Inför 2021: Vad för roller har de olika personerna i föreningen?
Alltid Blåvitt går igenom förra årets säsong, vad som gick fel och vad som kan göras bättre till 2021, och var Blåvitt ligger i det arbetet. Den här gången tittar vi lite närmare på de inte alltid helt klara rollfördelningarna i både trupp och föreningen.
Inte sällan när det kommer till att bygga fotbollslag pratas det om vikten i att få kontinuitet och tydliga roller i laget. Exakt hur det ska genomföras finns olika teorier om. T ex finns det vissa som förespråkar att ändra så lite som möjligt i startelvan, medan andra menar på att om laget bara kan sätta spelsystemet tillräckligt bra så ska vem som helst kunna hoppa in var som helst och veta vad den ska göra.
Oavsett vilken skola man väljer att positionera sig i så räcker det med en snabb titt på Blåvitt 2020 för att se att laget saknade både kontinuitet och tydlig rollfördelning. (Huruvida det faktiskt behövdes i alla fallen är en annan femma.)
Vi gick redan i förra artikeln igenom delar av det här när de många skadorna och rockaderna laget tvingades till togs upp. Men bristen på kontinuitet och tydliga roller sträcker sig både bredare och längre i tiden än bara så.
Ett tydligt exempel på detta är att laget sedan Mattias Bjärsmyr lämnade ifrån sig kaptensbindeln 2017 i princip saknat en stadigvarande kapten. Sebastian Eriksson bar bindeln för det mesta under hösten (’Bjärs’ flyttade som bekant till Turkiet sommaren 2017) och inför 2018 blev han utnämnd till lagkapten. Men precis som Bjärsmyr året innan så flyttade Sebastian under sommaren (till Grekland) och under hösten spelade David Boo Wiklander med bindeln. Efter att inte har erbjudits nytt kontrakt gick bindeln istället över till Sebastian Ohlsson.
Den som tycker sig se en trend här ser rätt, för precis som ’Bjärs’ och ’Seb’ åren innan så flyttade Sebastian Ohlsson till Tyskland sommaren 2019, och Lasse Vibe tog över bindeln under hösten. Vibe i sin tur drogs med en del skador och spelade bara sporadiskt, så de flesta matcherna spelades med andra kaptener.
Inte heller Lasse Vibe blev kvar och inför 2020 gick bindeln över till Robin Söder, som omgående blev långtidsskadad. Under säsongen 2020 fick en handfull spelare bära bindeln, och underligast av allt blev kanske när Nzuzi Toko bar bindeln en match bara för att två dagar senare flytta från Blåvitt.
Att Robin Söder skulle skada sig var kanske inget som gick att förutspå, men det faktum att lagkaptensbindeln hoppar runt lika mycket som en sexmästerist byter tygmärken (ett litet skämt för de läsare som varit föreningsaktiva på en högskola/universitet) säger en del om situationen i Blåvitt.
Något annat som säger en del om den uteblivna kontinuiteten i laget är att det byttes runt i backlinjen inför nästan varje match. Ibland på grund av skador, och sånt händer såklart, men ibland kändes det som om det handlade om obeslutsamhet.
Vidare så finns det frågetecken om vem i truppen som ska fylla olika roller. Om en mittfältare behöver gå ner i backlinjen, vem är det egentligen som ska göra det?
I en match är det August Erlingmark som flyttas ner från mittfältet för att spela mittback, men i nästa match är det Jakob Johansson som gör samma resa. Ibland vågar man spela 17 årige Jesper Tolinsson i backlinjen, ibland flyttar man ner en mittfältare. I en match väljer man vid byte på mittback att flytta ner mittfältare, i en annan match väljer man att flytta in en ytterback i mitten.
Samma gäller längre upp i banan. Efter att Robin Söder skadades fick flera spelare prova på att spela ensam anfallare. För det mesta alternerade Sargon Abraham och Alexander Farnerud, men även Hosam Aiesh, Christian Kouakou och Pontus Wernbloom fick prova på rollen.
Nu är såklart varje match unik, och det finns bra anledningar till att lagledningen valt att göra som de gjort. I vissa matcher identifierar man att motståndarbackarna är svaga en mot en och då kanske man vill ha en spelare som Hosam Aiesh på topp, i andra matcher tror man att motståndarna kommer backa hem mycket och då väljer man att ha en spelare som Pontus Wernbloom som kan vinna boll när det blir gruffigt i straffområdet.
Likväl så finns det många argument för att det inte är idealt att byta positioner och roller så mycket i ett lag. Speciellt en säsong som 2020 när det fanns väldigt lite tid till förberedande träningar. Under sommaren när Blåvitt gick hela vägen till Cupfinal var det så tätt mellan matcherna att man inte hade tid för att träna in spelarna på nya positioner.
Och det var inte bara positionerna i laguppställningen som var oklara. Vid en straffsituation framkom att både Tobias Sana och Hosam Aiesh trodde/tyckte att de var lagets straffskytt.
Det går såklart att argumentera för att det bara är bra att flera spelare är sugna på att ta straffar (det omvända i kombination med usla domare kostade ju Blåvitt en final i Europacupen 1986…) precis som det går att argumentera att det är bra att kunna använda spelare på olika sätt och kunna anpassa sig efter matchbilden.
Men det ställer också en del krav.
Ska två spelare tjafsa om vem som ska slå straffen så är det en fördel om det är två bra straffskyttar, och vi kan ju konstatera att varken Tobias Sana eller Hosam Aiesh satte alla sina straffar under 2020. Framför allt i fallet Hosam Aiesh så var även flera av straffarna som gick i mål i all ärlighet ganska svaga. Det är skillnad på att vilja ta en straff för att man känner sig trygg med det och är säker, och att vilja slå en straff för att du vill vara den som gör mål, eller att ditt självförtroende behöver det. För utöver Sana och Aiesh har vi även Giorgi Kharaishvili i truppen som vill slå straffar, och Giorgi har även han stått för en hel del svaga straffar. Här kan tränarna behöva sätta ner en fot och vara tydliga med att bästa straffskytt ska vara straffläggare. Men som med allt annat är den en balansgång. Att ta ifrån en spelare straffsparksprivilegier bara för att den missar en straff är inte heller nyttigt. Alla spelare missar straffar.
Andra krav som ställs är ju när laget ska flytta runt spelare vilket kräver att spelarna är så trygga i spelsystemet att de kan ta en ny position utan att det hämmar dem för mycket. Och i t ex fallet Jakob Johansson så var det trots att han inte nödvändigtvis gjorde direkt dåliga insatser som mittback när han flyttades ner ändå ganska tydligt att han inte var samspelt med övriga backlinjen. Han upphävde en och annan offside och täckte ofta passningsvägar snarare än spelare. Det var kort och gott ganska tydligt att det var en spelare som brukar spela på mittfältet. En spelare som inte brukar tänka på offside. En spelare som försöker vinna boll och kontrollera ytor snarare än att markera anfallare.
Det är absolut ingen kritik mot Jakob i sig, som trots väldigt svåra omständigheter (tillbaka efter lång skada, knappt fått träna för att det är match var tredje dag, ingen U21 serie att komma i form i och inkastad på fel position) ändå gjorde hyfsat stabila insatser när han spelade, utan ett konstaterande att det inte är så lätt att hoppa mellan olika roller. Fotboll på elitnivå går så snabbt att du i princip måste agera på instinkt och muskelminne för att hinna med, och att då sättas i en position där du aktivt måste trycka undan den instinkten och muskelminnet för att istället sköta din nya roll kommer göra dig lite långsammare i reaktionerna. Det kommer ge motståndarna den där extra decimetern som krävs för att få foten på bollen.
För att kunna låta spelare byta position från match till match krävs det nog antingen extremt mångsidiga spelare som kan slå om sitt tankesätt utan att blinka, eller en väldigt homogen spelidé där mittfältare och mittbackar uppträder ganska liknande.
Det första är väldigt individuellt, och det andra är något som Blåvitt under de senaste säsongerna snarare dragit sig ifrån. När Poya Asbaghi tränade Blåvitt så upplevdes det snarare som om att han hade en vision om att kunna skräddarsy roller efter spelarnas egenskaper. Med facit i hand går det att fråga sig om det kanske inte blev lite för plottrigt och avancerat. Det är en sak att förstå i teorin hur du ska agera. Det är en annan sak att agera så på en fotbollsplan när du får max några hundradelars sekund att tänka igenom ditt beslut innan du agerar.
Det leder in oss till det som kanske bäst beskrivs som välsignelsen och förbannelsen med 4-4-2. Både 2018 och 2020 när Blåvitt tvingades acceptera att den enda striden som laget skulle behöva slåss i var bottenstriden så valde man att återgå till det som sitter i ryggmärgen.
August Erlingmark beskrev det under hösten 2018 som att återgå till något som alla kan.
Ett rakt 4-4-2 sitter så inbyggt i ryggmärgen hos många spelare att det lätt blir en krycka, på gott och ont. När det går tungt, skadorna duggar tätt och spelarna ser yra ut på fotbollsplan är det väldigt lätt att gå över till ett rakt 4-4-2. Alla kan det. Det är enkla roller och instruktioner. Det är något lag kan luta sig mot när det är svårt att hålla balansen på egna ben.
Men det blir samtidigt något som kan hålla tillbaka lag. Utan att säga att 4-4-2 två är en bra eller dålig uppställning/taktik så är det ju i slutändan inte uppställningens taktiska värde som gör att Blåvitt väljer att ta sig ur kriser genom att spela ett rakt 4-4-2.
Man återgår till något som alla kan utan och innan. Och så länge man fortsätter uppfostra ungdomar in i 4-4-2 modellen så kommer det vara just 4-4-2 som man faller tillbaka på när annat inte fungerar.
När Blåvitt går in i 2021 gör man det för första gången sedan säsongen 2017 med samma lagkapten som året innan. Vilket lovar väl. Samtidigt är den senaste lagkaptenen som höll bindeln mer än en säsong, Mattias Bjärsmyr, tillbaka i laget. Lägg på det att även Sebastian Eriksson som varit lagkapten också är tillbaka i laget. Hur blir det egentligen med rollerna? Kan den, i alla fall utåt, rätt tystlåtne Robin Söder ta ordet i omklädningsrummet från ”tjötgubbar” som Mattias Bjärsmyr och Pontus Wernbloom?
För att få tydligare roller till 2021 så kanske det är bäst att framför allt Roland Nilsson och övriga i tränarstaben går igenom vem som ska göra vad och hur.
Vem är lagkapten? Vem är det när han inte spelar?
Vem ska täcka upp vid skador på den i skrivande stund väldigt tunna backuppsättningen? (Just nu är det bara Mattias Bjärsmyr, Calle Johansson, Jesper Tolinsson och Rasmus Wikström som är mittbackar, och Jesper är redan färdig för flytt i sommar.)
Jag tror det hade gjort Blåvitt väl att veta vem som ska täcka upp vid skador istället för att försöka anpassa det från match till match. För även om det i teorin ofta har funnits logiska skäl till vissa rotationer, så har det också känts som om den strategiska uppsidan helt tagits bort av att spelarna inte är bekväma i sina roller.
Och i det sammanhanget finns det också en stor del av mig som vill se Blåvitt återgå till en lite ”kaxigare” attityd. Jag vill se ett Blåvitt som ställer upp varje match med inställningen att ”Vi är Blåvitt, vi spelar vårt spel. NI anpassar er efter oss.”
På samma tema så kommer stora delar av min själ dö inombords om jag hör en blåvit tränare prata om att anpassa sig efter vad Kalmar eller Mjällby gör.
En del av mig vill se Blåvitt helt skita att scouta Mjällby. Bara åka ner dit, ge deras lag en nedlåtande blick och säga ”Vi kommer åka hem med tre poäng idag” med en sådan säkerhet att både vi och Mjällby vet om att det kommer bli så. Att det måste blir så.
I det här scenariot åker Blåvitt hem med tre poäng också såklart, vilket kanske gör hela scenariot lite osannolikt såklart. För det här med arrogans och framgång har en tendens att inte blandas.
Under tiden den här texten skrevs har det även dykt upp andra frågor om roller, för mellan att texten ursprungligen skrevs och att den publiceras har det blivit klart att Max Markusson lämnar Blåvitt och ersätts av Håkan Mild.
Det går ju att notera att Blåvitt sedan sommaren 2020 bytt tränare, sportchef (nåja, Pontus var väl alltid tänkt att efterträda Kennet Andersson), och nu även klubbdirektör. Den här typen av förändringar i rollerna kan skapa en osäkerhet, inte bara för att det kommer in nya människor som inte är varma i kläderna än och måste fasas in, utan även för att de har många som kommer jobba under dem som rekryterades av deras företrädare.
Det finns spelare som en tränare såg som nyckelspelare som sedan inte passar in i den nya spelarens profil. Det är ju inte sällan vi hör om spelare både i Sverige och utomlands som hamnat i frysboxen när tränarna bytts ut, vilket såklart skapar en otrygg miljö och oklara roller i ett omklädningsrum när tränarna byts ut.
Samma gäller ju även högre upp i hierarkin. Max Markusson har under sina två och ett halvt år i Blåvitt tagit in en hel del personal på Kamratgården som nu får en ny chef som kanske ser annorlunda på deras roller.
Nu ska jag erkänna att jag tror att Håkan Mild är en av de bästa kandidaterna Blåvitt kunde fått tag på till posten, han har genom åren visat att han är skarp, kunnig och har även skaffat sig värdefull erfarenhet. Men om målsättningen, och av allt att döma är det så, är att Blåvitt ska kunna etablera sig i toppen i gen 2021, så har Håkan nog inte råd att röra om allt för mycket i organisationen så nära inpå ny säsong.
