Veckan som gått - Krönika, Engvall och träningsmatch
I veckan som har gått har vi upplevt en mindre forumstorm, en skada, en väldigt bissar soppa runt Gustav Engvall och en mindre trevlig träningsmatch.
Hela veckan började med att Marcus Wulcan på GT skrev en krönika om Blåvitt och utvecklingen som inte sker. En krönika som väckte mycket känslor i de blåvita lägren. Vissa kände att Wulcan hade rätt i sin kritik, andra tyckte att han var helt ute och snurrade, men i vilket fall som var det många som brydde sig.
Vissa gick så långt att mena på att Wulcan är ute efter Gren på grund av någon schism de två emellan. Så illa tror jag inte det här, men jag tror samtidigt att båda två har mycket att vinna på förbättra sin relation.
Jag minns ”Mr.X” affären där Wulcan campade utanför Kamratgården för att kunna gräva fram vem Mr.X var. Då var engagemanget runt Blåvitt stort på alla håll och kanter. Tidningarna hjälpte många sätt och vis till att skapa en hajp runt Blåvitt, vilket i sin tur antagligen (?) hjälpte tidningarna få mer läsare.
Jag tror det ligger i allas intresse att lägga ner vad det nu är för stridsyxa som finns och börja hjälpa varandra istället för att göra varandras jobb svårare.
Senare i veckan så skulle Patrik Karlsson Lagermyr göra comeback efter 8 månaders frånvaro. Det tog 15 minuter innan ’Paka’ lämnade planen med ett lindat knä, och dagen efter kom nyheten att operation väntade och ytterligare 6 månaders frånvaro. Oerhört tungt för ’Paka’, och jag vågar säga att jag talar för alla Blåvita när jag säger att vi lider med honom, och hoppas att han hittar styrkan att ta sig tillbaka starkare än någonsin.
I veckan kom också den senaste vändningen i affären kring Gustav Engvall. Egentligen är det väl bara att konstatera att det senaste året varit en rejäl soppa för Engvall som inte har haft ett lätt år. Som bekant var han ju länge på väg till Stoke, men det blev aldrig av, sedan fick han inte spela OS för att Blåvitt inte kunde undanvara honom. Engvall tvekade därefter om att förlänga kontraktet och för att få något betalt för honom alls tar Blåvitt in externa agenter (en berättelse för sig självt) som lyckades sälja Engvall till Bristol, en affär som säkrade ett positivt resultat för 2016.
Där har det inte gått så bra för Engvall som knappt fått spela alls, och en tvist med Blåvitt har också dykt upp gällande hur mycket pengar av övergångssumman Engvall har rätt till. Blåvitt menar på att Engvall bara har rätt till en viss procent av nettointäkterna (dvs efter agentkostnader) och Engvall (eller mer troligt, hans agent) menar på att han har rätt till en viss procent av totalbeloppet.
Så, utan speltid i Bristol av alla ställen och i en tvist med föreningen i hans hjärta (förutsätter jag?) så kommer Djurgården och är i stor anfallskris och vill låna in Engvall. Engvall behöver speltid för att få vara med i U21 EM i sommar och är positiv. Klubbarna är överens och Engvall packar sin väska. Men en skada i Bristols trupp gör att Bristol drar sig ur i sista stund. Flera veckor går, utan att Engvall får spela, innan Bristol har full trupp igen och bestämmer sig för att ta upp kontakten med Djurgården igen. Nu blir det utlåning, klubbarna är överens och Engvall börjar träna med Djurgården. Tills Bristol får en skada igen, och stoppar övergången. Pappersarbetet var inte helt klart än, så det finns inget Djurgården kan göra för att stoppa återkallningen och Engvall får bittert åka tillbaka till Bristol, där han antagligen inte kommer få spela nu heller.
En väldigt tragisk historia på många sätt och vis som visar en av de sämsta sidorna av den moderna fotbollen. Och jag vågar nog påstå att mycket av problematiken här har med agenter att göra. Agenter som råder spelare att inte förlänga så de kan gå som bosman istället. Agenter som vill ha stora summor av övergångarna.
