Trio i krönikor: Den eviga irrationalismen
Blåvitt har haft en av föreningens sämsta starter på Allsvenskan någonsin i år och även om det inte blivit så många förluster så har det inte blivit många vinster heller. Det enda vi haft i överflöd av är kryss. Rösterna kring hur Blåvitt ska hantera situationen är många, och av just den anledningen presenterar Alltid Blåvitt en trio av krönikor, som alla ger utrymme till olika åsikter om det nuvarande läget. Det är två gästskribenter och en redaktionsmedlem som tagit till pennan.
Det här är en av tre krönikor med lite olika syn på Blåvitts nuvarande situation och läge. De andra två är "Den destruktive supportern" och "Det räcker nu"
Ingen som hyser känslor för IFK Göteborg är nöjd med hur föreningen presterar i nuläget. Fyra poäng på de fem senaste matcherna, där de flesta poäng bärgats med nöd och näppe imponerar inte. Med lag som Varberg och Mjällby på högre tabellplaceringar finns det givetvis anledning till rannsakan. Vilken roll spelar vi vanliga supportrar i en sådan rannsakan?
Innan jag vidareutvecklar min tankebana vill jag vara på det tydliga med att jag är precis likadan många gånger. I ren frustrerad affekt har jag twittrat ut mina önskemål om vilka som ska avgå, bänkas och säljas bort illa kvickt. Utan de böljande känslorna som frodas i supporterled är fotboll en viktig dimension fattigare. Skulle alla supportrar börja anamma ett helt rationellt förhållningssätt till föreningen och fotbollen i sig hade de allsvenska arenorna inte skiljt sig nämnvärt från valfri biosalong. Passionen och engagemanget från supporterled är vitalt för Allsvenskans kärna, och kanske till och med dess existensberättigande.
Med det sagt så kan den känslostyrda irrationalismen ibland spåra ur. Läser man på Twitter ser man många användare som vill att Poya avgår och inser allvaret, att Sargon ska bänkas för resten av säsongen och att Holm ska ha en permanent startplats. Med tanke på hur resultaten ser ut omgång efter omgång är det inte helt orimliga ståndpunkter att ha kanske, men vad är alternativet?
Säg att Poya sparkas imorgon,
Vem tar över?
Måste föreningen betala hans lön kontraktstiden ut?
Ska Blåvitt återgå till 4-4-2?
Finns det resurser att locka en kompetent tränare med tillräckligt attraktiv lön?
Det jag försöker belysa är hur enkelt det är att vilja ha bort spelare, tränare eller sportchefer. Återigen, jag köper att kritiken är befogad men jag har inget bra förslag på vad som skulle vara bättre. Ibland kan det vara en god idé att försöka ta ett steg tillbaka och göra sitt bästa för att se en klarare och större bild.
Vad tycker då jag?
Att låta Emil Holm få mer speltid tror jag vore klokt, Adil Titi också då jag tycker han sett väldigt hungrig ut när han fått chansen. I frågan om Poyas vara eller icke-vara tillhör jag den optimistiska skaran som hävdar att det måste vända. Förr eller senare måste det bara lossna med målskyttet, tror och hoppas jag.
Helt ärlig är jag dock också väldigt orolig över hur det ser ut just nu. Men jag försöker efter bästa förmåga att vara rationell i min oro.
// Albin Hagman
