Tankar efter IFK Göteborg – Häcken (0-4) ”Det är dags att vakna nu. På riktigt VAKNA”
IFK avslutar en svag säsong med att när fotbollssverige tittar skämma ut sig en sista gång inför hemmapubliken. Om inte det här blir en väckarklocka för föreningen är frågan vad som blir det.
1. En gång är ingen gång…
IFK Göteborg har haft flera riktigt svaga matcher i år. Vi pratar inte 0-1 och krampaktigt spel mot Örebro svaga, vi pratar om 0-3 mot redan degraderade Sundsvall i paus svaga. Vi pratar 1-3 hemma mot nästjumbon Helsingborg och total utspelning. Vi pratar 0-4 hemma mot kvartersklubben Häcken. 1-3 borta mot Degerfors.
När jag var Chalmerist brukade vi säga att ”En gång är ingen gång, tre gånger är tradition.”
IFK Göteborg har 2022 kollapsat fler gånger än tre om vi säger så. Enskilda misstag är en sak, men att laget kollektivt viker ner sig så här i match efter match är det något annat som är fel.
2. Den stora väckarklockan…
Den pinsamma insatsen på plan innebär också att Häcken säkrar det första SM Guldet klubben faktiskt spelat sig till och inte bara köpt upp. Det är lätt att säga att Häcken inte är några rivaler, och det stämmer ju, men man ignorerar också ett problem som IFK Göteborg hittills helst velat sopa under mattan.
Det är inte på Gais eller Öismark Häcken snor marknadsandelar. Hisingen har historiskt alltid varit en Blåvit ö. Men de senaste tio åren har Häcken lyckats sälja in en bild av att de är Hisingslaget, lite så som Bajen är Söderlaget. Kanske inte till de som läser den här texten, men till nyinflyttade, absolut. Blodspengar till trots, de har sålt in bilden av helylleföreningen från Hisingen till många nyinflyttade och det behöver Blåvitt börja ta på allvar.
3. Framtidstro…
Mycket av säsongen 2022 har för mig handlat om bristen på framtidstro. Bortsett från några veckor under sommaren där vi mot bättre vetande valde att tro att lite medvind skulle kunna vara det som fick rätt styrning på skutan, så har hela året varit en lång och smärtsam resa från inget till inget.
Den resultatmässiga utvecklingen är marginell (som bäst kan det bli 4 poäng bättre än 2021…). Den spelmässiga utvecklingen är icke-existerande. Laget ser exakt lika krampaktigt ut som det gjorde sommaren 2021. Spelarna tar fortfarande emot boll felvända. De spelar fortfarande bort på tok för enkla bollar. Idag är det t ex ett läge där Hosam Aiesh, helt ohotad, ska passa till Johan Bångsbo. Passen ska slås ca 30 meter. Hosam lägger bollen 5 meter till höger om Bångsbo, som är vänsterfotad. Bångsbo måste då vända ner mot eget straffområde, ta emot boll med fel fot och sedan vända upp. Varför? Är det en svår pass? Har han glömt att vi ska anfalla åt andra hållet? Är det slarv? Den här skiten sysslar Blåvitt med hela tiden. Man lägger bollar till medspelare där de måste vända åt fel håll för att kunna ta emot bollen.
Det här är inte svåra saker. Det är ganska grundläggande faktiskt. När Mikael Stahre kom till Blåvitt så hette det att ”Vi ska försöka se till att hitta gemensam kraft att göra vanliga saker ovanligt bra”. Stahre har tränat Blåvitt i över 50 Allsvenska matcher nu och laget för fortfarande vanliga saker sensationellt dåligt. Hur jävla svårt ska det vara att slå en pass på rätt sida om en medspelare och på rätt fot liksom?
Kontinuitet i all är, men det finns ingenting i det vi ser från IFK Göteborg just nu som ens antyder att laget kryper i rätt riktning.
4-7. Utcheckning
Det är över. Vad mer finns det att säga. Blåvitt checkade ut från 2022 för längesedan. Någon jävel gick och installerade Gajsium i väggarna på Kamratgården. Sorligast av allt är väl ändå hur laget hanterar sin hemmapublik. Inte bara idag. Hela säsongen. Visst, man har vunnit några matcher och så, men inte en endaste gång har det funnits någon som helst anstymmelse till vilja att gå ut och faktiskt äga matchen. IFK Göteborg är också ett av seriens sämre hemmalag, och det är helt ärligt ett hån mot den lojala publik man trots allt fortfarande har. För gudarna ska veta att IFK Göteborg inte gör mycket för att förtjäna den lojaliteten.
