Veckan som gått – Äntligen är det över
Då är 2017 års allsvenska äntligen över. Det finns väl inte så mycket mer att säga om det än så. Under hösten har många Blåvita supportrar mest hoppats på att få se tillstymmelsen till positiv utveckling. Något att hoppas på inför framtiden. Den som hoppades på att säsongavslutningen skulle ge något slags avbrott från mörkret och skina ett litet ljus på den blåvita himlen blev knappast glad av den avslutande omgången i Allsvenskan.
Gick det någonsin att förvänta sig något annat? Blåvitt hade tagit två vinster på tio matcher inför mötet, och inget i insatserna de tidigare matcherna pekade på att det skulle bli någon förbättring. Flera tongivande spelare var också avstängda och Blåvitt fick sätta in två spelare som spenderat större delen av säsongen ute på kanterna inne på innermittfältet, och med facit i hand går det nog att konstatera att det var en starkt bidragande anledning till att Blåvitt förlorade matchen.
0-1 målet kommer i en situation där innermittfältarna är för högt upp i banan och inte hinner hem för att hjälpa sin backlinje. Det går att kritisera markeringen i backlinjen också, men jag tror inte det målet hade gjorts med Sebastian Eriksson på plan.
Sundsvall å sin sida – för det var Sundsvall Blåvitt förlorade med 0-3 mot ifall någon glömt det – var piskade att vinna för att undvika kval samtidigt som Jönköping Södra inte fick vinna sin match. Och så blev det också. Jönköping fick bara en poäng mot Östersund och därmed kvalar Jönköping istället för Sundsvall.
Vilket vid det här laget nästan var det som grämde mig mest. Att Blåvitt bidrog till att hjälpa ett plastlag kvar på bekostnad av ett gräslag.
Det började annars ganska bra. Första 25 minuterna såg Blåvitt rätt bra ut. Laget tog sig fram med flera kvicka kombinationer och rörde sig på ett sätt som visade att de ville ha boll. Bollen rörde sig snabbare och spelarna skapade ytor åt varandra.
Tyvärr gavs det också rätt stora ytor åt Sundsvall, och något som brukar vara väldigt typiskt för lag i Blåvitts tillstånd är att varje motgång blir väldigt mycket tyngre än den är för lag i medgång. Som så många matcher förr så syns det hur hela korthuset faller ihop så fort Sundsvall gör mål och efter det skapar Blåvitt knappt några lägen till i matchen. Farten är borta. Istället gör laget som de alltid gjort, sätter sig själva i problem. Det är ju också så Sundsvall får göra 0-3, där Pontus Dahlberg får en snål pass och misslyckas med sin mottagning vilket i princip ger bort hela målet.
Och sen var den här säsongen slut. Nu återstår återuppbyggandet. Hur det ska se ut är svårt att säga men vi ska nog inte förvänta oss en radikal uppryckning det första som sker. Och Blåvitt har hittills inte gjort det lätt för sig. Även om det går att se att ett tydligt arbete stakats ut med omstruktureringen av Akademin och värvningar av unga spelare så har Blåvitt till synes ännu inte riktigt vågat officiellt gå ut med att de kommer behöva sänka målsättningen för att strukturera om.
Själv tänker jag ta de närmsta veckorna till att lägga fotbollen bakom mig lite, och förhoppningsvis kan de spelare och ledare som är kvar till nästa år göra det samma. För det finns inte många positiva saker att ta med sig från årets säsong.
