Inför 2021: Kan Blåvitt undvika en sliten trupp den här säsongen?
Jakob Johansson kom till Blåvitt skadad och kunde inte höja laget så som många hade hoppats på. Men går det att säga att det var fel att ta in Jakob i det läget som det gjordes?

Inför 2021: Kan Blåvitt undvika en sliten trupp den här säsongen?

Alltid Blåvitt går igenom förra årets säsong, vad som gick fel och vad som kan göras bättre till 2021, och var Blåvitt ligger i det arbetet. Den här gången tittar vi lite närmare på den slitna truppen som 2020 gjorde det svårt att få kontinuitet i laget.

Redan i premiären 2020 sparkade Elfsborgs Per Frick ned den Blåvita backlinjen så till den grad att André Calisir tvingades bytas ut, och det var länge tveksamt om han skulle kunna spela matchen mot Varberg i omgången efter. I den matchen gick även Varbergs anfallare väldigt hårt åt den Blåvita backlinjen och det dröjer inte länge innan Varbergs Aliev kommer in snett i en situation (som borde gett rött) och träffar Kristopher Da Graca så illa att han byts ut, och sedan missar flera matcher. Även André Calisir tvingas bytas ut senare i matchen och missar även han flera matcher.

Hemma i Göteborg sitter Mattias Bjärsmyr som redan var småskadad när han kom till Blåvitt.

Att de båda mittbackarna skulle sparkas sönder i en och samma match hör givetvis till ovanligheten, och var kanske inget som Blåvitt hade kunnat förbereda sig på, men det kunde faktiskt blivit mycket värre än det i slutändan blev. Med tanke på hur många matcher Calisir och ’KDG’ missade är det lätt att få för sig att de var borta länge, men sett till antalet dagar de var frånvarande var skadorna relativt lindriga. Problemet var ju att man spelade väldigt många matcher på kort tid. En skada som normalt sett innebär att du missar 2-3 matcher förvandlades om plötsligt till en skada som gjorde att du missade 5-6 matcher.

Och kanske var det också så att Blåvitt just på grund av det täta spelschemat skapade sig mer problem genom att spela spelare som inte var helt redo att spela?

Mattias Bjärsmyr har själv medgivit i intervjuer att han spelade matcher skadad, men att han spelade igenom smärtan för att hjälpa Blåvitt (en av anledningarna till att undertecknad röstade på Bjärs som årets ärkeängel).

Flera spelare i backlinjen fick under sommaren återkommande bakslag i sin rehabilitering och frågan är om inte flera av de skadorna var resultatet av att spelarna skyndades tillbaka in i spel igen. I och med att U21 serien var inställd så fanns det inga möjligheter att låta spelare få lite matchtempo i benen utan det var direkt in i hetluften som gällde.

Exakt hur Blåvitt inför 2020 skulle lösa det här är dock svårare att svara på. Där och då kunde man ju ställa sig frågan varför Blåvitt tar in Mattias Bjärsmyr som var skadad som backning bakom Calisir och ’KDG’, men med facit i hand så var just Bjärsmyr lagets kanske viktigaste spelare under säsongen och det är svårt att påstå att beslutet att ta in honom var fel. Samtidigt står Blåvitt med två väldigt lovande talanger i form av Jesper Tolinsson och Rasmus Wikström. På pappret har vi alltså fem mittbackar i truppen, vilket gör det svårt att motivera ytterligare en värvning.

Så från ett enbart Blåvitt perspektiv så känns det i slutändan som om det mer handlade om otur med skadorna än dålig planering inför säsongen. I ett bredare perspektiv kan man säga att fotbollssverige kunde varit bättre förberedda när säsongen väl drog igång.

För det var inte bara otur att Blåvitt fick skador i backlinjen. På de första två omgångarna tvingas Blåvitt byta ut en mittback tre gånger. I de matcherna fick tre motståndaranfallare gula kort efter att ha tacklat de Blåvita mittbackarna.

