Veckan som gått - Att vilja ha förändring och motarbeta förändring
Efter ett 2017 som varit ett av de sämre åren på länge ropar många röster på förändring i Blåvitt. Men vilken förändring är det egentligen vi vill åt, och är det den förändring vi ropar efter? Och än viktigare, är det den förändring vi faktiskt jobbar för?
De som läser den här texten regelbundet vet att jag, egentligen redan sedan Blåvitt halkade efter under 2016 har bett om en förändring. En satsning på att bygga om laget. I mina ögon har det med dagens ekonomiska läge varit en oundviklighet. För eller senare måste det ombyggnationen ske. Från framför allt Jörgen Lennartsson var åsikten istället att Blåvitt inte hade råd att bygga om. De unga spelarna var inte tillräckligt bra för att bygga om på, och skulle vi göra oss av med de etablerade riskerade Blåvitt att göra om Helsingborg och åka ur.
Nu står vi där ett år senare, där flera av de etablerade spelarna inte vill – alternativt att vi inte har råd – förlänga sina kontrakt, Blåvitt har gjort den sämsta säsongen sedan 2006 (troligtvis) och publikintäkterna är mindre än man önskat när framför allt svagt hemmaspel gjort att många valt att stanna hemma istället för att gå på fotboll.
Istället blir Blåvitt antagligen tvungna att starta om 2018 - och det enda som blir annorlunda mot att göra det redan inför 2017 är att vi har ännu mindre pengar och har slösat bort ett år.
Men varför blev det så här egentligen? Är det för att Jörgen valde att inte spela med Sebastian Ohlsson? Det är klart att vi hade velat se modigare laguttagningar, men det finns ju fler i den här kedjan än bara Jörgen som kan starta ombyggnationen. Mats Gren hade ju kunnat sälja av flera spelare och tvinga Jörgen att spela yngre spelare. Och Mats Gren svarar för en styrelse som även den hade kunnat tvinga honom att skära ner. Men ingen har gjort det.
Och det kanske inte är så konstigt ändå. Det räcker med att lyssna på snacket från Kamratgården, från sponsorer, från supportrar. Blåvitt ska vara ett lag som vinner. Det finns inget tålamod för att bygga om.
Blåvitt sitter där med ett par i åttor Det är ju en hand liksom, och den klarar av att vinna potten när motståndarna inte har något, men det är ju inte en hand du vill gå ”all in” på. Och på något sätt har blåvitt hamnat i en sits där vi fortsätter spela vårt jävla par hand efter hand istället för att satsa på den där kungen och damen i färg.
Länge trodde jag att supportrarna faktiskt var beredda att ställa sig bakom en omstart. Alla vet om hur ekonomin ser ut, vi har alla sett hur det är grus i vårt maskineri. Jag trodde att om de på Kamratgården bara vågade starta om så skulle de få lite arbetsro i omstarten. Men hade de verkligen det?
Går du in och läser på diverse Blåvittforum, eller lyssnar på folk på läktaren så ställs orimliga krav på många spelare. Förändring innebär inte att vi ska börja vinna matcher och spela ut motståndarna över en natt.
Det är lätt att ropa efter att släppa fram juniorer - men hur många har verkligen tålamod med dem? Jakob Johansson blev utbuad ibland på ett sätt som är ovärdigt Blåvitt när han spelade. Robin Söder också. Senast förra året var det Sebastian Eriksson som fick ta emot många av buroppen.
När Jörgen fick gå i somras trodde jag att publiken var beredd att ställa sig bakom laget, att visa tålamod, att ge arbetsro, men det tog inte många matcher med uteblivna resultat innan visselorkestrarna var där igen.
