Veckan som gått - Konsekvent, tydligt och utvecklande
Konsekvent, tydligt och utvecklande. Tre sätt att beskriva Blåvitts spel som antagligen ingen skulle få för sig att använda den här veckan. Och antagligen inte har gjort på ett tag heller. Något som blir än mer påtagligt efter 0-1 hemma mot Östersund.
Att Blåvitt är ett lag som inte mår så fantastiskt bra är knappast en nyhet för någon. Vill vi vara snälla kan vi påpeka att det i alla fall inte spårat ur totalt än, men det är en liten tröst. Trots ett under stora delar av matchen pinsamt uselt spel skapade Blåvitt några bra lägen till kvittering, och trots stort spelövertag lyckades Östersund bara göra ett mål. Och det är väl ungefär det positiva som går att säga om matchen mot Östersund.
Själva förlusten i sig stör mig inte så mycket. Seger eller förlust är på många sätt bara av akademisk betydelse. Det jag ville se - det jag velat se hela hösten - var ett lag som inte såg ut som om de fumlade i absolut mörker. Som såg ut som om de hittat någon sorts ledstång att hålla i, att deras ögon anpassat sig lite efter mörkret. Att stegen blev lite tryggare. Men så blev det inte heller denna gång.
Det saknas fortfarande konsekvens och tydlighet i spelet. Det finns många olika sätt att spela fotboll på och alla har för och nackdelar. Blåvitts problem är att man inte verkar vilja ta tillvara på de fördelar ett visst spelsätt kan ge, samtidigt som laget sliter med nackdelarna. Det är inget knutet till just den här matchen, utan har varit ett återkommande tema hela året, och delar av förra året också.
Ett tydligt exempel på detta mot Östersund är när laget tillåter Östersund att pressa högre och högre, vilket blottar Östersund mot kontringar. Men när Blåvitt vinner bollen så sätter de ofta inte fart framåt. Passen går inte på spelare som kommer i löpningar. Sebastian Eriksson och Sören Rieks ska snurra runt en gång innan de tittar upp för att leta en pass att slå. Passen går bakåt, de är långsamma. Blåvitt låter Östersund samla sitt försvar innan bollen kommer i rullning. Istället för att titta upp och utnyttja de ytor som Östersund under stora delar av matchen faktiskt ger Blåvitt så envisas Blåvitt med spela på de ytor som motståndarna vill att Blåvitt ska spela på.
Någonstans är det ändå så att om för att det ska vara värt att göra A och B så måste C komma efteråt. Om laget istället ropar ”Fyrtiotvå!” så hade inte A och B speciellt mycket funktion mer än att slösa matchtid.
Gång på gång sätter sig laget i situationer som blir svåra för att Blåvitt själva gör dem svåra. Situationer där mittbackarna har möjlighet att slå långt på anfallarna, men vill behålla bollen inom laget och spelar hem till målvakten. Efter lite bollrullande i backlinjen och mer och mer motståndarpress så kommer den långa bollen till sist ändå. Men istället för halvvägs upp på egen planhalva så slås bollen från eget straffområde och når bara motståndarmittfältet.
Med facit i hand hade det varit bättre att slå den långa passen direkt i ett läge där den i alla fall hade en chans att nå medspelare. Istället blir det en lång pass som landar 20 meter kort, för att det är målvakten som slår bollen istället för mittfältare eller backar.
Gång på gång sker samma sak. Istället för att slå inlägget direkt så spelar laget bak bollen för att hålla den i laget, och när de inte hittar några ytor slås inlägget ändå, men nu från längre bak i banan och på stillastående spelare i straffområdet.
Och det är ett återkommande problem för Blåvitt. Det tycks inte finnas någon idé med det som görs. Det är som om ingen ställer sig frågan ”Vad gör vi och vad vill vi uppnå med det vi gör?”. Laget bara litar på att de är bättre fotbollsspelare än motståndarna och löser det på det sättet.
Jag hade personligen hoppats få se mer förändringar vid det här laget. Det har gått ett tag sedan Jörgen Lennartsson lämnade, men i mångt mycket ser det ut som det gjort hela säsongen. Jag förstår att det inte går att uppfinna hjulet på nytt under brinnande säsong, men känslan är tyvärr att Alf Westerberg mest försökt lappa ihop skärvorna av Lennartssons lagbygge snarare än att bygga något eget.
Och även om jag förstår att det inte går över en natt så hade jag nog ändå velat se lite mer indikationer på att något sådant faktiskt var på gång än vad som hittills visats upp. Istället får vi ett lag som gör en sak och förväntar sig något annat. Ett lag som inte verkar veta var de har varandra. Ett lag som inte verkar utvecklas.
Nu väntar AIK borta i nästa omgång innan vi kan avsluta den här sunkiga säsongen med en avslutande match mot Sundsvall på Gamla Ullevi.
