Veckan som gått – Riktning, tro och målmedvetenhet
Vart är vi påväg egentligen? Vart är supportrarna på väg? Vart är IFK Göteborg påväg? Vart är fotbollen påväg? Frågorna är många och efter veckans match mot Kalmar där vi fick se mer av det vi redan sett ekar de allt högre.
Något jag lärt mig de senaste åren är att för mig – och en del andra har jag fått höra – är det viktigt att ha en riktning, ett mål, och en tro på att man kan uppnå det målet. Ni har kanske hört om Maslovs behovstrappa? Att människor har en trappa av behov som de måste klättra upp för, där det första steget är typ mat och värme, nästa steg blir tak över huvudet, sedan socialt sammanhang och så vidare. Det vi ofta kallar vardagslyx hamnar längst upp på trappan.
Idag pratar många om en annan bild av mänskligt välmående. Förenklat kan vi kalla det för en känsla av sammanhang. Du ska känna att det du gör betyder något. Att du gör skillnad och inte bara går i slentrian. Du ska känna att du vet varför och hur du gör som du gör. Hur leder det till målet? Och du ska känna att du klarar av att göra det du tagit dig an att göra. Utmaningen ska inte kännas omöjlig.
Om vi tar det till mig och mitt skrivande för Alltid Blåvitt så handlar det om att jag känner att mina texter kan bidra till öka intresset för Blåvitt, och göra supportrar lite gladare (om jag lyckas eller inte låter jag vara osagt). Det handlar om att jag vet varför jag skriver de texterna jag skriver, där jag försöker vara konstruktiv i min kritik, försöka att inte sprida negativitet kring klubben, men samtidigt uppmuntra – eller pressa – folk att göra saker bättre kring och för IFK Göteborg. Och sist handlar det om att jag känner att det faktiskt går att ändra vad som sker kring IFK Göteborg till det bättre genom att skriva för Alltid Blåvitt.
Om jag känner så, så mår jag bra när jag skriver för Alltid Blåvitt.
Och, om vi ska vara helt ärliga, så var det nog så att förra veckans ”Veckan som gått” aldrig dök upp för att jag helt enkelt inte känner så. Det finns en uppgivenhet. Och jag tror de flesta Blåvita supportrar känner den.
Vi reser land och rike runt för att stötta laget, vi spelar in poddar (nu menar jag inte bara Alltid Blåvitt, utan supportrarna som grupp), vi har kampanjer för att sälja årskort, vi sätter upp affischer, vissa supportrar plöjer in pengar i klubben via sponsring. Och i slutändan så får vi det här?
Och tittar vi upp mot Kamratgården undrar jag om de som jobbar där känner så mycket annorlunda just nu. Om de verkligen känner att de vet vad de gör, varför de gör det, och känner att de klarar av att göra det.
Det gäller hela föreningen just nu. Jag undrar om folk på Kamratgården verkligen känner att de vet hur de ska mer publik till matcherna. Jag undrar om de känner att de klarar av att göra det. Jag undrar om de som jobbar med sponsorer verkligen känner att de har en bild av hur de ska utveckla den verksamheten framåt. Om de känner att de klarar av att göra den utvecklingen.
Och om vi tittar på laget som ställer upp på fotbollsplan så undrar jag om de känner att de vet varför de gör som de gör, om de känner att de vet hur de ska göra det, och om de känner att de klarar av att göra det.
Kanske är den sista punkten den som är viktigast i sammanhanget.
Att känna att de kan göra det.
Ofta när Blåvitt spel ska analyseras så får jag läsa att Blåvitt inte har spelarmaterialet för att spela den fotboll Poya vill spela.
Där kan man förvisso hävda att Poya kanske borde anpassa sitt spel efter det material han har, men framför allt tycker jag att den viktiga frågan är om vi ser att spelarmaterialet någonsin är tänkt att räcka till?
För krasst sett så är stora delar av den startelvan vi har relativt nyvärvad.
Att spelarna inte klarar av att spela det spelet vi har tänkt spela idag är egentligen inte en så stor fråga. Det visste vi om. Det är därför vi pratat om tålamod i snart ett år.
Frågan som gnager hos mig just nu är ifall vi tror att de någonsin kommer klara av de spelet vi vill spela?
Ju mer tid som går ju mer framstår det som att så inte är fallet. Att föreningen kanske inte tror att den trupp vi har kommer kunna nå den nivå som krävs för att spela det spel vi vill spela. Och är det fallet så hjälper inte allt tålamod i världen. Då har vi allvarliga problem.
Jag är inte riktigt redo att hoppa på det tåget än. Jag vill fortfarande tro att vi ser potential i truppen. Att vi tror att de spelarna vi tagit in klarar av att nå den nivå vi vill nå.
Men det finns ändå frågetecken. Framför allt kring värvningsfilosofin just nu. Eller ja, vid en närmare analys, värvningsfilosofin sedan en lång tid tillbaka.
Innan de riktigt jobbiga ekonomiska läget uppdagades så var det mycket snack om fjärdeanfallare. 2015 under Jörgen Lennartsson arbetade Blåvitt mycket för att ha två alternativ på varje position. Och Jörgen var väldigt mån om att Blåvitt skulle kunna spela elva mot elva på träningarna. Och det skulle inte vara ett senior mot ett juniorlag, utan lagen skulle ha bra kvalitet båda två.
Det gjorde att vi hade en situation där vi bortsett från Lasse Vibe som var given i startelvan, satt med flera anfallare som var ganska jämnbra.
På mittfältet hade vi Seb, Tom Pettersson, Gustav Svensson och mot slutet även Mads Albaek, alla som slogs om två startplatser.
Och frågan där är om det verkligen är klokt att ha den bredden i en trupp? Eller ja, det är klart att det alltid är bättre att ha en bredare trupp än en tunn trupp, men hur effektivt är det per investerad krona?
När samma elva ändå startar 20-25 matcher om året, kanske pengarna hade varit bättre investerade i att ta in dyr spets och ersätta med en junior när det behovet uppstår?
Och i det perspektivet är de nuvarande värvningarna intressanta att titta lite närmare på. Nu är det klart att en värvning kan bli dålig av flera olika anledningar, men frågan är relevant när det är något vi ser om och om igen. Var Amin Affane tänkt som en spetsspelare eller som en truppbreddare? För just nu är han mer det sistnämnda än det förstnämnda. Kanske hade Blåvitt en förhoppning om att få ut mer ur Amin än vi fick i slutändan, men man ska komma ihåg att han inte lyckades i AIK och rimligtvis borde det funnits med i beräkningen.
Men det är såklart inte bara Amin. Ingebrigtsen har knappt fått spela alls trots att han var det dyraste nyförvärvet inför säsongen. I det fallet var det några norska källor som var tveksamma till om han skulle kunna bli mer än en inhoppare på Allsvensk nivå. Jag har själv sett för lite av honom för att bedöma det, men speltiden antyder att Poya håller med de norska källorna.
Men det slutar inte där. Victor Wernersson togs in för wingback positionen till vänster, och Vajebah Sakor kontrakterades trots att han inte var ordinarie under sitt lånehalvår.
De enda nyförvärven som faktiskt är startspelare är Starfeldt och Calisir, och nu när han kommit igång, Kharasvilji (som än så länge bara är ett lån, ska vi komma ihåg) och ska vi vara helt krassa så har inte Starfeldt och Calisir så mycket konkurrens.
Vi har pratat om tålamod i snart ett år eftersom vi fått höra att Blåvitt hade en riktning. Ett mål vi jobbade mot och tron på att vi kunde gå i mål.
Vilket reser frågan. Har Blåvitt det? Tittar vi på spelarna som är värvade så är det många som inte riktigt lyckats ta sig in i startelvan hos ett lag som harvar i nedre mitten av tabellen. När ledande personer i föreningen pratar om att vi ska tillbaka till toppen förutsätter jag att de tror att de spelarna vi värvat kan utvecklas till startspelare i ett Allsvenskt topplag.
Och det ger som sagt följdfrågan. Tro vi fortfarande på det? Trodde vi någonsin på det? Ibland när man hör Mats Gren uttala sig så känns det som om värvningarna snarare är något som ”funkar så länge”. Funkar tills (snarare ett stort fett jävla OM) Gustav Svensson, Oscar Wendt m.fl. bestämmer sig för att flytta hem till Blåvitt. Värvningar som funkar tills ekonomin är på fötter och vi har råd med bättre spelare.
Jag vill inte riktigt tro att det är så. Inte än i alla fall. Jag vill tro att det här var spelare som Blåvitt faktiskt tror kan bli vad vi hoppades på.
Kanske lurar jag mig själv. För om det är så så har IFK Göteborg betydligt djupare problem än vi anat.
När vi är inne på riktning. Vart fan är domarkåren påväg? Det börjar fan bli löjligt nu. Det är ett inlägg för sig självt dock. För visst fan spelar Blåvitt naivt och ger domaren möjlighet att döma emot Blåvitt?
Med det sagt så tror jag att det stora problemet är att domarna uppmuntras att tänka själva. De uppmuntras göra bedömningar och ha känsla för spelet. Och är det något vi lärt oss är det att de helt saknar förmåga att göra egna bedömningar eller ha känsla för spel. Det bästa hade nog varit att ge dem en "cheatsheet" att springa omkring med. Helst med följande text. "Ser du det här? Döm så här. Tänk inte. Bara gör såhär... SLUTA TÄNK FÖR HELVETE KRISTOFFER, den stackars ekorren i hjulet är död!"
