Vad vilja IFK Göteborg?
Försäsongen slutar med 0-3 hemma mot Randers på Hjälbovallen. Ett väldigt b-betonat IFK Göteborg fick se sig överkörda av den danska liga-nian, efter bl.a två mål av svenske Mikael Ishak. Vad kan vi då dra för slutsatser av 2016 års försäsong? Inga alls i mitt tycke.
Jag minns så väl den där snöstormsmatchen mot Nordsjaelland som sparkade igång fjolårssäongen. Intill mig satt en äldre herre som vänligen delade med sig av sitt termosvarma kaffe, och bjöd på 90 minuters pratstund.
Aleesamis vara eller icke vara i startelvan (nåja ganska förskönat) och hur Malmö troligtvis kommer att prenumerera på förstaplatsen i flera år avhandlades bland annat.
Fjolårets försäsong var visserligen imponerande, men det var länge mycket i spelet som inte stämde. Vi väntade länge på att Sebiastian Eriksson och Engvall skulle komma igång, men ingen av dom lyckades egentligen nå upp till sin högstanivå under säsongen. Ändå lyckades vi vinna cupen, och vi såg länge ut att vinna SM-guld. Förmodligen hade vi gjort det om inte Rogne fått sin skada. Malmö vann heller aldrig guld, och Alesaami bevisade trots allt med råge att han skulle ta en plats i startelvan.
Under mina 21 år som Blåvittsupporter in i själen har jag fått uppleva fler motgångar än man som fotbollssupporter skall behöva få uppleva. Jag har fått uppleva både kassör och klubbdirektör bli fängslade efter skattehärvor, jag har fått uppleva dyra och misslyckade värvningar som Nordin Gerzic, Martin Crossa (som aldrig fick chansen) och Andreas Drugge, och jag har fått uppleva ett SM-guld taget ur händerna på oss, i vår egen borg, av mörkrets onda krafter. Men jag har överlevt, och det har IFK Göteborg också gjort.
Den trupp jag ser idag har något karaktäriserande som jag inte sett i Blåvitt på länge. Ett sjujäkla psyke. Vi har Emil Salomonsson med sina 52 lungor som springer tills han stupar, vi har fullblodsproffset Haitam Aleesami som på bara ett år gått från en ifrågasatt vänsterback från norska andraligan, till att ha tagit en ordinarie plats i norska landslaget, och vara bäst på sin position i hela Allsvenskan. Vi har även Mads Albaek som efter en rejäl försäsong med sitt otroliga lugn och kreativitet visar att han sällan gör en dålig match, och vi har Tobias Hysén. En född ledare och frontfigur som andas IFK Göteborg både in och ut.
Jag är säker på att den här truppen har vad som krävs för att vara ledande i svensk fotboll, och ge alla oss som stått där säsong ut och in valuta för vår ihärdighet. Jag är säker på att detta trots all tumult kring föreningen, kan vara vändpunkten. Men grabbarna på planen kan inte göra det själva.
"Med längtan i bröstet, du stod där och sa: Snart skiner Poseidon och Blåvitt står kvar" lyder världens bästa hymn, och ger en metaforisk bild av ihärdigheten och envisheten i att dyka upp varje matchdag och tänka "i år är det vårt år". Joel Almes ord har aldrig varit mer lägliga, för om Poseidon ska skina krävs det att vi stöttar laget och pushar oss själva till det yttersta. Vi får aldrig glömma vikten av att göra vår röst hörd, och visa att när vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar.
Säsongen 2016 har vi allting att vinna. Revanschlusten finns i varenda blå-vit själ, och vi som har sett den blå-vita kraften vet att framtiden inte har några gränser. Och det är upp till oss att visa för vänner, släkt och familj att vi tillsammans är som starkast. Ta med mamma, pappa, systern, brodern och hela kompisgänget till Gamla Ullevi och visa för dom vad kamratandan handlar om. För vem minns inte den där första gången då änglarna sjöng, hur vårsolen värmde och vintern var glömd?
Så vad vilja IFK Göteborg? Det är upp till oss att bevisa.
För ett 2016 utan gränser.
