Spelarbetyg efter att IFK Göteborg – Elfsborg ”Vinner och förlorar som lag. Idag betygsätts spelarna som lag”
Det sägs att man vinner och förlorar som lag, och därför känns det passande att ge hela laget samma betyg efter gårdagens insats. Vissa spelare kommer tycka det är orättvist, andra får lite högre än de förtjänar, men idag blir det lagbetyg.
Först och främst måste vi sätta upp scenen för föreställningen så att säga. IFK Göteborg har gått kräftgång i flera år. Sedan laget åkte ur Europa League 2016 har man bara lyckats prestera i nivå med eller över förväntan en vårsäsong totalt sett. Laget har slutat på nedre halvan av tabellen varje år förutom 2019. 2018 och 2020 var laget länge indraget i den absoluta bottenstriden. Sett till tabellen just nu så är risken att laget blir det även 2021.
Trots detta pratar spelare om att de har en trupp som vill vinna varje match. Att de vill vara med och slåss i toppen. Att de har något bra på gång.
De uteblivna resultaten slutade i att Poya Asbaghi fick sparken hösten 2020 och ersattes av Roland Nilsson. Spelet ändrades en del, men det individuella slarvet som ofta ledde till baklängesmål fortsatte. De missade chanserna framåt fortsatte. Även om spelet mellan de båda straffområdena såg annorlunda ut så förblev oskärpan i de avgörande lägena.
Under våren har det snackats en del om att spelarna var missnöjda med Roland Nilsson. Att de inte förstod hur han ville att laget skulle spela offensivt. Alternativt att Roland inte hade någon tanke för hur laget ska spela offensivt.
Så nu har även Roland fått gå.
Så nu står vi då här, men nygamle Mikael Stahre som tränare.
Och än en gång ser det annorlunda ut mellan straffområdena. Men bristen skärpa i de båda straffområdena är kvar.
Och någonstans måste man ju fråga sig vad det är som händer.
Är det verkligen så att Poya, Roland och Stahre alla tre instruerat spelarna att dra inlägg mot bortre hörnflaggan istället för egna spelare i motståndarnas straffområde?
Är det verkligen Poya, Roland och Stahre som instruerat spelarna att slå snabba frisparkar som det egna laget inte är med på som går rakt i händerna på motståndarmålvakten?
Är det verkligen tränarna som instruerar laget att spela på ett dåligt sätt? Eller kan det, bara kanske, vara så att det är spelarna som inte spelar tillräckligt bra?
Nåväl, låt oss inte sväva iväg. Vi är inte klara med att bygga upp scenen runt dagens tillställning.
Tänk er nu att fotbollssupportrar inte fått gå på match på ett och ett halvt år. Det här blir första allsvenska matchen med publik sedan hösten 2019. Supportrar kör till Göteborg från Stockholm, Skåne och Norrland för att äntligen få se sitt älskade lag igen.
Stämningen är elektrisk inför matchen och trots att det inte ens är 10 000 åskådare på plats byggs en stark ljudkuliss upp.
På andra sidan står Elfsborg. Ett lag som är kända för att vara dåliga på gräs. Ett lag som fram till förra året inte hade vunnit i Göteborg på nästan 20 år.
Så, för att sammanfatta lite lätt. Blåvitts spelare har vad det verkat mer eller mindre tvingat bort sin gamla tränare för att få in en ny. De spelar inför en extatisk publik för första gången sedan 2019. De möter ett lag som har väldigt svårt att spela på gräs.
Och Blåvitt klarar knappt av att slå fyra pass inom laget innan de slår bort bollen. Gång på annan kan Elfsborg bryta Blåvita passningar på Blåvitts planhalva. Och när Blåvitt väl kommer över på offensiv planhalva så slås inläggen mot hörnflaggorna. Inspelen fastnar gång på gång på motståndare. När det ska försvaras så rusar halva laget mot bollhållare och lämnar hans medspelare helt fria.
