"Ikonen som hittade hem"
Vi kan skriva brev om hemvändare. Jubla när en spelare som Max landar på Södermalm och drar på sig den grönvita tröjan för att springa ut på Söderstadion igen. Men det finns ingenting som det här.
Hemvändare är ett ord som blivit uttjatat senaste åren. Sedan Anders Svensson kom hem till Borås har vi sett flertalet spelare vända hem för att avsluta karriären i Allsvenskan. Resan hemåt har avgått tidigare i livet än vi vant oss vid, folk har velat komma hem när man fortfarande haft en handfull år kvar i kroppen. Varje gång det hänt har det gett rubriker, helsidor om vilken status respektive spelare har i såväl stad som klubb och fans som skrikit ut sin lycka över spelaren i fråga. Man kan aldrig förringa en sådan händelse, en hemvändare är alltid välkommen hem. Kennedy är ingen hemvändare, han är en ikon som har chansen att lägga till ytterliggare ett epitet vid sitt redan legenddoftande namn, nämligen frälsaren.
När Anders Svensson kom till Elfsborg, kom han till ett nytt Elfsborg. En hårdsatsande klubb som hade mål som att vinna Allsvenskan, ta sig ut i Europa och etablera sig som en svensk storklubb. Kennedy får inget av det. Inga löften om att inom en snar framtid få lyfta Lennart Johanssons pokal, inga löften om att ens få spela riktiga derbyn mot Djurgården och AIK. Kennedy Bakircioglü kommer hem till en klubb med en vision om att ta sig tillbaka till den plats där han lämnade oss, det gör hela händelsen så mycket större än allt annat. Han får säkert en bra lön, med Superettanmått mätt får han säkert en fantastisk lön, men han gör det för så mycket mer än pengar. Han gör det för kärleken till klubben, för chansen att ta Hammarby till Svenska Fotbolls finrum igen. Men det viktigaste av allt, han gör det för oss. För dig och mig.
Få spelare blir så pass älskade av sina fans, få spelare visar uppskattning så pass öppet. Kennedy var inte bara en publikfavorit när han spelade på Söderstadion, han var allt vi älskar med den här klubben personifierat. När han drog på sig tröjan kändes det som att han drog på sig den av enbart samma skäl som vi på läktaren. När han applåderade oss efter matcherna kändes det som att han faktiskt menade det snarare än att av artighetsskäl. När Kennedy slog en felpassning på offensiv planhalva led han inte bara för det egna misslyckandet just i den stunden, han led för att han precis gjort oss besvikna.
Kennedy Bakircioglü är en spelare som egentligen har allt att förlora genom att komma hem och eventuellt misslyckas. Men han är också spelaren som har chansen att få en status som väldigt, väldigt få spelare har chansen att få. Chansen att bli hjälten, chansen att bli frälsaren.
Chansen att förevigt bli ihågkommen som ikonen som aldrig övergav oss.
