Veckan som gått - Hat, Självbehärskning och avstånd från frestelse
Alla har sitt eget förhållande till konceptet hat. Vissa ser det som ett väldigt starkt ord, andra far med termen betydligt oftare. Vissa ser det som en naturlig del av fotbollen, andra ser det som en mörk sida av vad som annars är barnvänlig underhållning.
Själv har jag ett en skräckblandad förtjusning till hat. Att sitta och titta på Gefle-AIK är ju roligare än att titta på Gefle-Elfsborg av den enkla anledningen att i ena matchen vill vi att AIK ska förlora, i den andra matchen bryr ingen förutom de närmast sörjande om hur matchen slutar. Jag skämtade om att jag nu när jag bor i Stockholm skulle köpa årskort till bortaläktaren på Friends Arena och alltid heja på bortalaget.
Men i den där färgsprakande rivaliteten så finns det ändå en gräns för hur långt hat och rivalitet får gå. En gräns jag själv får erkänna att jag upplever som väldigt suddig. Under mitt liv har jag fått känna mig fram likt en blind med käpp efter var gränsen går. Att hoppas att Ormen misslyckas i Malmö tycks helt okej, men att önska honom en skada som förstör säsongen är inte lika okej.
Det är en gräns som inbjuder till utforskning. Att bara bua ut en spelare räcker inte. Vi måste verkligen visa att den spelaren inte är välkommen. Burop blir glåpord, och även om vissa ryggar tillbaka så tycks det fortfarande vara okej. Någon kastar iväg en plastmugg fylld med öl. Den landar på sektionen nedanför, och även om det är flera som tycker det är fel att kasta öl på medkamrater så reagerar ingen riktigt.
Sen står du där med en banger i handen och ska strax sätta igång vad som på många sätt blev starten på fallet under 2016.
Efteråt lades en stor skuld på en ensam person, en ensam idiot som förstörde för ”sin” förening och för hela Allsvenskan egentligen. (Det var - mig tillminnes - första gången som en match som avgjorts på skrivbordet blev avgörande i topp eller bottenstriden.)
Men det som skrämmer mig mest är nog ändå det att jag – med handen på hjärtat – inte kan säga att jag aldrig hade kunnat göra samma sak. Gränsen blir suddig och ju närmare man får gå den ju lättare blir det att ta ett steg för långt.
Det räcker med att sätta sig runt kontorsfikat en tisdag för att inse att betydligt fler har problem med självbehärskningen än de vill erkänna. Människor som vet om att de inte ska ta den där kanelbullen som står framme, men som likt förbannat är där och smaskar i sig den.
Grejen är att självbehärskning kanske inte nödvändigtvis behöver handla om att sitta och titta på kanelbullen utan att äta den. Ibland vet du att du inte kan hålla dig borta från bullen, så du skiter i fikat helt och hållet. Ibland vet du att du inte kan stå emot när bullen ligger framför dig, så du håller dig borta från bullen.
Tyvärr är omvärlden ofta bra på att sätta käppar i dessa hjul. Vårt spontana sätt att ”testa” självbehärskning är ju att vifta med kanelbullen framför näsan på folk. Hur många filmer, serier och tv program har vi inte sett om hur svartsjuka människor ska kolla om deras partner är pålitlig genom att ordna så att någon annan försöker förföra personen?
Förståelse för hur något händer försvarar dock inte att det händer. Har en person svårt att stå emot vissa lockelser bör den nog undvika dessa lockelser. Om gränsen blir suddig och otydligt i vissa situationer så kanske det är bäst att undvika de situationerna.
Jag vet med mig att jag inte direkt uppför mig exemplariskt på matcher. Jag försöker jobba på det.
För någonstans är det ändå så att vi skapar den miljö vi har runt oss själva, varesig det är läktaren, sociala medier eller på stadens gator. Så länge vi balanserar längs gränsen kommer den alltid att bli suddig och diffus för vissa. Och då är det resten som får betala.
Med det sagt så hoppas jag att att Ormen blir bänkad i Malmö och floppar rejält. Men jag önskar honom ingen skada.