Ur ett Blåvitt perspektiv är det såklart oturligt och svårt att förutspå skadorna, men det var inte otur. Skadorna var ett resultat av att motståndarna haft som taktik att pressa högt och hårt mot Blåvitts backlinje.  En taktik som i Elfsborgs fall blev lyckad. Även Varberg var rätt nära på att nå framgång den vägen.

Nu ska inte skulden för Blåvitts dåliga säsong eller skador läggas på Elfsborg och Varberg, de följde trots allt de ramar som fanns. Om domaren tillåter deras hårda spel så är det klart att de fortsätter med det. Men det går samtidigt att argumentera för att när förbundet ändå införde fem byten för att minska skaderisken under säsongen så hade man nog gott väl kunnat slänga in lite direktiv om att beivra farligt spel hårdare.

Nåväl, det var inte bara i backlinjen som Blåvitt drogs med skador. Framåt missade Robin Söder och Giorgi Kharaishvili, Blåvitts två bästa poänggörare 2019, stora delar av säsongen. Giorgi försökte sig på ett och annat comebackförsök, men utan U21 serie att spelas in i och knappt några träningar på grund av det täta spelschemat tvingades han gå från rehaben rakt in på plan. Vilket i kombination med att den hårda bevakning han fick gjorde att det snabbt blev ännu en skada och tillbaka till rehaben.  

När en spelare av Giorgis kaliber skadar sig så är det såklart omöjligt (för en allsvensk klubb) att ha samma kvalitet sittandes på bänken, så att ersätta honom fullt ut var aldrig realistiskt, men Blåvitt hade ändå hyfsad täckning på positionen, med flera spelare som kunde gå in och göra en acceptabel insats.

Desto svårare var det med Robin Söder som egentligen var lagets enda renodlade anfallare. En skadedrabbad Alexander Farnerud hade tagits in sent för att täcka upp bakom Robin men planen var knappast att han skulle behöva vara lagets enda anfallare stora delar av säsongen.

När det till sist blev dags att värva en anfallare föll valet på Christian Kouakou som kom från Brage där han varit nära att spela upp succélaget till Allsvenskan året innan. Något som var signifikativt för säsongen 2020 var alla skadade spelare Blåvitt värvade. Kouakou var inget undantag.

Och som tidigare nämnt, utan U21 serie var det svårare att få in spelare som återvände från skador i matchform. Vilket blev tydligt när ’CK’ till sist fick spela. Taktiskt kändes det som om han gjorde mycket rätt. Löpningarna var bra, han drog isär motståndarförsvaren så som många hade hoppats på under året, men i de där avgörande momenten så blev bristen på matchtempo tydlig. Han får inte riktigt med sig bollen rätt i stegen, kylan är inte riktigt där, och precisionen i de avgörande momenten är för låg.

Det hjälpte inte att han efter att ha nickat en boll i eget mål fick mota både rasistiska kommentarer och direkta hot på sociala medier. Kouakou spelade inte mycket mer i Blåvitt efter det och redan nu är det klart att han byter klubb till Sirius.

På det så värvades Pontus Wernbloom och Jakob Johansson in, båda två skadade när de kom och det var tydligt under säsongen att deras prestationer blev lidande av just skadorna.
Mycket av säsongen kan alltså sammanfattas med att Blåvitt hade många skador på nyckelspelare, den uteblivna U21 serien gjorde att de skadade spelarna hade svårt att komma tillbaka i matchtempo. Lägg på det att det täta spelschemat under sommaren där det ofta bara var två dagars återhämtning mellan matcherna gjorde att laget knappt hade tid att träna heller.

En annan aspekt som blev tydligare ju längre säsongen gick, var att juniorer och de spelare som inte fick så mycket speltid kom längre och länger ifrån matchformen. Det fanns flera lägen där Blåvitt normalt sett antagligen hade valt att ersätta med en spelare från akademin, men där man istället gjorde stora rockader i laget för att kunna fortsätta spela med ungefär samma trupp.  

