Veckan som gått – Delar av helheten del 2: Pålitlighet
I förra veckan som gått höll jag en lång utläggning om hur en flygolycka gått till, och hur det krävdes att flera system skulle kollapsa för att olyckan skulle ske. Jämförelsen till Blåvitt och matchen mot Elfsborg var att det var flera spelare som gjorde misstag i samma situation som ledde fram till Elfsborgs båda mål. Idag är tanken att vi ska utveckla den liknelsen och även försöka svara på frågan om det går att skylla det ofärdiga pusslet som är Blåvitt på någon.
Förra veckan pratade vi om redundans i system, att det alltid ska finnas ett skyddsnät ifall ett system slutar fungera. Lägger autopiloten av (vilket den gör förvånansvärt lätt ska läggas till) så finns det mänskliga piloter som tar över. Skulle det vara så tät dimma på flygplatsen att det inte går att landa har vi reservflygplatser (du måste ha bränsle för att nå din reservflygplats med dig ifall att ifall att). Finns säkert en och annan som varit påväg till Landvetter men hamnat i Jönköping istället, för Jönköping är reservflygplatsen för flyg på väg till Landvetter.
Det vi ska komma ihåg är att de är redundanssystemen är dyra. Det är dyrt att släpa med sig extrabränsle för att nå en reservflygplats.
Och det samma gäller på fotbollsplan. Att alltid ha spelare ”på rätt sida boll” tar ut ett pris på de offensiva förmågorna. Att anfallare tvingas komma ner för att möta boll tar ut ett pris på närvaron i straffområdet. Om närvaro i straffområdet ens är målet. Det är ju där tränarens roll kommer in. Att försöka disponera de begränsade resurserna som finns att tillgå på ett sådant sätt att de gör mest nytta.
Då kommer nästa faktor in. Pålitlighet. Om vi hoppar tillbaka till flyget igen finns det ett tänk vad gäller pålitlighet som är ständigt närvarande. En karta på papper anses vara helt pålitlig. Den påverkas inte av strömavbrott, av fel på utrustningen eller annat. Så länge du har en karta och en pilot som vet hur du läser kartan så fungerar kartan. En GPS å andra sidan kräver ström. Den kräver också kontakt med minst tre satelliter, helst fem för att du ska få en exakt position. GPSen anses därför inte vara helt pålitlig och väldigt länge fick du inte flyga på GPSen. Du var tvungen att sitta med en manuell karta och bekräfta att GPSen visade rätt.
Om vi hoppar tillbaka till fotbollsplanen kan vi ta samma logik och sätta in den på spelare och spelartyper. Kalla det ”pålitlig målskytt” eller ”stabil målvakt”, poängen är den samma. Ser du till att Mr.X får bollen i straffområdet så vet du att det blir mål 50% av gångerna (en på tok för hög siffra, men ett enkelt räkneexempel). Har du en stabil målvakt vet du att målvakten räddar de skott som den ska rädda. Kan du hålla det till skott utanför straffområdet så ska målvakten ta de flesta skott.
Ju mer pålitliga spelare du har, ju mer kan du tumma på redundansen. Om du vet att din vänsterback tar sig förbi sin motståndare 10/10 gånger så behöver du inte ha någon på rätt sida boll. Om du vet att din målvakt tar alla skott som kommer från utanför straffområdet så behöver inte mittfältarna slänga sig för att täcka de skotten.
Nu är det drömscenarion, för ingen vänsterback tar sig förbi 10/10 gånger, och ingen målvakt räddar alla skott från utanför straffområdet. Men tankesättet går att dra ett steg vidare, till ett räkneexempel.
Där vi räknar risk mot chans. Du vet att din vänsterback tar sig förbi sin gubbe 9/10 gånger, men det blir mål var femte gång vänsterbacken kommer förbi. Då vet du att på sikt är det en risk som är värd att ta. Du skapar fler målchanser framåt än du släpper till bakåt.
Allt taktik handlar egentligen om att se till att du alltid ser till att ditt lag har bättre chanser än motståndarna. Ett mål du kan uppnå på flera olika sätt. Idag är det framför allt två sätt som dominerar spelet. Att minimera motståndarnas chanser genom att spela med hög redundans i sitt system, eller att se till att ditt lag skapar fler chanser än motståndarna gör.
Det är ur det här tankesättet vi sett den moderna ”wingbacken” vuxit fram. Allt eftersom fotbollsspelarna blivit mer vältränade har ytterbackarna bättre klarat av att springa upp och ner längs en kant, och idag kan du ha en ytterback som bidrar i det offensiva spelet utan att tappa så mycket defensivt. Där har den typ av trebackslinje vi ser Blåvitt försöka spela vuxit fram. Du får ganska mycket offensiv kraft utan att offra så mycket defensivt (i teorin).
Problemet för Blåvitt har varit att spelarna inte varit pålitliga nog. Anfallarna har inte satt de lägen som de kanske förväntats göra, mittfältet har inte löst passningsspelet med den kvalitet som de kanske förväntats göra, backarna har tappat mer boll än de förväntats göra och målvakterna har inte räddat de bollar de kan förväntas göra.