I Engvallfallet hade man nog den absolut värsta sortens agenter också. De som inte är knutna till spelaren. De jobbar bara för att få en hög övergångssumma. Vad som händer med spelaren sen är ju skit samma. Säg vad man vill om Engvalls egna agent, men i många fall ligger det ju i deras intresse att spelarna har långa framgångsrika karriärer, och inte bara att nästa övergång blir stor.
I slutet av veckan spelades en träningsmatch på Ullevi där Blåvitt tog emot Kalmar FF i en match som bäst sammanfattas med en snarkning. Inget som direkt lovade så väl inför premiären. Tvärt om visades att det fortfarande finns mycket som behöver arbetas på, och jag börjar bli uppriktigt orolig inför säsongen.
Inte spelet i sig, jag tror det kommer sätta sig förr eller senare (även om jag ställer mig väldigt tveksam till vissa taktiska val), men vad som händer om Blåvitt uppträder så här i premiären.
Om Blåvitt skulle förlora premiären, hur många av de 30 000 åskådarna som förväntas komma kommer komma tillbaka till matchen mot AFC Eskilstuna i omgång tre? Matchen på Ullevi är en enorm möjlighet, såväl som en risk. En bra match och säsongen ser väldigt ljus ut. Kan man vinna inför 30 000 åskådare, mot Malmö, så skapar man tro inför framtiden, man skapar förhoppningsvis nya supportrar, och en positiv stämning.
Men om man uppträder som mot Kalmar? Då är risken att säsongen blir väldigt avslagen väldigt fort. Och det är definitivt inte vad Blåvitt behöver just nu.
Innan jag avslutar den här ”veckan som gått” vill jag gå tillbaka lite till Engvall, och premiärmatchen också för den delen.
Många av reaktionerna när Engvall tvingades tillbaka till Bristol var rakt av läskiga. Ja visst, jag erkänner, jag ville inte se en Blåvittalang i en Djurgårdströja. Speciellt inte en som har potential att bli så otroligt duktig som Engvall ändå kan bli. Men de kommentarer man sett på t ex twitter är ju rakt av smaklösa. Det är inte så att Engvall ville att det skulle bli så här. Fan, Blåvitt tog in externa agenter bara för att kunna få iväg stackaren som hamnade i en klubb som inte verkar förstå sig på enkla saker som att inte behandla människor som boskap. Ja, visst, han kunde såklart gjort annorlunda, men det är ju väldigt få, om ens någon, runt honom som faktiskt sett till Engvalls intressen i den här affären. Och så sitter vissa (inte alla såklart) och spyr galla över en kille som för mindre än två år sedan var en mindre lokalhjälte efter att ha sänkt AIK.
Liknande resonemang vill jag föra till Malmömatchen. Som jag var inne på tidigare har Blåvitt inte råd med att den matchen blir något annat än en publikfest. Med den vetskapen så kommer vi ihåg hur ett pucko valde att ge motståndarna en skrivbordsvinst genom att kasta smällare på en bänknötare som Blåvitt inte ens ville ha tillbaka.
Igen, jag förstår ju en viss bitterhet. Sana kunde väl i alla fall valt att inte gå till en av Sveriges minst sympatiska klubbar, men vad fan är grejen med att hata så hårt på honom?
Vad fan är grejen med hatet i allmänhet? Vad är grejen med det destruktiva beteendet som många har? Vid Chalmers där jag pluggar har något pucko sprungit omkring och klottrat ”IFK GBG” överallt (det är INTE bra marknadsföring om det var det du trodde), handbollspelare som Linnéa Claeson har gjort ett helt instagramkonto (som uppdateras rätt flitigt också) med bara riktigt vidriga meddelanden och rent av idiotiskt hat.
Vad fan är grejen? Hur tänker en människa som skickar sånt? Hur tänker en människa som kastar en smällare mot en gammal Blåvitt spelare? Hur tänker en människa som letar upp en handbollsspelare på facebook och skickar över sexulla inviter? Hur tänker någon som letar upp en handbollsspelare på facebook bara för att spy meningslös galla? Jag är uppriktigt intresserad av att veta vad någon får ut av det. Kommentera, maila, twittra. Jag vill gärna förstå vilka känslor och tankar som gör att någon lägger tid på sånt.