Till Dig
Alltid Blåvitt har, efter att författare feldgrau godkänt, valt att publicera en känslostark text om kvällen, en text vi tror många kan hålla med samt associera till.
Till Dig som får bägaren att rinna över. Till Dig, och till Dina eventuella polare, som tyckte att det Du gjorde var tufft.
Det här var inte i närheten av det värsta jag varit med om i fotbollssammanhang. Rent krasst är det bara en piss i havet av alla de idiotiska händelser jag bevittnat sen jag för 24 år sedan såg Blåvitt första gången, sen jag för 14 år sedan började gå på de flesta hemmamatcherna och sen jag för 10 år sedan började åka på det mesta i bortareseväg. Jag har sett internbox på läktaren, bengaler som kastas mellan läktarsektioner, fullständigt galna polisinsatser, dåraktigt supporterhets mot poliser, stenkastande på stan och det mesta däremellan. I Göteborg, i Helsingborg, i Basel, i Stockholm, i Kalmar, i Bratislava.
Dagens kastade smällare smäller bildligt talat inte speciellt högt på den listan. Men all skit som ackumuleras börjar klegga ner det hjärta som i dag slår extra tunga slag för det jag älskar över det mesta här i världen, Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg. Jag är ingen förstagångsbesökande familjefar med barn som upprörs över några hatramsor. Jag har förmodligen sett mer Blåvitt än vad Du gjort. Jag hatar att mäta kuk men när det enda i svarsväg jag väntar mig är ”Öööööhhh du kan ta Dina åsikter och köra upp någonstans, det är jag som är IFK!”, har jag inget val. Det har var grovt räknat någonstans kring min hundrade match på (nya) Gamla Ullevi. Min grovt räknat tvåhundrade hemmamatch och, återigen grovt räknat, trehundrade match oavsett spelplats jag sett Blåvitt. Var fan var Du, Du som kastade, Du som ”är IFK”, när Blåvitt spelade i Tel Aviv?
Hjärtat som bankar börjar tröttna. Bägaren är fylld till brädden. Du som kastade smällaren i dag, Din lilla jävla pissdroppe av idioti spräckte ytspänningen.
När jag plötsligt inser att jag nästan hoppas att vi tilldöms en 3–0-förlust, när ett outtalat hot om kollektiv bestraffning inte längre får mig att se rött, då är det något som gått rejält fel. När min bägare av tålamod, som växt för varje match jag sett och som fyllts på för varje dårskap jag bevittnat, börjar rinna över—vad fan tror Du, Du som kastade, då att bägarna för några av de nytillkomna tjejer och killar på Young Fellows-läktaren tål? Vad tror Du att bägarna för våra evenemangsbesökare som förvisso inte brinner för Blåvitt så som oss andra, men som likväl bidrar till fullsatta läktare och en mindre tom klubbkassa, tål?
Jag behöver Blåvitt för mycket för att jag ska kunna överge det här nu, men jag hatar att jag över huvud taget behöver skriva det.
Du, jävla idiot som får min bägare att rinna över, jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer behöva se Dig på en blåvittmatch igen. Blåvitt behöver inte just Dig. Jag behöver inte just Dig.
Vill Du be om ursäkt till mig personligen vet Du vem jag är.
Skriven på http://blogg.elisson.eu/