Inte ens när Blåvitt får en straff lyckas laget förvalta läget. Straffen är nonchalant, samma håll som den alltid går åt, och målvakten som är väl medveten om att Blåvittspelaren alltid lägger bollarna till höger behöver bara kasta sig åt det hållet för att bekvämt kunna rädda straffen.
Istället låter man i den andra halvleken ett inlägg gå igenom hela laget för att dimpa ner vid Elfsborgs lagkapten och bästa spelare. Helt omarkerad. 0-1.
Givet den riktigt usla våren laget hade. Givet de senaste årens resultat. Givet att supportrarna känner sig mer och mer distanserade från föreningen under pandemin. Givet att så många inbitna supportrar rest otroligt långt för att få se sitt lag live igen. Givet alla parametrar så var det väldigt viktigt att göra en bra match idag. Viktigt för tabellen. Viktigt för att ge folk framtidstro.
Istället viker Blåvitt ner sig.
Elfsborg var helt ärligt inte speciellt bra de heller. Men de gjorde något av energin de hade. De höll tätt i försvaret och satte sina lägen framåt.
Bortsett från några spelare som kommit i vinter så är den här truppen inne på sin tredje tränare på ett år. De har varit ett konstant bottenlag under året och ändå pratar de om att de vill vara med i toppen.
Blåvitt förlorar och spelare och ledare snackar om att de vill vinna. Men faktum kvarstår. I första halvlek, där många menade på att Blåvitt borde avgjort, fick laget bara till tre skott på mål. Ett var straffen som sumpades. Ytterligare ett skott gick utanför.
I andra halvlek, trots diverse kvitteringsforceringar så fick Blåvitt till noll skott på mål. Två utanför.
Det leder till den oundvikliga frågan. Är det så att tre olika tränare varit kassa? Eller är det så att spelarna i IFK Göteborg inte alls är så bra som de tror att de är själva? Kan det vara så att Blåvitt varit ett bottenlag de senaste åren för att man ställer upp med ett bottenlags trupp?
Nåväl, här är betygskalan.
Betygsskalan
7 - Landslagsklass
6 - Mycket bra
5 - Bra
4 - Godkänd
3 - Underkänd
2 - Dålig
1 – Usel
Hela laget får 1.
Det är ett orättvist betyg för många spelare. Vissa gjorde faktiskt helt okej matcher. Men som sagt. Man vinner och förlorar som ett lag. Idag får de betyg som lag.
Och som lag tittade man på när Johan Larsson vilt firade sitt segermål i ansiktet på Sebastian Eriksson och med flera gester mot Blåvitt-supportrarna. (Sjukt omotiverat för övrigt, då man fram till dess inte gjort något annat än att försöka lyfta det egna laget. Men lillebrorskomplexet är stort i knalleland antar jag.)
Det här var en match där Blåvitt behövde ingjuta framtidstro i supportrarna. Men den här insatsen ingöt bara förtvivlan.
Som grädde på moset så försöker laget smita ner i omklädningsrummet direkt efter matchen utan att tacka den publiken som rest land och rike runt för att bevittna haveriet.
Övrigt
Nu var det på inget sätt domarens fel att Blåvitt förlorade, men vad höll Kaspar Sjöberg på med egentligen? Det var säkert 15 frisparkar som fick tas om för att han inte var nöjd med var bollen låg eller om den var i rullning när frisparken slogs. Har aldrig sett en domare som var så övernitisk med det som Kaspar var. En övernitiskhet som blir helt absurd när han själv samtidigt vid en frispark placerar muren, och sedan lägger bollen på plats.
Han blåser alltså frispark, drar en linje med sin skumspray där han står. Sedan går han mot bollen och ögonmåttar var frisparken ska slås från. Det samtidigt som han blåser sönder matchen för att han inte tycker att bollarna ligger helt stilla när lagen vill slå snabba frisparkar.
