Tobias Hysén: ”Jag har inget emot att återvända nästa år”
Den kinesiska ligan är slut för säsongen och Tobias Hysén är hemma i Göteborg igen. Nu är han ledig fram till början av januari och ska under den tiden bestämma sig för om han ska återvända till Kina eller stanna i Göteborg. Alltid Blåvitt satte sig ner med Tobias och pratade om livet i Kina och hur han ser på framtiden.
När återvänder du till Blåvitt?
– Jag vet faktiskt inte. Skulle inte alls ha något emot om det blev nästa år. Men samtidigt så vet jag inte hur de resonerar i Kina. Vet inte alls om det ens är möjligt. Vet inte ens om jag har bestämt mig för att jag vill. Det är det som tiden får utvisa nu när man är hemma. Nu är det ganska stora förändringar på gång där borta, vi kommer få nya tränare och flytta in till stan. Vilket jag har sagt hela tiden måste hända, för att jag överhuvudtaget ska fundera på att stanna kvar.
– Det som är nu är om jag tycker att det är tillräckligt. Kan jag tänka mig att vara där i ett år med motivationen att verkligen köra sista året? Eller har det gått så långt att jag är trött på det och vill åka hem ändå? Och när man bestämt det då blir det diskussion med klubben. Att ”okej, jag kör det här året”. Och då är det bara att köra fullt ut nästa år. Sen är det slut.
– Eller så kommer man fram till att ”nej, jag pallar inte”. Och då får man ta den diskussionen med klubben och säga ”så här är det, och jag hoppas att ni kan hjälpa mig med detta”. Nu har jag varit hemma i några dagar. Så man har inte hunnit ta det. Nu gör man det man ska göra, det man bestämt innan man åkte hem. Nu tar man det, bockar av det. Sen har jag ett bröllop som ska bockas av, ska gifta mig.
Stort grattis.
– Tackar tackar
– Så nu tar det ganska mycket tid klart. Nu blir det mer till att vara hemma, landa och sen känna efter. När bröllopet är klart får man diskutera för och nackdelar. Vad vill vi? Vilket håll ska vi gå? Ska vi gå stenhårt för att komma hem eller ska vi gå stenhårt för att göra det till ett så bra år som möjligt i Kina. Och sen, sen åker jag ju hem. Det kommer inte vara kvar mer än ett år. Då blir det till att göra det bästa av det.
– Bestämmer jag mig för att stanna kvar, då är jag rätt säker på att det kommer bli bra. För då bor vi inne i stan. Har ordentliga tränare och ordentliga förutsättningar. Och säkert en hel del nya spelare. Klubben har sagt att vi verkligen ska satsa på att bli topp tre.
– När jag vet vilken väg jag vill gå kommer jag gå stenhårt den vägen. Göra allt jag kan för att det ska funka. Men än så länge vet jag inte riktigt vilket det blir.
Är det som du förväntade dig att det skulle vara i Kina?
– Nej. Det kan jag inte påstå. Jag trodde det skulle vara ungefär samma fotbollsmässigt. Att utanför plan visste man att det skulle bli svårt. Ingen kan språket, vi kan inte språket. Men lär man känna vänner runtomkring så löser det sig ändå. Men i och med att vi har bott så långt från stan så har inte det gått. Möjligheten att ta hjälp av andra har inte funnits. Vi har kunnat göra det enstaka dagar på helger när vi varit inne i stan och spelat matcher.
– Och sen givetvis att träningarna har varit en fullständig katastrof. Jag tror inte folk förstår hur då dåligt det har varit. Vi har inte gjort något vettigt på tio månader.
Jag har sett bilder från Expressen på hur ni har tränat...
– Så har det varit hela tiden. Visst, 10-20 minuter eller ibland en timme så bara spelar vi. Då är det som vanligt. Men helt plötsligt kan man ha en övning där man varje gång man vinner bollen ska man slå sex passningar på ett tillslag innan det är fritt spel. Och det kanske funkar om du spelar åtta mot åtta på stor plan. Men spelar du elva mot elva på en planhalva så när du får bollen är någon där direkt. Och då slutar det med att det inte blir något roligt. Utan att man tänker ”ta de sex passningarna direkt, fram och tillbaka” så vi sen kan spela. Men för det mesta är det övningar som är fullständigt meningslösa. Det är inte ens fotboll, bara lek.
– De kallar det för ”fighting spirit”, men det är bara bullshit. Fighting spirit för mig är när man spelar åtta mot åtta eller fem mot fem och går in att ”fan, vi ska vinna till varje pris”. Går in i varje tackling, går in i dueller. Inte springa och glidtackla en boll bara för att visa att du gör det. Eller köra någon axeltackling mot varandra för att visa att man är stark. Det är ju sånt man gör när man är nio år.
– Det har varit katastrof, fullständig katastrof. Som tur är har vi haft några spelare som är utlänningar som kört extra vid sidan av.
Men vad innebär det för dig som fotbollsspelare, om du nu säger att träningen är katastrof?
– Inte så mycket, med tanke på att vi kört så mycket själva. Jag försöker ta mig igenom träningarna så gott det går. Göra det de säger, för man är en professionell fotbollsspelare. Men sen har vi kört lite extralöpningar, ganska mycket extra avslut. I och med att den andre forwarden är australiensare (Daniel McBreen reds. anm) har vi gått ner till gymmet och kört extra. När vi har varit på bortamatcher har vi kört extra på gymmet.
