Veckan som gått – Vi är Blåvitt!
Blåvitts säsong fortsätter på den inslagna vägen. Bra matcher följs upp av dåliga matcher. Den kanske bästa av de tre senaste matcherna är ironiskt nog den matchen som förlorades. De Blåvita supportrarna har lämnat den känslomässiga hissen och sitter snarast fjättrade vid marken och tittar upp mot de höjder de en gång levde i.
Under och inför årets säsong har jag upprepat mantrat ”Tålamod” för mig själv. Jag har gjort mitt yttersta för att skruva ner förväntningarna. Kanske tog jag i lite väl. Kanske skruvade jag ner dem lite för långt?
Vissa av er som läser känner tyvärr igen känslan av att vara tillsammans med någon som gör slut, och sedan går vidare direkt. Egentligen är det inte så konstigt, men där och då känns det så konstigt. För dig kommer det som en blixt från en klar himmel, och det är svårt att ta in hur ni ens hamnade här. Krasst sett så kommer det inte från en klar himmel. Väldigt få människor gör bara slut utan att tänka igenom beslutet. Det ligger mycket tänkande och förberedelse bakom beslutet, och när det väl tas har personen egentligen redan bearbetat känslorna. De har accepterat att det är över och gått vidare. Kanske hade förhållandet kunnat räddats ifall de sagt till redan när de började fundera på att göra slut, men när det till sist kommer till punkten där de väl gör slut har de redan gått vidare. Det är över för dem då.
Jag börjar inse att #tålamod är gör samma sak mellan mig och Blåvitt. Jag har förberett mig på en jobbig säsong så länge att jag inte ens blir upprörd längre. Jag har ursäktat dåligt spel med att vi ska sätta ett nytt spelsätt. Jag har ursäktat juniormisstag med att vi har en ung trupp. Och nu sitter jag här och är obehagligt oberörd.
Där jag annars knutit näven i fickan och sagt ”nästa år då jävlar” hittar jag nu bara en uppgivenhet. Jag vill inte ha revansch nästa år. Jag vill inte ha nästa match och snabb revansch. Just nu vill jag bara ha hela jävla sporten ur mitt liv. Jag vill gå vidare. Jag vill börja måla igen!
Och det är en lite skrämmande känsla. Ovan känsla. Till och med när allt såg mörkt ut 2002 fanns det ett visst trots i mig. En röst som sa att ”Vi är Blåvitt, nästa år är vi tillbaka.” Även under 7-7-7 åren fanns det en känsla av att ”det här vänder nu” inför varje match som kom. Vi är Blåvitt. Vi vänder det här nu.
Tålamodet har tagit bort det där. Den knutna näven har bytts ut mot en lugnande klapp på ryggen följt av ”Det är ett mellanår, vi bygger om.”
Nu säger jag inte att alla ska avgå och att det är dags att ställa orimliga krav igen, men samtidigt så känns det som om många av oss - mig själv framför allt – har accepterat situationen. Vi har blivit avtrubbade, tappat siktet och glömt bort vad målet är. Vi har tittar på kassakistorna hos andra klubbar och istället för att argt säga till oss själva att vi också borde ha det så, så har vi börjat acceptera någon slags rank lägre ner i kedjan. Och det är farligt. För om vi accepterar det, så blir det så mycket svårare att ändra det.
Så jag tänker inte prata om tålamod mer. Jag tänker knyta näven och säga ”Nästa match då jävlar.” Jag tänker inte acceptera några hedersamma jävla förluster. 1-1 mot Flyttkurd är inte okej. Inget annat än en övertygande seger mot plastbönderna i nästa match är okej.
Jag ser folk som tittar på hur många poäng Blåvitt behöver ta för att hålla sig kvar. Det påminner oroväckande mycket om de hemska åren under Stahre där vi stirrade oss blinda på en jävla tabellrad som ”ska räcka” till SM Guld (den räckte inte 2015). Skit i tabellen och vilka lag vi möter. Vi ska fan gå in och vinna varje match som är kvar. Vi är fan Blåvitt, hålla sig kvar räcker inte. Vi ska vinna. Vi ska vara bäst. Vi är Blåvitt, vi räknar SM Guld och Europatitlar, inte betydelselösa seriesegrar och finalförluster. Vi är Blåvitt, vi fyller Ullevi, inte Valhalla. Vi är Blåvitt så låt oss rycka oss i kragen och knyta den jävla näven igen.