Veckan som gått - Framtid, superettan och ett svartvitt synsätt
I veckan som gått har ännu en match i jakten på 2018 spelats, både för Blåvitt och landslaget. I veckan blev också både Halmstad och AFC i praktiken nedflyttade. Ett av lagen kommer saknas med än det andra om vi säger så
Veckan som gått gjorde ett litet uppehåll i samband med att det var landslagsuppehåll och vad är då bättre att inleda det här med än just landslaget?
Personligen såg jag ingen av matcherna som spelades. Det var längesedan jag såg landslaget alls faktiskt. Bortsett från mötet med Frankrike i somras då jag var i Paris och det kändes som om jag var tvungen att se den. Jag - personligen - känner inte riktigt att landslaget är mitt lag. Under min uppväxt spelades bara sömnpiller som möten med San Marino, Malta och Lichtenstein i Göteborg och behandlingen av allt som inte är Stockholm har knappast blivit bättre från förbundets sida sedan dess. När gemene Göteborgare tröttnade på att att bara få se blåbärslag - och ett skitdåligt landslag - och ’endast’ drygt 20 000 dök upp vid en match valde förbundet helt enkelt att sluta spela matcher i Göteborg.
Inte blev det bättre av att förbundet blöder pengar in i ett skrytbygge i Solna som också det stått halvtomt vid många landslagsmatcher. (Det kanske helt enkelt var landslaget det var fel på och inte Ullevi?)
Hur som helst, det här landslagsuppehållet blev intressant - i mina ögon - av en annan anledning än just matcherna. Nämligen diskussionen som höll på att blossa upp men som aldrig riktigt kom igång. Den om att det norska herrlandslaget beslutat om att ge sin ersättning till damernas landslag så att de får lika betalt.
Andreas Granqvist fick frågan om ifall något liknande var aktuellt för även det svenska laget men han valde att inte kommentera det, och där dog diskussionen i stort.
Frågan om jämställdhet i allmänhet är egentligen på tok för stor och bred för att ens försöka skrapa på ytan i en fotbollsblogg (eller vad det här nu är…) men samtidigt så vill jag inte vara feg och hålla mig utanför för det.
För några år sedan träffade jag en tjej på Chalmers. Till historien hör att hon vid tillfället skrev sitt examensarbete på mastern på Chalmers samtidigt som hon spelade i ett fotbollslag i Damallsvenskan. Väldigt trevlig tjej, men var lite svårt att umgås med henne för att hon helt enkelt aldrig hade tid att umgås. Var det inte resor till matcher, eller träning så var det examensarbete och handledning. Utan att gå in på detaljer kan man ju konstatera att CSN var hennes främsta inkomstkälla.
Då blir man ju nästan lite arg när man dagen efter läser en intervju med Mattias Bjärsmyr om hur det hade varit roligt att ”dra ihop fikagänget igen” så att han har någon att fika med efter träningarna.
Så sett kan vi ju konstatera att om några behöver extra pengar från förbundet när de representerar förbundet så är det damerna. Även om vi tog bort ersättningen för herrarna helt och hållet kommer de fortfarande kunna livnära sig på att spela fotboll, något de flesta damspelarna inte klarar av.
Med det sagt så kanske det inte borde vara en fråga för Andreas Granqvist. När förbundet blöder många många miljoner in i ett stort svart håll som gömmer sig någonstans inne på Friends Arena (kan inte kolla upp exakt hur mycket just nu då Bredbandsbolaget gjort en grej av att bara inte fungera och jag numera lever som en grottmänniska utan internet) kanske det är lite fel att gå och fiska i den - i sammanhanget - ganska lilla spelarkassan hos herrlaget.
Sen finns det ju alltid frågan om huruvida det ens går att se så svart och vitt på jämställdhet mellan damlaget och herrlaget. Sett till prestationen att elitsatsa i fotbollen samtidigt som man håller huvudet över vattenytan ekonomiskt vid sidan av så står damlaget helt klart för den större prestationen av de båda, men det är samtidigt kanske inte det vi premierar.
Publiken är där för att se bra fotboll, förbundet vill att de bästa spelarna ska representera dem, och sponsorerna vill synas i det stora rampljuset. Det är egentligen väldigt få som är intresserade av vem som får ihop ”livspusslet” bäst, tyvärr.
Personligen tillhör jag den där gruppen som ibland får för sig att en absolut jämställdhet hade varit bra. Överallt, på alla plan. Ingen dam eller herrallsvenska, utan bara en Allsvenska där de bästa spelar oavsett kön. Inga löneskillnader i affärsvärlden. Inget bullshit om att ”riktiga män bjuder kvinnor på drinkar” på krogen. Alla behandlas lika, oavsett vad det gäller.
Men då kommer ju det där problemet med att vi inte är så jämställda biologiskt. Vad hade egentligen hänt om vi hade en könsneutral serie? Hur många flickor hade ens velat börja med fotboll om de fick växa upp i vetskapen om att de på grund av sitt kön antagligen aldrig hade kunnat spela högre än division tre? Sakta men säkert hade all idrott blivit för män samtidigt som kvinnor fick göra annat. Och är det en väg vi vill gå? Då kanske det ändå är rätt att kvinnor får tävla mot varandra på sina villkor och män mot varandra på sina villkor? Amerikansk fotboll och Rugby är tydligen olika sporter för de har lite olika regler och förutsättningar och kanske är det även så vi ska se på dam- och herrfotboll? Liknande sporter med olika regler och förutsättningar.
I slutändan är det ett ämne som på många plan ligger i en gråzon, och en absolut jämställdhet är antagligen inte rätt väg att gå heller. Det går inte att se på det som svart och vitt. Med det inte sagt att många som uttalar sig i ämnet är i någon gråzon. Tvärt om. Världen är full av riktigt grisiga människor och oroväckande många gör allt de kan för att överträffa varandra i dumma uttalanden.
Hur som helst.
En sak är jag rätt säker på. Det är att om förbundet faktiskt arbetat så som de borde så hade de gjort en insats för att ekonomiskt hjälpa de spelare de representerar. Fan, det behöver egentligen inte ens vara en jämställdhetsfråga. Förbundets prioritet borde inte vara de spelare som försörjer sig på att vara fotbollsspelare. Förbundets prioritet borde vara alla de som lägger ner sina liv på att spela fotboll och INTE kan försörja sig på det. Det är de spelarna som behöver förbundets hjälp, oavsett kön.
Istället för att blöda pengar in i Friends Arena kanske de borde satsat på att se till att alla de ungdomar som väljer att elitsatsa på fotbollen fortfarande kan försörja sig på ett eller annat sätt. Ordna utbildningar som är uppbyggda så att spelare inte behöver välja mellan fotboll och skola.
Tyvärr går större delen av SvFFs verksamhet ut på att ta hand om SvFF, och väldigt lite om att ta hand om alla spelare landet runt. Det verkar viktigare att få synas lite i hörnet på Zlatans rampljus än att faktiskt arbeta för sina andra medlemmar.
Nåväl, i veckan som gått spelade även Blåvitt en match. En match där Blåvitt i praktiken skickade Halmstad BK ur Allsvenskan och ner i Superettan, samtidigt som - och det är så jävla sorgligt att behöva säga det - Blåvitt tog några steg mot en slutplacering på övre halvan av tabellen.
Matchen var knappast något att hänga i granen och det var ganska tydligt att Blåvitt mest vill att säsongen ska vara över samtidigt som Halmstad på många sätt och vis gett upp på säsongen. De stunder när spelet såg bra ut gnagde alltid vetskapen om att det är jumbon vi möter.
Men det var ändå väldigt roligt att se hur spelare som August Erlingmark, Billy Nordström och Patrik Karlsson Lagermyr tar för sig mer och mer. De unga spelarna fortsätter göra bra ifrån sig och känslan är att det ändå kan börja ljusna upp en hel del på den blåvita himlen.
Ett annat lag som i princip blev klart för Superettan är AFC Eskilstuna, och med lite tur så rasar de igenom seriesystemet nu. Get out, and stay out.
I den kommande veckan spelar Blåvitt match mot Östersund hemma på Gamla Ullevi. En match där Blåvitt har Erlingmark, Dahlberg och Rogne avstängda. Mot Halmstad var inte Erik Dahlin med i matchtruppen då han väntar barn, och frågan är vad som händer ifall det inte kommit förrän nästa söndag? Det är ju roligt att vi får någon sorts spänning så här under hösten i alla fall.
