Veckan som gått - Vart går vi härifrån?

Det mesta i den gångna veckan handlar för Blåvitts del om total kollaps och frågan ”Hur illa är det här egentligen”? Det tog trettiofem - TRETTIOFEM - minuter för Blåvitt att släppa in 4 mål borta mot Örebro. Allt fler och fler frågor börjar ställas kring hur illa det egentligen är ställt i klubben, och hur mycket behöver egentligen rensas ut?

Ja det är bara att konstatera att varje gång de blåvita supportrarna försöker se saker positivt så gör laget på plan allt de kan för att skjuta ner alla som helst förhoppningar. Till synes fast beslutna om att visa precis hur mycket sämre än 1-1 mot Halmstad hemma det kan bli går det Blåvita laget ut och agerar statister i första halvlek. En relativ upphämtning i andra halvlek där man genom två rätt tidiga mål ändå skapade antydan till nerv i matchen kan på inget sätt släta över den urusla insatsen i första halvlek.

Så. Vart går vi härifrån?

Från supporterhåll höjs rösterna ganska högt om Jörgen Lennartssons avgång, men från medialt håll handlar fler och fler krönikor om att både Jörgen och Mats Gren nog bör gå. Vissa är till och med av åsikten att hela styrelsen bör gå.

Jag vet inte vad som är rätt svar. Det vet ingen egentligen. Vi kan bara spekulera och argumentera för våra idéer. Vart man än vänder sig dyker det upp ny fingrar som pekar åt ett annat håll. Är det ekonomin och de utgående kontrakten som stör? Är det spelidén som inte finns? Är det spelarna som inte gör som de ska? Och vad är ens realistiskt att göra i dagsläget?

Rent krasst sett så kan man säga att det antagligen inte kommer hända mycket inför nästa vecka heller. Tittar vi på både Blåvitts och Mats Grens historik så brukar de inte vilja sparka tränare under säsong. Och frågan är om det ens är realistiskt. Utan insikt i vad någon i klubben tjänar utöver de skattelistor som kvällsmedia ibland publicerar så har jag ingen aning om av Jörgen har för lön, men jag vet att det sällan är många spelare som tjänar mer än sina tränare. Jörgen är med andra ord antagligen inte billig, och att ta in en ny förstetränare samtidigt som Blåvitt måste fortsätta betala Jörgen är knappast något klubben känner att den har råd med. I så fall kräver det att nedflyttningshotet blir allvarligare.

Låt oss återkomma till nedflyttningshotet lite senare.

En lösning hade varit att låta någon redan avlönad inom Blåvitt ersätta Jörgen tills säsongen är slut, och på så sätt behålla de nuvarande kostnaderna. En lösning jag inte tror klubben vill ha. Att ta upp en tränare från t ex U-lagen gör att de lagen står utan tränare, något som knappast rimmar väl med den nya satsningen på Akademin som tillkännagavs i förra veckan.

Jag tror också det blir svårt för en sådan tränare att gå tillbaka till ett U lag igen efter att ha tränat ett allsvenskt lag i en halv säsong.

Så krasst sett tror jag inget händer den närmsta tiden. (Bara för att jag skriver så lär det väl hända lagom till när det här publiceras…)

Och är det ens tränarens fel? Spelet har inte sett bra ut, men är det tränarens fel, eller ligger annat bakom? Är det de påstådda missnöjet med sportchefen som spökar, eller är det alla utgående kontrakt?

Personligen tror jag att vi nu kommit till en punkt där det inte längre går att få skutan på rätt köl. Man kommer till en punkt där inspirationen, glädjen och viljan försvinner och ersätts av fantasilöshet, ångest och slentrian. Det syns tydligt på Blåvitt - och har gjort det hela säsongen - att det är jobbigt att spela fotboll. Vi ser match efter match hur laget vid första motgång hänger med huvudena och helst vill vara någon annanstans. När Halmstad kvitterar i förra veckan var det ingen i Blåvitt som knöt näven och kände ”Nu jävlar tar vi ledningen igen”. Istället såg det ut som om elva spelare isolerade sig själva och skrek inombords att de inte ville längre.

