Veckan som gått – Tillhörighet, identitet och förändring – Del två
I en omvärld som blivit allt mer polariserad har den eviga frågan om ens egen identitet och tillhörighet gått från en dimma som sakta skingras ju längre bort i backspegeln tonåren kommer till en fråga som potentiellt sett kan avgöra din framtid. Frågan ’Vem är jag?’ har plötsligt fått betydligt större vikt vid sig än att bara uppnå sina personliga mål.
23:e Juni 2018, Norra Bantorget
’Gården’ vid Norra Bantorget i Stockholm har sakta börjat fyllas med folk. De flesta har på sig blått och gult. Själv sitter jag i en röd t-shirt. De enda fotbollströjorna jag äger är blåvitrandiga, och det kändes inte som rätt tillfälle att visa upp de finaste av färger. Det går nästan att ta på spänningen i luften. Hela stället är fyllt med hopp, nervositet och förväntan. Några ramsor dras igång här och var. Jag lutar mig över till min kompis.
’Jag har aldrig förstått poängen med ramsor vid TV matcher. Det är inte som om spelarna kommer höra något i Sotji.’
Min kompis bara suckar. Till historien hör att jag är den där stereotypa svensken. Det är jag som om möjligt inte sätter mig bredvid någon annan på spårvagnen. Det är jag som håller behörigt avstånd när jag står och väntar på vagnen. (Det är dock en roll jag lätt lämnar när Blåvitt spelar…)
Några meter bort är ett större kompisgäng som har sjung ramsor hela kvällen. Med 10 minuter kvar till avspark står de och hoppar. En av dem försöker sig på en ramsa.
’Den som inte hoppar är gnagarsvin’.
Han tystas fort av sina vänner.
’Idag är vi alla svenskar!’
Någon annan drar igång ’Vi är svenska fans allihopa’. Hela grejen osar ’Camp Sweden’ på ett obehagligt sätt och jag sitter tyst med min öl i handen. På storbildsskärmen ser vi spelarna gå in på plan och hela ’Gården’ utbryter i applåder och påhejande rop. Någon klappar mig och min kompis på axlarna och ropar ’Nu kör vi! Kom igen Sverige’.
Mellanstadiet, runt 2000
Min lärare lägger en lapp på min bänk och säger att den är till mina föräldrar. Som mina föräldrar säkert minns med viss förskräckelse var det sällan något bra när jag fick en lapp till mina föräldrar från en lärare. Jag var väl inte direkt den populäraste personen i klassen om vi säger så, och till råga på allt var jag den personen som slog tillbaka när folk slog på mig.
Så det är med en stor klump i halsen jag tar emot pappret och läser vad som står.
’Information om hemspråksundervisning’.
Ibland när jag tänker tillbaka på min barndom – och jag tror de flesta känner så ibland – så finns det vissa saker jag nästan skäms lite över att jag hade en så skev uppfattning om vad det var vi pratade om. Länge trodde jag t ex att vara ”originell” betydde att man liknade originalet, snarare än att man var ett original. Ett annat sånt ord som jag hade helt fel uppfattning om var ”hemspråk”.
Med panik tittar jag upp. Läraren har bara gett ut tre lappar. De flesta klarade sig undan. Jag är förbannad. En annan anledning till att jag ofta fick lappar till mina föräldrar var att jag allt som oftast sa vad jag tyckte, och när jag tyckte någon gjort fel. Så jag ställer mig upp och ropar efter min lärare.
’Jag skriver bäst i klassen, varför måste jag ha extra svensklektioner?’
’Det är inte svensklektioner, det är hemspråksundervisning’
Jag står och tittar på henne ganska länge.
’Vad är skillnaden?’ frågar jag till sist.
’Ditt hemspråk är språket du pratar hemma’.
’Jag pratar svenska hemma’.
’Med dina föräldrar?’
’Vad skulle jag annars prata med dem?’
’Är inte din pappa från Kosovo?’
’Ja.’
’Då är ditt hemspråk albanska.’
’Nej, det är svenska. Vi pratar svenska hemma.’
Jag känner igen blicken i lärarens ögon. Hon är trött på mig igen. Det är inte första gången hon ger mig den blicken.
’Ta bara med dig lappen hem till dina föräldrar’
Jag slängde den så fort jag kom ut ur klassrummet.
23:e Juni 2018, Norra Bantorget… igen.
Trots mitt lugn och ovilja att delta i hejaramsor innan matchen så står jag i det närmsta på bordet och hoppar och skriker när Marcus Berg inte får med sig en straff efter att Boateng dragit ner honom i straffområdet.
’Hur fan är inte det straff?’
Jag är inte den enda som yttrar den eller liknande meningar. Men snart är hela stället på bättre humör igen. Ola Toivonen är i farten. En spelare som trots sitt finska ursprung på många sätt och vis kanske är det som symboliserar Sverige bäst. Eller som en britt sa till mig i bastun på gymmet en gång.
’No fucking wonder Volvo is from Sweden. It’s the most Swedish thing ever. It’s not exciting, but you know that it will take you where you need to go when you need to go there. It’s boring as fuck but reliable.’
Hela serveringen exploderar. De som inte fick plats på serveringen och står ute på gatan står också och hoppar. Själv hamnar jag i en stor gruppkram med ett gäng personer jag aldrig sett förr. Inser att en av dem var personen som klappat mig på axeln och ropat ’Kom igen Sverige’ innan matchen.
Den mörkare hyn och svarta håret indikerar att de kanske inte har sitt ursprung i Sverige. Med armarna om varandra står vi och sjunger Ola Toivonens namn.
December 2010, Vaggeryd
’Det kanske är bra att de kommer in och får röra om lite i grytan. De andra partierna tar inte riktigt de frågorna på allvar’.
Jag tittar på mannen mitt emot mig en stund.
’Har du läst deras partiprogram?’
’Jag såg lite intervjuer med Åkesson på Facebook.’
’Det räcker inte.’
’Tycker inte du att det gått för långt?’
’Alltså, du förstår inte. Skulle han få makten så är det inte en fråga om ifall din familj ska utvisas, frågan är vart den ska utvisas’
’Varför skulle min familj utvisas?”
’För att det är det de säger att de vill göra’
’Det var inte det han sa i intervjun jag läste’
’Det är det som står i partiprogrammet. Får de som de vill kommer de kunna utvisa alla oss förutom Martin där borta.”
’Men alla är födda i Sverige?’
’Det spelar ingen roll. De vill kunna utvisa tre generationer ner. De vill kunna utvisa mig för att min mormor är från Estland.”
’Är inte hon svensk? ’
’Inte i deras ögon. När det kommer till mig och min bror är den stora frågan ifall de ska skicka oss till Kosovo, Montenegro eller Estland.’
’Det tror jag inte på. De kan inte utvisa er, er mamma är svensk. Ni är svenska medborgare. Ni pratar inte ens albanska.’
’Det bryr de sig inte om. I deras ögon är mamma estländsk, för min mormor har estländska föräldrar, och då har vi inte ens nämnt att vår pappa är från Kosovo.’
’Men hur skulle ni klara er där? Ni har aldrig bott i Kosovo, ni kan inte språket. Det finns inget för er där?’
’De bryr sig inte. I deras ögon är det bara min morfar som är svensk. Alla vi andra är invandrare. Precis som din fru och dina barn.’
23:e Juni 2018, Norra Bantorget
Trots Tysklands kvittering är stämningen på topp på uteserveringen vid storbildsskärmen. Folk kramar om varandra när det är målchanser, de diskuterar offsideregeln med varandra. Själv brukar jag se mig som göteborgare i första hand och svensk i andra hand. Fråga mig inte varför, men det är viktigt för mig att visa att jag är göteborgare. När Expressen ska ”känna pulsen på stockholmarna” inför matchen så är jag noga med att påpeka att jag inte är stockholmare. Jag är göteborgare som bor i Stockholm. Det trots att jag egentligen trivs väldigt bra i Stockholm.
Men den här kvällen kändes det som om vi alla var svenskar. Jag såg nog allt några snubbar med AIK tatueringar, och ramsan om gnagarsvin lär ha kommit från en Djurgårdare. Själv tror jag inte ens att jag behövde berätta för någon att jag var göteborgare. Det hördes nog ganska bra när jag utbrister ”Vad göööör du?” efter att Viktor Claesson försökte klacka sig förbi en försvarare. Men det var okej. Idag lade vi det åt sidan. Idag enades vi som svenskar. Idag enades vi som fotbollssupportrar. Och det är något väldigt fint med fotbollen. För den absoluta majoriteten är det något som enar oss. Något som sprider glädje.
Med dryga kvarten kvar av matchen ska Sverige göra ett byte. Ut går Victor Claesson och in kommer Jimmy Durmaz. Jublet bakom mig är högt.
’Kom igen nu Jimmy, dribbla bort tyskarna!’
Det går upp för mig att de som tidigare stått och dansat med mig på bordet hade syriskt ursprung. Jag tänker att det hade varit riktigt jävla skönt ifall Jimmy hade fått avgöra matchen.
Själv känner jag inga band till Kosovo. Jag har aldrig pratat albanska, och om jag ska vara helt ärlig tycker jag inte ens om landet. Jag gillar inte maten, jag tycker traditionerna är uråldriga och musiken är dålig. Jag är – mörkt hår, albansk pappa och estländsk mormor till trots – på många sätt stereotypen av svensken. Gillar jämställdhet, är ateist och äter strömming med mos på onsdagar.