Just avsaknaden av U21 serie är en aspekt av diskussionen tunn kontra bred trupp som man inte ska blunda för. Även om det går att kritisera Blåvitt för en tunn trupp, så ska man komma ihåg att ett lag som Varberg med ca 30 spelare i sin trupp hade många spelare som inte fick spela speciellt mycket fotboll under 2020. Å andra sidan hade det kanske med en bredare trupp gått att genomföra normala träningar med de spelare som inte spelat match. För under sommaren hamnade Blåvitt i ett läge där de spelarna som inte spelade i allsvenskan inte kunde spela i U21 eller genomföra spelmoment på träningar då spelarna som hade spelat match ofta behövde vila.

När vi försöker vrida och vända på de olika faktorerna som påverkade skadeläget i Blåvitt 2020 så är det svårt att säga att man gjorde helt fel inför säsongen när man gick in med fem mittbackar i truppen, varav två skadade. Att ha två mittbackar i startelvan och en tredje på bänken är inte så konstigt, och normalt sett ska det ge täckning. Att både mittbackarna i startelvan skadar sig i omgång två hör till ovanligheten. Att Giorgi inte riktigt kunde ersättas på mittfältet är kanske inte heller ett direkt fel som ledningen gjort.

Det som går att peka på däremot är att Robin Söder var den enda anfallaren i truppen och att en skadad Alexander Farnerud togs in sent för att vara backup på en position han egentligen aldrig spelat på förr.

Ska man tro rykten och spekulationen så är en anledning till detta att man väldigt länge trodde Marcus Berg skulle flytta hem, men när EM flyttades till sommaren 2021 valde Berg att skriva på för ett år till i Krasnodar för att inte riskera sin landslagsplats. Om det ligger någon sanning i det vet nog bara den sportsliga ledningen och Marcus Berg. Oavsett vilket så borde man nog ha hittat en mer hållbar lösning inför säsongen vad gäller anfallare än vad det blev.

Vad gäller att Jakob Johansson och Pontus Wernbloom flyttade hem skadade så har undertecknad svårt att kritisera de värvningarna. Framför allt Jakob Johansson har fortfarande fotboll på en nivå långt över Allsvenskan i sig och det hade varit galenskap att tacka nej till en sådan värvning. Samma gäller Wernbloom.

Den viktiga frågan för Blåvitt nu är hur man undviker liknande situationer igen under 2021.

Först och främst ska sägas att t ex Jakob Johansson avstod de sista matcherna för att operera sig för att få gott om tid att komma i form till 2021. Sannolikt är många spelare i fysisk form inför 2021 än de var inför 2020.

Enligt rykten så har Blåvitt redan nu erbjudit Marcus Berg ett kontrakt, och det tyder på att man lärt sig av misstaget från förra säsongen. Nu vill man göra klart affären så snabbt som möjligt så att man har sin anfallare klar.

Under vintern så har flera spelare lämnat och inte så många kommit in, vilket såklart skapat luckor i truppen som behöver fyllas. För att undvika en situation där skador lamslår hela laget bör de luckorna såklart fyllas, men viktigast av allt för Blåvitt inför 2021 är nog att ligga på SvFF via SEF om att en U21 serie måste spelas. Det kan även vara värt att fundera på att fylla träningarna med akademispelare så att det går att genomföra träningar med högt tempo även om startelvan behöver vila.

För en förening som lagt upp mycket av sin verksamhetsplan runt att man har landets bästa fotbollsakademi är det förödande att spelarna som står på gränsen mellan akademin och A-laget inte har någonstans att spela.

Skulle det även bli så att säsongen trycks ihop likt den gjordes 2020 så bör Blåvitt lobba för att direktiv om hårdare beivran av farligt spel. De skador som Blåvitt drog på sig i inledningen av 2020 satte tonen för mycket av hur säsongen skulle bli, och så länge domarna ser mellan fingrarna på den typen av spel så kommer motståndarna fortsätta spela så.
 

Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2021-01-17 14:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg