Veckan som gått – Vi hade en överenskommelse?
Trots att det knappast var någon som inför säsongen förväntade sig att Blåvitt skulle utmana i toppen av Allsvenskan, så börjar besvikelsen över hur säsongen utvecklat sig bli stor i de Blåvita leden. Vad hände med tålamod och #tråkigttillsammans?
Jag stod på den allsvenska upptaktsträffen på Arlanda i våras och funderade på vilka fler jag ville ställa frågor till när jag hörde två journalister diskutera Blåvitt bredvid mig. Två lokalreportrar, varav den ena var baserad i Göteborg och den andra i en annan del av landet. Jag kommer ihåg hur de stod ca 10 meter från den långa kö som bildats framför Sebastian Eriksson och Poya Ashbagi. Blåvitts nya satsning på en ung oprövad tränare var spännande för de flesta. Där och då hade Blåvitt väldigt mycket goodwill med sig.
Jag hör journalisten från en mindre ort i mellansverige fråga ’Hur länge har han på sig?’. Göteborgsjournalisten svarar att ’Han kommer nog få lite tid på sig, men hur ser det ut om Blåvitt ligger på kval eller nedflyttning efter fem omgångar? De har ett svårt schema med många tuffa matcher de första omgångarna. Då kommer det nog låta annorlunda på supportrar och sponsorer.’
Jag ler lite för mig själv. Vi Blåvita supportrar har lovat tålamod, och då kommer vi ge tålamod. Fotbollen är en väldigt svängig sport där det är svårt att förutspå saker, men en sak är jag väldigt säker på. En av få delar av IFK Göteborg som forfarande håller absolut allsvensk toppklass är supportrarna.
Men nu står vi här, 14 omgångar spelade, och tålamodet tycks på många sätt vara slut. Vad hände med tålamodet vi lovade?
För att svara på det måste vi förstå vad det var vi lovade att ha tålamod med också. Vad var överenskommet i våras?
Blåvitt skulle våga misslyckas, och vi supportrar skulle ha tålamod med att Blåvitt misslyckades.
Tyvärr är det inte det vi ser idag. Någonstans längs vägen tog ängsligheten över. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att förlora.
I våras fick vi se ett lag som trots att de möte betydligt mer etablerade spelare och på pappret starkare lag vågade spela sitt spel. Blåvitt åkte till Malmö i Cupen och spelade ut Malmö stora delar av matchen. Trots att det i slutändan blev en förlust hyllades laget av supportrarna för att det gick att se embryot till vad vi försökte bygga där.
I hemmapremiären mot Hammarby vågade Blåvitt försöka vinna sent i matchen men släppte istället in ett snöpligt 1-2 mål. Supportrarna såg fortfarande intentionerna och tålamodet fanns kvar där bakom all besvikelse.
Men det laget som förr vågade föra matcher mot alla lag i Sverige åker nu till Uppsala, mot jumbon Sirius, och blir utspelade. De står lamslagna och vill helst bara åka hem igen. De tittar på när Sirius rullar boll. Boll efter boll slås långt på chans. Att ’vila med boll’ som det pratades om under våren är som bortblåst.
Nivån på intentionerna är som borta igen. Backar som ska nicka bort nickar bara rakt fram utan ens ambitionen att nå en medspelare, allt för att freda målet. Allt för att inte släppa in mål och förlora. Och ironiskt nog är det ofta just så många lag förlorar.
Det var inte det här supportrarna lovade att ha tålamod med. Det var det här vi skulle komma bort från. Vi var okej med att resultaten skulle bli en besvikelse så länge ambitionen var högre. Nu är ambitionen som bortblåst och kvar är bara ångest. Från spelare. Från supportrar.
Det var inte det här vi lovade att ha tålamod med, och det är väldigt viktigt att spelarna hittar tillbaka till en situation där de börjar våga spela fotboll igen.
Det gäller inte bara spelartruppen heller. Det gäller hela föreningen. Vad är ambitionen?
Ansvaret för var föreningen hamnat i stort går inte längre att skjuta ifrån sig. Jag tar själv på mig min del. Jag satt där på årsmötet våren 2015 när dåvarande styrelse förklarade att 2014 års resultat var en engångsgrej. Vi hade sparkat Stahre, löst Sobralense och Gerzic från dyra kontrakt. Det var engångskostnader. Pengarna för försäljningen av Augustinsson skulle komma 2015. Trots att flera utomstående varnade för att ekonomin nog var värre än den verkade så svalde jag, precis som resten av årsmötet, lögnerna. För idag vet vi att det inte var något annat än lögner. 8 månader senare såldes Kamratgården för att rädda likviditeten och det blev tydligt att de där engångskostnaderna istället var stora blödande hål som en försäljning av Augustinsson inte ens kom nära av att täppa till.
Vi satt alla och litade på vad som sades till oss. Vi ville eller orkade inte ifrågasätta. Bilden av en klubb som bara gjort några dyra omstruktureringar var skönare än verkligheten där en klubb som stagnerat dragit på sig för stora kostnader.
Så därför måste vi fråga oss själva. Vad är ambitionen? Hur når vi dit och jobbar hela föreningen verkligen för att ta oss dit?
Föreningen måste bli tydligare mot medlemmarna med vad det är vi faktiskt arbetar mot så att medlemmarna kan bedöma om arbetet sköts som det ska. För vi har inte längre råd att bara titta på och hoppas att någon annan ska lösa problemet. Vi har inte längre råd att säga att ”Vi är IFK Göteborg”, peka på 18 SM Guld, ytterligare fem inofficiella SM Guld och två UEFA-Cup vinster och förvänta oss att tradition och historia ska se till att IFK Göteborg fortsätter vara landets främsta idrottsförening även i framtiden.