Här uppstår en konflikt i Blåvitt mellan ambitionen och verkligheten. IFK Göteborg har som målsättning att vara bäst i Skandinavien, och då måste laget vinna fotbollsmatcher, och krasst sett så är det så att ett lag som alltid försöker skapa målchanser har allt i egna händer, samtidigt som ett lag som försöker stoppa motståndarnas målchanser alltid är beroende av att kunna hantera vad deras motståndare kastar mot dem. Det förklarar bland annat varför vi ofta ser bottenlag vara defensiva och topplag spela mer offensiv fotboll. För att ena typen handlar om att vinna matcher, andra om att inte förlora matcher. Och Blåvitts mål är att vinna matcher. Då måste laget kunna gå ut på fotbollsplanen och styra vad som sker på planen.
Tyvärr är verkligheten den att Blåvitt idag inte har spelare på någon position som gör det som förväntas av dem. Och då har Poya Asbaghi två alternativ, införa mer redundans i systemet för att se till att Blåvitt inte förlorar matcher på individuella misstag, eller utveckla spelarna så att de blir så pålitliga som de behöver vara. Målet har från början varit att gå på linje två. Det har uttalats hela säsongen att man vill bygga eget. De ska tro på vad de gör och inte byta spår mitt i säsongen. Det är därför det pratats om tålamod hela tiden.
Tyvärr tycker jag att laget misslyckats lite med det själva. Det egna tålamodet tog nog slut tidigare än supportrarnas tålamod. Känslan var att Blåvitt någon gång under våren bestämde sig för att införa mer redundans i systemet. Det varierande spel vi såg under försäsongen blev mer och mer långbollar från backlinjen över mittfältet på en löpande wingback. Något som förvisso gav tre poäng borta mot Malmö, en taktik som kanske är lite för lätt att läsa.
Nu tycker jag själv inte att det finns anledning till jättepanik än. Blåvitt har trots svaga resultat rätt bra med mark ner till kvalstrecket, och trots några jobbiga förluster är det inte många matcher där det runnit iväg totalt. (Det här skrivs innan Häckenmatchen ska sägas.) Den där statistiken med vad laget skapar i förhållande till riskerna som tas är trots allt rätt nära nollstrecket. Kan anfallarna bli lite pålitligare i straffområdet. Kan backarna bli lite pålitligare i försvaret. Kan målvakterna ta fler enkla skott. Då är Blåvitt ett vinnande lag.
Med det sagt så finns det ändå anledning att se över vad som görs. Natten mellan söndag och måndag släppte tidningen Offside ett reportage om Mats Gren som vissa målar upp som något som ska fälla Mats Gren. Själv tycker jag inte det framkom så mycket nytt där. Att det förekom en maktkamp mellan Mats Gren och Frank Andersson rapporterades från de flesta håll förra sommaren, och med tanke på ”Du är problemet Frank” banderollen som hängde på läktaren flera matcher så borde det varit tydligt vilken sida supportergrupperna tog i den striden. Även Gustav Engvall hade ju varit ute långt tidigare i bbpod och berättat att han tyckte att Mats Gren hade gett honom oförtjänt kritik så den kritiken var inte direkt ny heller. Jag själv har skrivit en ”Veckan som gått” som inleds med hur Mats Gren satt bredvid mig på läktaren och kritiserade flera spelares insats. Så det var inget nytt där.
Eller ja, att han skulle snackat ner spelare var nytt för mig. I både fallet Engvall och de gångerna jag själv har hört honom på läktarna har det varit hård kritik. Men rättvis kritik. Samma har vi hört från t ex Haitam Aleesami och Jakob Ankersen, som efter de lämnat Blåvitt kommenterat att Mats varit rak och ärlig. En egenskap som inte alla uppskattar, men som inte för den sakens skulle behöver vara avsiktligt taskig.
Så det avslöjandet i sig tror jag inte borde påverka bedömningen av Mats Grens jobb.
Det borde däremot pålitligheten i arbetet göra. Ska vi tro uppgifter gällande arbetsgivarskatt m.m. så låg Blåvitt i absoluta toppskiktet 2014, 2015 och 2016, och ligger kvar som topp fem 2017 och 2018. Att sluta 10:a 2017 och ligga i bottenstriden 2018 är givetvis inte godkänt. Blåvitt marknadsförde säsongen 2018 med säsongen som ett nytt spel skulle utvecklas men istället har vi sett trupprotationer och spelare som snarare tagit steg tillbaka i utvecklingen. Föreningen bad om tid för att utvecklas. Föreningen fick tid för att utvecklas. Utvecklingen blev avveckling.
Det går att peka på dåliga förutsättningar, och ha förståelse, men till sist hamnar vi med en lista på saker vi måste utvärdera.
Hur dålig är ekonomin? Ja, förvisso har Blåvitt hamnat bakom övriga storlag (AIK, Malmö) men laget har fortfarande utrymme som klubbar som ligger framför Blåvitt bara kan drömma om. Sett till pengarna Blåvitt lägger på sin trupp SKA laget klara av att kämpa om Europaplatser. Mats Grens förutsättningar har försämrats under åren, men de har fortfarande varit bättre än för många sportchefer.
