vara destruktiva och cyniska. Vi tog inget ansvar för att driva den konstruktiva, bollen efter backen-fotbollen som var så givande för den enskilda fotbollsspelarens individuella utveckling. Tyvärr finns det inget kvar av detta längre. Cynismen har blivit utbytt mot naivitet och vi är mer Sirius än blåvitt på plan idag.
Ett anfallsspel.
I perioder såg anfallsspelet riktigt bra ut. Wernersson lyckades ta sig fram ett antal gånger och Kharaishvili såg ständigt farlig ut. Många gånger lyckades man spela sig från mitten ut mot kanterna som vart rena. Liknar anfallspelet dagens insats i de två kommande matcherna mot Trelleborg & Brommapojkarna så kan vi kanske få spela Allsvenskan nästa år.
Försvarsspelet
Det spelar ingen roll om Blåvitt har ett fungerande anfallsspel i perioder. 2 av 3 insläppta mål i dag är individuella misstag eller kontringar. Kan inte laget lära sig av sina misstag tidigare i höst och hålla tätt mot de konkurrerande bottenlagen som nu kommer så ser det tyvärr riktigt illa ut.