Och det är något jag tycker faller på tränarnas bord. Det är deras jobb att se till att det finns en viss grundstabilitet i laget, något spelarna kan falla tillbaka på när det inte blir rätt. Men det tycks inte finnas något att falla tillbaka på. Istället faller hela laget ner i ett djupt djupt hål varje gång det går emot.

På tal om en grundtrygghet så vet jag att det finns en ”mental rådgivare” i Blåvitt, och spelare som Lasse Vibe, Marcus Berg och Tobias Hysén har alla vittnat om hur det har hjälpt dem enormt att kunna prata med honom, men jag undrar det inte är en resurs som är på tok för dåligt använd.

Under 2017, och kanske ännu mer under 2016 om sanningen ska fram, så släppte Blåvitt in väldigt många mål på omställningar och slarv. Det är något som inte försvunnit. Och det är också något som faller på den sportsliga ledningen kring laget. Om man spelar med två relativt långsamma mittbackar som ofta slår bort bollarna under press så är det taktiskt självmord att spela med en backlinje som ofta står hela vägen upp på offensiv planhalva. Det är på tok för enkelt för motståndarna att bara slå bollar på ytan bakom backarna och låta sina anfallare springa. Att Blåvitt inte lyckats korrigera det här under snart två år är en grov taktisk miss. Under 2015 när laget knappt släppte in mål alls så hade man dels Gustav Svensson som städade otroligt bra i just de ytorna, men även en backlinje som höll sig lägre.

Och listan kan göras lång. Konstiga beslut, brist på utveckling i spelet och negativ utveckling hos spelarna är alla laster som faller hos den sportsliga ledningen.

Betyder det att resten av klubben inte har ett ansvar? Absolut inte. T ex så tror jag att strategin av att gasa och bromsa varit kontraproduktiv. Jag vet att det har funnits en rädsla hos många för att göra en ”Helsingborg” och bromsa så hårt att man trillar rakt ur Allsvenskan, något som ironiskt nog nästan tycks bli en självuppfyllande profetia. Den bromsning som gjorts hittills har mer påmint om att titta på bromsen än att faktiskt bromsa in, och likt förbannat ligger Blåvitt en bra bit ner på under halvan av tabellen.

Och är det något vi borde ha lärt oss av historien så är det att nära drakar faller så faller de med kraft. Än så länge är det många poäng ner till ens en kvalplats, men det är så det alltid ser ut. Ett lag som är för bra för att åka ur. Som ingen tror ska åka ur. Helsingborg förra året var för bra för att åka ur. AIK 2004 var definitivt för bra för att åka ur. Hammarby 2009 var för bra för att åka ur.

Gemensam är att lagen hade en bild av att de skulle vara med och slåss i toppen, de halkade efter och allt eftersom säsongen gick så kom de längre och längre efter, och på slutet vann de knappt alls. Hammarby tog 2009 endast nio poäng på de avslutande 18 matcherna. Inför förra årets kval var jag bergsäker på att Halmstad skulle slå Helsingborg, inte för att Halmstad var bättre, utan för att Helsingborg var ett lag i ett sådant fall att det inte längre gick att stoppa fallet. Och där måste Blåvitt vara ödmjuka. Blåvitt har hittills inte klarat av att slå varken Halmstad eller AFC på hemmaplan. Den enda segern på hemmaplan har kommit mot Kalmar. Vi är i mitten av Juli och Blåvitt har tagit en enda seger på hemmaplan. Det är oroande på så många plan. Sportsligt, ekonomiskt, PR mässigt.

Att det tagit så långt tid att komma fram till en budget för Mats Gren för nästa år att vi satt oss i en situation där inga spelare tycks vilja förlänga sina kontrakt är inte bra och något styrelsen måste ta på sig. Försöken att bromsa och gasa har snarare lett till en oförmåga att faktiskt välja riktning, vilket knappast skapat en trygghet kring laget.