Hur har truppens utveckling sett ut? Jag ska säga att jag älskade Mix Diskerud och ser honom gärna i Blåvitt igen, men hur mycket energi har inte hans kontraktssituation skadat under året? Vad är det för spelare som tas in? Jag trodde hårt på t ex Vajebah Sakor, men är det rimligt att vi har tre spelare (August Erlingmark och Oldrup Jensen också) som ska fylla den defensiva rollen? Hur mycket energi har inte sugits ut ur truppen på grund av att spelare som Rogne, Bjärs, Ormen m.fl. suttit på utgående kontrakt utan att veta vad klubben har för planer? Varför satsades inte mer pengar på att bygga om truppen i tid, när det fanns pengar att bygga om för och där en övergång kunde göras smidigare? Vi såg redan hösten 2016 vilket håll skeppet var på väg. Varför investerades inte pengar då i att ta in talangfull spets? Varför envisades vi med att ha kvar Thomas Rogne när vi viste att han skulle gå som bosman? Det känns snarare som om den sportsliga ledningen hoppades in i det sista att satsningen på nästan färdiga stjärnor skulle slå igenom. Hela 2017 känns som ett bortkastat år, ett sista slag med huvudet i väggen innan vi tvingades ge upp.
Hur har spelartransfers gått? Vi har inga direkta siffror att ta hjälp av såklart, men det räcker med att titta på inköp som Albaek, Ankersen, och Sebastian Eriksson för att se att vi lagt mycket pengar på spelare som vi sedan släppt billigt. Att släppa Rogne och Ormen som Bosman var väl inte heller så briljant. Lägg på det att vi nog alla hade önskat mer pengar ur en försäljning av Augustinsson än vi fick och det målar upp en mindre smickrande bild.
Hur har arbetet som chef fungerat? Krasst sett så har du som ledare en del ansvar, inte bara för att leda, men även för människorna du leder. Jag sitter själv som sektionsordförande för Arkitektursektionen på Chalmers och tycker det är jättesvårt att försöka få en grupp med flera olika viljor att dra åt samma håll. Och då pratar vi bara om en arbetsgrupp på fem personer plus ytterligare tio ordföranden i utskott och kommittéer. Men det är fjorton andra personer med andra bakgrunder och andra synsätt som jag måste bemöta på olika sätt. Vissa gillar när man är rak, andra behöver mer uppmuntring i sitt arbete. Vissa drivs av att alltid bli utmanade, vissa behöver känna att de uppskattas för det de gör för att inte tappa motivationen. Och att hitta den balansen är en av de svåraste delarna med att leda en grupp. Speciellt i motgång.
Utmaningen ligger i att se till så alla att känna att de är en del av gruppen, att de bidrar, och att deras åsikter spelar roll. Mats Gren kanske hade rätt i den konflikt som det ryktas om att ska ha varit med vissa delar av spelarrådet, men en bra ledare hade stoppat konflikten i ett tidigt skede. Mats Gren kanske hade rätt när han sparkade Mikael Stahre (jag tycker det var rätt beslut) och det kanske var rätt att sparka Jörgen Lennartsson också (jag tycker det var rätt) men om båda två sitter kvar och är bittra på IFK Göteborg har något gått fel till i ledarskapet. Båda två är vuxna människor, båda två vet vilka förväntningar som legat på dem, och båda två vet att de inte riktigt levererade enligt de förväntningarna. Om de ändå känner sig dåligt behandlade av Blåvitt så har något gått fel till.
På min gamla arbetsplats så snackades det mycket om att oavsett vilka omständigheter någon medarbetare lämnar sitt jobb på så är det viktigt att den fortfarande rekommenderar företaget. Om någon blir uppsagd så ska det beslutet kommuniceras från ledare på ett sätt som gör att den som blir uppsagd förstår varför det beslutet tas. Varken Stahre eller Lennartsson tycks känna så.
Följdfrågan blir då – även om du kanske har rätt i alla frågor – är du en bra chef om gruppen är emot dig? Och svaret på det blir givetvis nej. Att förankra beslut med de som rörs av besluten är ju halva jobbet.
Så när allt kommer omkring, har Mats Gren gjort det jobb som kan förväntas av honom?
Nej, det tycker jag inte. Resultaten är för svaga med en – trots ekonomiska problem – för stor budget. Utvecklingen av truppen har gått åt fel håll. För mycket pengar har lagts på nyförvärv som inte nått till de önskade målen och för lite pengar har kommit in från försäljningar. Och arbetet som chef för det sportsliga har inte fungerat på den nivån som man kan förvänta sig i en förening som IFK Göteborg.
Jag skulle gissa på att Blåvitt redan innan reportaget från Offside tittade på vilka alternativ som finns på marknaden, och att det gjorts en tid redan. Dock tror jag inte föreningen vill sätta sig i en sits där de står utan sportchef och måste få in någon i panik.