– Men framför allt mycket avslut. Så länge du håller dig i trim rent fysiskt så orkar du springa och du blir inte direkt långsammare. Utan det som jag känner att man tappat lite är motivationen att träna. Man kommer till träningen och är ”jaha...”.
– Matcherna har varit skitroliga, det är ju någonstans den dagen i veckan när det blir som vanligt. Matcherna är mer eller mindre samma. Tempot pendlar lite mer upp och ner och det blir lite mer ”Hawaii” än Allsvenskan. Men där får man den sportsliga utmaningen.
– Det kan jag känna är att det gått bra på matcherna. Man känner verkligen att det är match. Nu jävlar, nu ska vi ha kul den här dagen. Det har nog hjälp mig att hålla nivå. Jag tror att man får självförtroende av att göra mål och spela bra. Så får vi ordentliga träningar och kommer i riktigt bra fysisk form kan det nästan ha varit bättre. Det här året har gjort att jag blir bättre. För man har samlat energi och motivation för ett helt år som bara ligger och väntar på att komma ut.
En nytändning alltså nästa år?
– Ja, men lite så kommer det bli. Stannar jag där kommer det säkerligen bli skitbra, kul oavsett vad det blir för tränare. Och skulle jag komma hem skulle det nog bli ännu bättre. Om man skulle se ur en ren fotbollsmässig synvinkel och teoretiskt. Då har man här en tre månaders försäsong som alltid är skittråkig. Men då har man tre månader där första månaden kan vara ”fan va kul att träna på riktigt!”. Man kommer vara lite som en kalv på grönbete i början.
– Sedan kommer man hata isladan ändå. För när man kommer in i den jävla hallen och fryser om tårna innan man ens värmt upp, det är inte kul. Det är det inte. Samtidigt med tanke på detta året som varit kommer man uppskatta det på ett annat sätt.
Så det kommer bli ett spännande år för dig oavsett?
– Ja, för oavsett var jag hamnar så kommer man tagit ett val. Väljer man att man vill åka hem men inte får det, då blir det klart tvärt om. Det kommer bli ordentliga träningar och jag är professionell och gör det ordentligt.
Och ryktet säger ju att Svennis blir din nya tränare. Det måste väl vara spännande om det blev så?
– Ja, om det blir så. Han tränade ju farsan när de vann UEFA-cupen. Det är väl inte så många tränare som tränat både far och son. Men klart, skulle det bli så är det en sak som spelar in.
– Vi har försökt ha inställningen att det inte spelar någon roll vad som händer rent fotbollsmässigt där borta. Utan vi måste fundera på om vi vill åka tillbaka till Shanghai eller inte. Visst, fotbollen är jätteviktigt men det är ju bara tre och en halv timme om dagen. Ganska mycket annat som måste fixa till sig för att det ska vara värt det. För 80 procent av dagen spelar du inte fotboll.
Vad gör ni resten av dagarna?
– Beror på om familjen är där eller inte, och de har varit där ganska mycket. Men det finns inte så mycket att göra. Där vi har bott har vi tre lekplatser och huset vi bor i. Varit mycket att göra grejer själva. Men när vi spelar matcher och kommer in till stan så finns det ju mer saker att göra. Äta på restaurang, åka på zoo, gå på museum och mer sådana saker. Men samtidigt, du går ju inte på Universeum varje dag här hemma bara för att du kan det.
– Här hemma fördröjer du tiden på andra sätt. Hälsar på folk eller bara vara hemma. Men i Kina var det så att ”vi måste vara hemma...”. Vi försökte hitta saker som barnen tyckte var roliga och så gör man dem. Men det är klart, de kan gå till samma lekplats många gånger. Men för oss blir det ju ”inte dit igen...”. Så tyvärr har det varit så att under många dagar har man bara försökt få tiden att gå. Inte uppskattat den tiden man har ihop för att man har det hela tiden.
– Sen har det varit jättekul att få ha varit så mycket med barnen när de inte gått i skolan eller förskolan. Men tro mig, det finns en anledning till att barnen går där. Bland annat för att du ska kunna uppskatta tiden du har med barnen. Och barnen måste även få den stimulansen, sådant spelar också in naturligtvis.
I alla yrken måste man va balanserad i sin vardag för att kunna prestera bra på jobbet.
– Ja, och då är det lite konstigt att det har gått så bra som det har gått. Vi har inte fått så mycket positiv energi från annat än varandra. Och det har inte alltid gått att vara positiv. Barnen tröttnar vissa dagar, och barn kan ju vara lite lynniga oavsett. I en sån period så kanske jag dra på bortamatch i fyra dagar, så är sambon själv i fyra dagar och finns inget att göra...
– Det förändras när klubben flyttar in till stan. Dels finns det andra svenskar och sen är det mycket närmare att åka till dem som vi känner. Det kommer bli annorlunda att vara där men samtidigt måste valet vara om vi vill åka tillbaka. Inte om det fotbollsmässiga blir bättre. För fotbollen är en såpass liten del av det ändå.