Något annat som knappast skapat trygghet kring laget är lånen och de ständigt nya beskeden. Jag tänker främst på Henrik Björdal vars fortsättning i Blåvitt ännu är oklar, och nu har lånet rent tekniskt sett gått ut. Det behövs en tydlighet där. Mot spelaren. Mot tränarna. Mot Brighton.

Krasst sett så har inte det lånet blivit vad någon hoppades på. Det syns tydligt att Björdal har potential och pojken är bara 19 år gammal. Kan säkert bli en riktigt bra fotbollsspelare. Men det har inte gått så bra i Blåvitt. Och där måste man vara tydlig med vad som gäller. Med tio timmar kvar av lånet startar Henrik på en position där vi redan har kontrakterade spelare och tar på så sätt speltid vi kan ge till våra spelare.

Och det är något, som ovisshet till trots, ändå faller på tränaren. Han har en spelare som trots gott om speltid inte lyckats än, som kanske inte ens är kvar imorgon, och ändå spelar han den spelaren. Var är framtidstänket i det?

Blåvitt tycks ha glömt en sanning som tog klubben till den positionen den en gång var i. Att Blåvitt måste få ut mer ur varje krona än motståndarna. Och där kanske spelarna måste ta sig en titt i spegeln. Jag vet inte vad någon spelare tjänar rakt av, men t ex Bjärsmyr ska enligt många uppgifter ha tjänat ca 17 miljoner på det 4,5 årskontrakt han skrev under 2013.

Någonstans måste man ju ändå vara ärliga med att det är mer pengar än ett allsvenskt lag har råd att ge en stabil mittback. Det hade varit en sak om det som Nicklas Alexanderson när han kom till Blåvitt och knappt satte en fot fel. Men istället får vi konstiga ingripanden som självmålet mot Häcken och en ganska låg kravbild.

Och den låga kravbilden ligger väl både på tränare och spelare. Match efter match så ser man Blåvita spelare som när de försvarar bara nickar bollar rakt fram. Utan intentioner alls. Oftare än inte till motståndare. Och det tycks inte finnas högre krav än så. Bollen ska bara bort, det räcker så.

Det var en av sakerna som gick på nerverna ordentligt när Stahre var tränare. Hans förbannade ”gyllene tabellrad”. 18-7-5 var den. Det ”räcker” för att ta guld. Menade Stahre på inför 2014 i alla fall. 2015 hade Blåvitt 18-9-3 och missade ändå guld. Och just orden ”det räcker”är så otroligt farliga för Blåvitt - ja alla som sitter i någon sorts konkurrenssituation. Det är när något "räcker" som någon annan oundvikligen kommer säga ”det räcker inte för oss” och springa om.

Och på tal om ”det räcker” så börjar jag bli seriöst oroad över klubbdirektörsposten. Mats Gren hade den och sportchefsrollen ett tag, och det finns en del som pekar på att det bidragit till den sopa vi sitter i nu. Istället har Marknadschefen Mats Palmgren blivit tillfällig klubbdirektör. Är det inte dags att tillsätta en klubbdirektör på riktigt? Inte någon tillfällig ”räcker så länge” läsning.

Så nu sitter vi här i båten och undrar vart fan vi är på väg.

Jag har som sagt inte någon facit. Jag har bara mina egna tankar.

I den kommande veckan är det returmöte med Örebro på Gamla Ullevi.

Och jag kan verkligen förstå de som har gett upp. Som inte känner att det är värt att gå dit. Laget på plan har för tillfället en mycket bättre publik än de förtjänar. Match efter match gör åskådarna vad de kan för att stötta laget hela matchen. Mot Örebro överröstade den tillresta Blåvittklacken hemmaklacken till och med vid ställning 4-0.

Och det är en insats som är värd så otroligt mycket mer än 0-4 i minut 35.

Men det blir inte bättre av att vi skiter i det. Det blir inte bättre av att vi bojkottar.

Jag kommer vara där, jag kommer se en skitig jävla 1-1 match till. Inte för min skull. Inte för spelarna på planens skull. För IFK Göteborgs skull. Jag hoppas vi ses där.

En för alla…

… alla för Blåvitt!