Inför Allsvenska premiären mot ÖFK
Hammarby tar imorgon emot Östersunds FK på Tele2, och premiärnerverna går inte att undgå.
Premiärnerver. Det finns en längtan som parerar nervositeten, de nerver som funnits där, egentligen sedan starten på försäsongen, sedan starten i cupen – en medioker försäsong, och ett frustrerande slut i cupen. Så har det sett ut än så länge. Men premiärnerverna brys inte av sånt. De är där, insisterande, bränner ju närmre vi kommer.
Och närmre än såhär kan vi knappast komma.
Morgondagens motståndare, Östersund, är trots sin status som nykomling – både till Allsvenskan, och till fotbollen – klubben bildades 1996 genom sammanslagningen av IFK Östersund, Frösö & ÖTFF – inget som kommer att gå enkelt till. Vi har mött ÖFK redan, under försäsongen, något som inte direkt resulterade i något man kommer att vilja hänga i den proverbiala granen framöver. Östersund sträckte på sig, gjorde det de var bra på, och tackade för sig med 2 mål emot Bajens 0. Försäsongsmatchernas match, tänkte man då. Men nu spökar ju nerverna.
Det är ett bolltrollande lag som spelade en tight 1-2-förlust emot Everton borta i Liverpool, som visserligen därefter ”bara” kryssade hemma emot systerklubben Dalkurd, men som ändå sett starka, självsäkra och uppfinningsrika ut under Graham Potters ledning.
Och vi då? Romulos outing i föregående match mot Örebro såg onekligen mycket lovande ut för framtiden. Torsten, Silverholt, Philip – de alla fortsätter att växa för mig, det känns som att flera spelare gjort det i stora sträckor nu den senaste tiden, och trots att den ständiga negativiteten infinner sig – vad är man inte som supporter om inte pessimistisk i ansiktet på stundtals minutiös motgång under match – så fort det ser halvtaskigt ut, vilket det har gjort under försäsongen, så har det också sett bra ut.
Bra nog att premiärnerverna inte enbart stångas med nervositet som går emot det sämre, utan också gentemot nervositet som bubblar över i lättsinnighet. Örebromatchen till trots – som mest handlade om 45 minuter vardera för lagen; jag kan bocka av matcher där detta lag glänst med sina styrkor (press, tempo), istället för att ha tyngst ned av sina svagheter (tidigt insläppta mål och bolltapp på mitten kommer till minne).
Måtte det fortsätta nu, måtte det bli bättre, växa fram en tydlig, positiv identitet ur det.
I dagsläget är det 20 timmar och 36 minuter till matchstart. Några ytterligare, om vi eventuellt får vänta på att den värsta röken ifrån bränningarna ska skingras. Det är 31 879 biljetter sålda. Om mindre än 20 timmar marscherar vi över söder. SL har över hela helgen, sedan mitten på förra veckan, informerat resenärer i Stockholms innerstad om att Gullmarsplan kommer att vara till viss del avstängd för marschen.
Det kommer sjungas, det kommer marscheras, det kommer eldas. Det kommer att bulta ett gemensamt, stort, grönvitt hjärta över hela Söderort. Det trycker sig in i varenda vrå, vrider sig i skrymslen och dånar i trånga gränder, det kommer att eka ut över Götgatan, över Skanstullsbron, över Stockholms kanaler och vattenvägar. Tele2 kommer att gunga ifrån sina betongfundament och uppåt.
Om 20 timmar är det premiär. Närmre än såhär kommer vi knappast komma, förrän vi är där. Och snart är vi där. Jag hoppas på att vi går därifrån med 3 solida pinnar i bagaget, det stundtals negativa pirrandet i magen till trots. Med premiärnerver är det svårt att veta om det lutar åt det ena eller andra hållet.