Krönika: Världens bästa ståplats
Det finns en plats på Gamla Ullevi som är lite mer speciell än alla andra. Där nya supportrar skapas och gamla delar med sig av sin visdom. En sektion som ofta kommer i skymundan men som för mig är den självklara platsen att se Blåvitt på.
Jag pratar naturligtvis om nedre ståplats. Väldens bästa ståplats. En sektion där spontaniteten får leva fritt, där alla sorters supportrar möts. Där ansiktstatuerade män står tillsammans med sina ansiktsmålade söner och döttrar. Julgranar, de som gillar att slåss, Alltid Blåvitt-skribenter, styrelseledamöter och helt vanliga supportrar. Föräldrar tar med sina barn, såväl tonåringar som spädbarn. Där finns personer som var rutinerade supportrar redan när Blåvitt krossade Hamburg på Volksparkstadion. Alla får plats, ung som gammal, knegare som tjänsteman, kvinna som man.
När Norrköping var på besök fylldes sektionen av barn i alla åldrar och från olika delar av staden. Det var fullt av träningskläder som vittnade om barnens klubbtillhörighet. Matchen var så populär och barnen så exalterade att popcornen i kiosken tog slut. Jag såg många leenden och hörde minst lika många glada tillrop. Även om fokus för många av barnen lika mycket var på kompisarna som på spelet. Där och då föddes säkerligen ett antal pumpande Blåvitt hjärtan. Några stod förhoppningsvis och tittade längtande och avundsjukt på Young Fellows: ”nästa gång, nästa år, ja då ska jag bli en del av dem!”.
När det var #fullfredag dök det upp personer som var fulla. Någon hade med sig en plunta med stärkande dryck som skickades runt bland vännerna. Kanske inte det bästa betyget till visiteringen men det var inga sura blickar eller konfrontation från övriga på sektionen mot mannen. Han fick stå där i regnet, vingla och klappa i otakt bäst han ville.
Sektionen blir som en smältdegel och för många blir det första gången som man kommer i kontakt med Allsvensk fotboll och IFK Göteborg. Jag hör och ser ofta personer på sektionen som besöker sin första match. Där kompisen eller partnern står och förklarar vad som händer på läktaren och planen. Det är en sektion som man till ett rimligt pris kan bjuda med någon att få testa på fotbollskulturen. Varje gång jag ser eller hör det blir jag varm inombords. För det var så som jag själv en gång hamnade in i den Blåvita fotbollsfamiljen. En kompis och hans pappa drog med mig till Gamla Ullevi och jag fick se min första riktiga Allsvenska match. Ståendes på långsidan och troligtvis med en trästolpe som täckte sikten för ena målet.
Att nedre stå är den sektionen som säljs slut sist säger en del om hur synen är på den. Men priset för att minst 15 gånger per år få se Blåvitt, känna och bidra till atmosfären var i år en tusenlapp. Oförskämt billigt. Och antalet årskort steg kraftigt i år, nu är vi 600 personer som valt att säkra sin plats på G eller I. Det låga priset gör att alla har råd att gå på fotboll. Det är folk från alla delar i samhället har en möjlighet att ta del av och bli en del av den Blåvita familjen.
Jag har suttit på i stort sett alla sektioner på Gamla Ullevi. Stått i klacken ett antal gånger, LS likaså. På varje sektion har det känts som om det är något som saknas, som inte riktigt fungerar för mig. De flesta sektioner är uppdelade, det är samma sorts personer som samlas där. Men inte på ståplats. På torsdag mot Örebro kommer jag åter stå där, på den del som jag alltid står. På världens bästa ståplats som jag kallar mitt hem på Gamla Ullevi.
