Veckan som gått – Traditionens makt
Att Blåvitt bygger om från grunden kan inte ha undgått speciellt många, och Alltid Blåvitt vill inte vara sämre. Borta är matchrapporterna och istället kommer reflektioner från matchen. Veckan som gått gör något liknande och kommer i framtiden mer handla om fotboll i allmänhet än senaste veckan som gått. Och vad passar då bättre att behandla som första ämne än just traditionens makt, och hur vissa saker aldrig tycks ändras, samtidigt som andra måste göra det.
En av de insikterna jag nåtts av under ”vuxenlivet” (jag är snart 30 men har ännu inte riktigt vant mig vid att jag får gå på systemet) är att man aldrig får luta sig tillbaka och vara nöjd. Det gäller jobbet, det gäller privatlivet, och det gäller fotbollen. Volvo kan inte luta sig tillbaka och säga att ”V70 är en rätt schyst bil alltså, vi ska nog fortsätta sälja V70 för all framtid”. Du kan inte gå hem till din partner och titta på samma serier som igår dag ut och dag in. Och ett fotbollslag kan inte ställa upp med samma formation och samma taktik dag ut och dag in. De som inte vill utvecklas blir förkrossande fort förbisprungna.
Det är en av sakerna som jag alltid tyckte var så fascinerande med Sir Alex Ferguson i United. Trots en livstid som manager för United fortsatte han alltid utvecklas. Han lyckades hänga med sin omvärld, och gång på gång liga i framkant av vad som hände. Att jämföra med t ex Mourinho som inte riktigt verkar ha klarat av att förnya sig. Hans strikta defensiva fotboll där försvaret såg ut som ett konståkningslag där varje spelare tog varje steg synkroniserat med sina medspelare har spelat ut sin roll lite.
Samtidigt är det fascinerande hur stark traditionens makt är i fotbollen. Och sport i allmänhet. Jag som ändå tittar lite på hockey också har säkert fått läsa tre fyra gånger nu att ”Om Leksand åker ur i år kommer de aldrig tillbaka”. Alla gånger har laget åkt ur, alla gånger har de kommit tillbaka.
När Trelleborg rasade igenom systemet för några år sedan och deras huvudsponsor drog sig ur så var det många som trodde det var ute med klubben. Men nu är den tillbaka i Allsvenskan igen.
När Malmö 1999 åkte ur Allsvenskan var det lätt att tro att det var en klubb som aldrig skulle komma tillbaka. De hade börjat spela på Malmö IP inför de närmast sörjande, Degerfors hade bättre publiksnitt, och stadens stora gunstling var Malmö IF i hockeyn. När de spelade 0-0 mot Gunnilse på Hjällbovallen såg det knappast ut som om laget bara 4 år senare skulle spela hem ett SM Guld och vara med i toppen i publikligan i Allsvenskan.
När Öster 2006 åkte ur Allsvenskan, tåg expresståget genom Superettan och hamnade i Division 1 samtidigt som det andra Smålandslaget Kalmar tog SM Guld såg det också ut som om Öster skulle bli ett minne blott. Ändå var Öster tillbaka i Allsvenskan 2013.
Gais 2000 är ett annat exempel.
Eller varför inte årets andra nykomling. Ut ur Allsvenskan 2015, ut ur Superettan 2016, och nu tillbaka i Allsvenskan.
Traditionens makt är stor. Men hur går det ihop med att vi alltid måste utveckla oss?
Det är engagemanget!
Det är alla de som brinner för sina klubbar och väljer att stå kvar när det ser som mörkast ut. Det är föreningsmedlemmar som säger att ”Det här kan vi göra bättre”. Och ser till att det bli bättre gjort. Och någonstans känner jag mig väldigt trygg i den vetskapen just nu. Det känns som om Blåvitt efter många år av att trampa samma vatten bestämt sig för att utvecklas.
Och det känns som om de runt Blåvitt också bestämt sig för det. De har tröttnat på att säga ”nästa år då jävlar”. De har tröttnat på att alltid titta tillbaka på hur bra Blåvitt var en gång i tiden. De vill inte bara tita på när föreningen fortsätter i en slentrian och gör samma sak som vi gjorde igår.
När jag ändå tar upp saker jag lärt mig genom livet och traditioner så insåg jag något under tiden då jag var som mest föreningsaktiv på Chalmers. Det var att traditioner som håller en tillbaka måste försvinna. Blåvitt får inte hamna i en sits där någon säger "Så här gör vi i IFK Göteborg". Det måste gå att ifrågasätta, utan att för den sakens skull bara försöka vara motsträvig. Kan vi göra något bättre så måste vi göra det bättre, och då är det upp till oss medlmmar och supportrar att se till att det görs.
Och kom ihåg, det går fort i fotboll. Kanske inte i år, kanske inte nästa år, men är det något vi Blåvita borde veta är det att det går fort – både upp och ner. Men om man bara väntar på att det ska bli bättre kommer det bara gå neråt.