Men jag inser att jag ändå har den där stoltheten över ursprunget. Fast mitt ursprung har aldrig varit det Kosovo-Albanska. Det är det göteborgska. Jag tänker tillbaka på lunchen från onsdagen.
’Vad har ni gjort med fisken? Jävla stockholmare, håll er till surströmming och sluta våldföra er på lax på det här sättet!”
Jag tänker på hur jag insisterar på att alltid säga ”Bamba” trots att jag vet att få förstår vad jag säger. Måste ändå markera att jag är göteborgare.
Jag kan ändå förstå stoltheten över var man kommer ifrån utan att för den sakens skull förneka var man är. Jag kan förstå att det betyder mycket för alla svenskar med syriskt ursprung att få se an annan syriensvensk avgöra för Sverige mot Tyskland. Själv önskade jag att Marcus Berg skulle få göra mål. En gammal blåvit hjälte!
I slutminuterna får jag nästan som jag ville. Jimmy får vara med och avgöra. Åt fel håll. Istället för att dribbla bort det tyska laget blir han själv bortdribblad och drar på sig en klantig frispark på övertid. Tyskland gör ett riktigt snyggt mål och vinner matchen.
Uteserveringen är knäpptyst förutom några fulla tyskar som sprutar öl på alla. Jag var för deppig för att ens reagera på det. Jag sitter med pannan rakt ner i bordet. Alla gör det. Nedböjda huvuden. Händerna för ansiktet. Tystnad.
Efter en stund samlar vi kraft och rör oss sakta vidare. Det blir några tröstöl på en irländsk pub i närheten. Diskussionen går om vad som gick snett. Initialt var reaktionen en enorm frustration över Jimmys dumma frispark. Med lite mer avstånd till matchen blir det dock tydligare och tydligare att det inte direkt var det största problemet. Dels var det mest storspel från Olsen och stolparna som ens gjorde att Sverige fortfarande hade 1-1 när frisparken kom, men framför allt var det en taktiskt coachning som inte alls gick hem. Janne Andersson är en tillräckligt kompetent tränare för att veta vad han får när han gör byten. Byter du ut Viktor Claesson mot Jimmy Durmaz så försöker du inte stänga matchen. Du försöker vinna den.
Beundransvärt på sitt sätt. På sikt kanske det är rätt också. Ska Sverige kunna nå framgångar på internationell nivå igen måste laget våga vinna matcher. Bytet med Durmaz var ett offensivt. Janne vet om att Durmaz är en av de med sämst egenskaper i försvaret i truppen. Och han vet om att Jimmy är en av de spelarna som är bäst på att utmana en mot en i truppen.
Durmaz kom in och gjorde exakt det som Janne visste att Durmaz skulle göra. Och det gick inte hem.
Döm min förvåning när jag kommer hem och får höra att en inte helt betydelselös mängd människor inte bara fortfarande tycker det är hans fel att Sverige förlorade (en okunnig analys) utan även menade på att det var för att han inte var svensk nog.
Nu kanske det är jag som är naiv. Men jag vill verkligen inte tro att det är så illa som det ser ut. Jag tänker tillbaka till uteserveringen. Tystnaden. Den gemensamma glädjen, den gemensamma sorgen. Alla som var där (och vi var ändå rätt många) följde mantrat ”Vinner som ett lag, förlorar som ett lag.” Det var en gemensam besvikelse. Trots att vi dragit oss igenom halva Stockholm på väg hem så var det första gången jag ens hörde att någon resonerat på det viset.
I efterhand har det snackats om att det kan ha varit ett nätverk av botar som kommenterat främst. Sett till vad jag upplevde under kvällen och vad som sedan skrevs låter det nästan som den rimligaste förklaringen. Å andra sidan sitter det folk som Jonas som är gift och har barn med en kvinna från Ungern och ändå funderar på att rösta på ett nationalistiskt parti.
Och även om de flesta kommentarerna kanske kom från botar den gången så rycker det med sig folk. När du ser 20 andra personer göra något blir det så mycket lättare att själv få för sig att det är okej. Det är därför vi ibland ser de sakerna vi ser på läktarna. Det är därför barndomare blir utskällda av föräldrar. Det är inte den första föräldern som kallar en fjortonåring idiot som får fjortonåringen att sluta. Det är den 20:e föräldern som gör det. Men för varje förälder som kallat fjortonåringen idiot blir det enklare för nästkommande förälder att göra det.
Och för varje person som säger att en annan person inte tillhör en grupp så blir det enklare för någon annan att säga samma sak. Och det är en väldigt konstig känsla att inse att den gruppen du själv tycker dig tillhöra inte ser dig som en del av den gruppen.
Det är en ganska jobbig känsla när andra ifrågasätter något som är självklart för dig.