I de två senaste matcherna har det varit tydligt att laget IFK Göteborg inte fungerar. Spelarna ser mer vilsna ut än de gjort på länge, samtidigt så är de få spelare jag ser och rakt av känner att ”han platsar inte”. Många av spelarna gör det individuellt helt okej, men laget gör det dåligt. Sebastian Eriksson försöker driva boll, försöker våga spela de svåra bollarna, men när medspelare står still och inte vill ha boll är det svårt att göra något åt saken. Vajebah Sakor täcker passningsvägar och bryter på ett sätt vi inte sett sedan Gustav Svensson var i Blåvitt (med det inte sagt att han når upp i ’Gurra Swedes’ klass) men har svårt att hitta något att göra med bollen när han vinner den.
Kort och gott är det många spelare i dagens lag som till och från visar att de faktiskt kan vara riktigt bra fotbollsspelare, men när laget är så i spillror som det är är det ingen som kan få ut något ur sin talang.
Efter att har förlorat borta mot AIK med 2-1 är twitter och diverse blåvittforum fyllt av människor som vill att Blåvitt ska byta ut hela startelvan till nästa säsong. Här ska rensas ordentligt - rycka upp med rot och allt. Och är det en produktiv inställning?
Och då kommer vi tillbaka till frågan igen. Vi säger att vi vill ha förändring, men jobbar vi verkligen för en förändring?
Det kanske är vår tids största samhällsproblem. Alla vill ha förändringar, men få jobbar faktiskt för förändringarna. De vill skjuta över problemen på någon annan. Det är alltid någon annan som ska ta ansvar för att det ska bli bra så att vi sedan kan utvärdera och godkänna förändringarna.
När var senast vi såg en politikdebatt där politiker faktiskt diskuterade för och nackdelar med olika förslag istället för att kasta paj på varandra?
Eller för att gå in på ett av de viktigare krönikorna som skrivits på Alltid Blåvitt. Det är förfärligt att se hur #metoo hur utvecklats till en pajkastning. Istället för att faktiskt försöka gå till botten med de problem som finns – att vi har ett samhälle som inte bara tillåter utan ofta uppmuntrar killar att bete sig grisigt mot kvinnor – så har det utvecklats till en soppa där vissa kör den klassiska ”det är någon annans ansvar” och kräver att världens män tar tag i problemet, en annan grupp viftar med händerna framför ansikten och ropar ”Jag är inte sån” samtidigt som de stora mediehusen försöker leda bort uppmärksamhet från sig själva genom att skriva större rubriker om konkurrenternas medarbetare. Aftonbladet skriver gärna om Timell istället för Virtanen och Expressen skjuter vilt åt alla håll samtidigt som de håller fingrarna för att deras anställda ska hålla tyst om vad som sker bakom de egna dörrarna de kommande veckorna.
Och någonstans verkar det som om vi glömt bort att unga killar växer upp utan att förstå var gränsen mellan ”Mr.Grey” – en av huvudkaraktärerna i en av de senaste årens mest sålda bokserier – och Martin Timell går. Istället för att faktiskt belysa många av de hemska historier många har att berätta – och ifrågasätta vilka ideal och värderingar vi som samhälle sänder ut till de som växer upp i vårt samhälle – har det på bara en vecka gått till att medieljuset hamnat på tre grupper. De som vill skjuta ifrån sig ansvaret, de som vill slå ifrån sig kritiken och de som vill visa att alla andra är värre. Vem fan bryr sig om var Virtanen gömmer sig när det finns kvinnor försöker dela med sig av vad som kan vara deras livs mest traumatiska ögonblick?
Men åter till fotbollen.
Vill vi se förändring måste vi stå bakom förändringen. Vi kan inte börja titta åt andra håll, tappa fokus på målet eller bli bortfintade.
Vill vi se Blåvitt bygga nytt inför framtiden, satsa på unga talanger så måste vi stå bakom det. Burop, orimliga krav och avgångskrav vid poängtapp gör att spelare, ledare och styrelse inte vågar göra förändringar.
Vem vågar satsa på kung och dam istället för tvåpar när publiken buar varje gång det inte kommer fram en kung eller dam? Då slutar det ofta med att man väljer paret i åttor trots att man vet att det inte går att ta hem spelet med par i åttor.
