Lagbanner
Vändningen

Vändningen

Hur lång tid tar det egentligen att ändra kurs?

En tanker i hamnen lastar om och vänder på 24 timmar. Ett flygplan på Landvetter töms, städas, tar in nya passagerare och vänder på cirka 45 minuter. För vissa Göteborgspolitiker är en vändning stört omöjlig att ens tänka sig. Poya Asbaghi har, beroende på vad man tittar på, ett par matcher, 90 minuters speltid, eller 15 minuters halvtidspaus att vända ett läge.

Få lag har historiskt haft så svårt i pressade lägen som de senaste 10 årens IFK Göteborg. Oavsett tränare och spelstil har den inre styrkan och kraften att hålla fast vid tron på sig själva saknats. Ställda mot väggen har man bleknat, blinkat, blundat och bett bolldjävulen fara åt Lindome till.

Hur kommer man till rätta med ett trasigt grupp-psyke? Det beror så klart på vad det gäller, var det brister. I Blåvitts fall tror jag att det är både arv och miljö, både arvet av att endast guld är gott nog för Poseidon, men också miljön av Sveriges kanske starkaste lagkultur. I Göteborg hjälps man åt. I Göteborg bygger man tillsammans. I IFK Göteborg ska laget vara större än både enskilda individer och summan av dem. Jag tror inte någon tvivlar på att det är en i grunden konstruktiv idé, en av de Sverigebilder jag helst tänker mig, men jag tror också att det kan vändas i en negativ motsats när allt gått fel eller låst sig.

Ingen kan låtsas om något annat än att IFK Göteborg i dag är hela Göteborgs lag. Det är i IFK Göteborg det händer. När IFK Göteborg rasar i tabellen rasar Göteborg. Problemet med den lagandan är att man i motgång riskerar att gå från att bära upp varandra till det motsatta, att byta broderliga bidrag till lagets väl mot att den som misslyckas sänker inte bara sig själv utan lag, stad och hela västkustens stolthet.

Jag tror att det första man glömmer i ångestpressen är möjligheterna. Vad som kan hända inte om allt misslyckas, utan om allt faller in som det borde, om spelet sitter som det ska, om allt arbete man lagt in faktiskt betalar sig. En del sätter sig just nu och tittar på tabellen, räknar poäng, och andra börjar titta på en toppresterande trupps tänkbara transfervärde inför nästa säsong, men i slutänden är det faktiskt inte det det handlar om.

Jag är på ett lite speciellt vis glad över att vi är i just den här situationen. Varje år de senaste säsongerna har vi kommit till en punkt där psykena brustit under pressen. Det är möjligt att vi varit vid den punkten under ganska lång tid nu, men det tabelläget, truppläget och klubbsituationen faktiskt skapat är en klart utkristalliserad form av den demon som jagat oss i flera år nu. Aldrig har vi kunnat vara så medvetna om den som idag. Om pressen aldrig varit större, så har hellre aldrig möjligheterna att slå sönder den och alla de väggar som hållit tillbaka oss varit större.

Motståndet spelar ingen roll, och har aldrig gjort det för IFK Göteborg, men idag, imorgon och när 90 minuter inleds på Gamla Ullevi på lördagkvällen har dagens trupp, för alla dess begränsningar, möjligheten att ta ett större steg för klubben än någon annan gjort under 10 år. Just idag kan vi besegra oss själva.  Just idag kan vi få ut det vi förtjänt över så otroligt lång tid.

Ta mod till er. Vår demon står framför oss. Tillsammans kan vi krossa ångeståren. Tillsammans kan vi bygga nytt. Tillsammans reser vi varandra.

John Fhager2018-10-05 09:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg