Veckan som gått: ”Gnäll från superettan, skador och en mindre bra avslutning”
Allsvenskan är slut och det här blir säsongens sista veckan som gått. Vi har haft en vecka där det gnällts en del från de lägre divisionerna gällande våra spelarförvärv, där Blåvitt dragits med många skador, och där säsongsavslutningen kanske inte blev allt man ville att den skulle vara.
Hela veckan började med att man från Öis håll var rejält irriterade över att Blåvitt presenterat sitt nyförvärv Sebastian Ohlsson innan Öis spelat sin sista match för säsongen. Istället för en avtackning av sin bästa spelare så fick Ohlsson stå över matchen, och Öis gick ut med ett minst sagt bittert pressmeddelande på sin hemsida. Offerkoftan var rymlig när man förklarade att ”dom” kört över Öis och Öis önskningar vad gäller presentationen. Att man konsekvent vägrade nämna Blåvitt vid namn skickade tydliga signaler om vilken nivå man ville lägga sig på.
Mats Gren förnekade bestämt den version som kommit fram via Öis hemsida, och efter ett tag visade det sig att Öis pressmeddelande var allt annat än sanningsenligt. Det som först lät som att Blåvitt ringt till Öis och sagt ”Vi presenterar Ohlsson om en timme och ni ska hålla käft och gilla läget” förvandlades ganska snabbt till att Mats Gren ringt ganska många timmar innan matchen och frågat om det var okej att man presenterade Ohlsson, varvid man fått ett medgivande.
Egentligen förstår jag inte vad grejen är riktigt. Att en spelare går tillbaka till sin moderklubb i en högre division när hans kontrakt går ut är ju inte så konstigt i sig. Jag antar att jag inte ser på Öis på samma sätt som Öis ser på Blåvitt.
Efter den lite utdragna, och för Öis rätt pinsamma affären vändes fokus mot säsongsavslutningen mot IFK Norrköping i Norrköping. En match där Blåvitt inte hade något direkt att spela för, och många spelare kom att stå över matchen med skavanker. Mads Albaek, Sören Rieks, Thomas Rogne och Martin Smedberg Dalence var alla borta av olika anledningar, och lite oväntat så fick John Alvbåge sitta på bänken. In kom istället Erik Dahlin.
Inför matchen hade jag personligen hoppats på att man skulle kunna avsluta säsongen bra, ta med sig något att bygga vidare på, en god känsla och framtidstro inför nästa säsong.
Så blev inte riktigt fallet, istället fick vi se årets utan tvekan sämsta försvarsingripande när Blåvitt så när som på ber Norrköping göra 3-1.
Annat intressant var att Billy Nordström, som först fick chansen som vänsterback istället för Scott Jaimeson fick prova på lite olika positioner. Först vänsterback, sedan vänstermittfältare och avslutningsvis som innermittfältare.
Prosper Kasim och Alexander Leksell fick göra Allsvenska debuter och Lawson Sabah gjorde sitt första allsvenska mål.
Intressant annars var att Billy Nordströms hörnor faktiskt var bra. Inte så att jag är förvånad över att Billy kunde slå hörnor, utan mer att jag trodde Blåvitt kollektivt hade bestämt sig för att alltid slå hörnor i midjehöjd på första stolpen.
Matchen slutade 3-1 till Norrköping och för Blåvitts del var det slutet på en säsong där mycket varit en besvikelse. Och egentligen är det kanske lite väl hårt att säga så. Man visste när man gick in i säsongen att ekonomin vart hårt trängd och snacket på försäsongen var ju att Blåvitt inte skulle ha råd att ta rygg på de andra topplagen i år. Nu slutade man rätt långt efter till sist, men det berodde mest på en riktigt usel höst där man nog gick ner sig väldigt mycket tack vare Europa League kvalet.
Man sökte en snabb lösning på sina ekonomiska problem, och var egentligen väldigt nära att ta sig till Europa League, men istället för pengar, framtidstro och europaäventyr blev det en hård krasch i Azerbadjan. Det kändes som om det tog musten ur laget lite.
Det som kanske svider mest för mig är målen man släpper in. 44 mål (jag räknar inte 0-3 målen mot Malmö som insläppta mål) på 30 matcher för ett lag som förra säsongen släppte in 22 mål på 30 matcher. Den förändringen är häpnadsväckande.
I övriga allsvenskan så blev det klart att Gefle, trots en häpnandsväckande upphämtning på slutet åker ur Allsvenskan. Man gjorde sitt och krossade Östersund på bortaplan, men då Helsingborg också vann sin match kunde man inte gå om. Nu blir det Helsingborg som får kvala mot Halmstad, och hur det än går i det kvalet så blir det ett västkustlag med naturgräs som tvingas spela i Superettan och det är synd.
Något annat som är klart är att Falkenberg slår Gais rekord från 2012 och blir det sämsta laget i Allsvenskan sedan man införde 16 lagsserie. Efter en riktigt usel 0-7 match mot Häcken lämnar man Allsvenskan med 10 poäng, 25 mål gjorda och hela 84 insläppta. Det är en målskillnad på -59 mål. Jag tror tyvärr inte vi ser Falkenberg i Allsvenskan igen på ett tag. Risken är snarare att man rasar igenom systemet. Nästa säsong är en ny säsong såklart, men det är svårt att ta med sig något positivt från denna att bygga vidare på. Annat är det för Gelfe som trots att man åkte ur kan vara riktigt stolta över hur man avslutade säsongen.
Just säsongsavslutningar har en tendens att påverka den nästföljande säsongen. Det finns många exempel på lag som gjort en stark avslutning av en säsong och sedan gått och blivit riktigt bra nästa säsong. Två exempel från 2015 är Leicester och Norrköping som båda var nära på att åka ur sina serier 2014, men sedan genom en stark säsongsavslutning höll sig kvar bara för att vinna ligan året efter.
Nu är Allsvenskan 2016 över och det är viktigt att man går in i nästa säsong med rätt fokus. I många matcher har spelet trots allt sett lovande ut, man var obesegrade på Ullevi (räknar som sagt inte skrivbordsförlusten) och man gjorde sin bästa Europavända på länge (även om inte ens det räckte ända fram.)
Det man gärna får lämna kvar i 2016 är de riktigt billiga insläppta målen och ekonomiska krisen.
