Inför årsmötet: Intervju med Anders Almgren, nominerad för nyval till IFK Göteborgs styrelse
Snart är det dags för årsmöte för IFK Göteborg och Alltid Blåvitt kommer försöka ta upp och informera om lite olika frågor som kommer att lyftas under det kommande mötet.
Som vanligt när det är årsmöte är det några inval som på ett eller annat sätt ska behöver ske. Utöver omval av Anna Axvi, Jonas Henriksson och Anders Ovdahl som redan sitter i styrelsen har valberedningen föreslagit att Richard Berkling väljs in som ny styrelseordförande och Anders Almgren för nyval till styrelsen. För att medlemmarna ska få en så bra insikt i vilka de som föreslagits till nya poster är har Alltid Blåvitt tagit oss längre snack med både Richard och Anders. Vår intervju med Richard kan ni läsa här.
Ni kan även läsa vår genomgång av de motioner som skickats in här och här.
Hej Anders!
Många supportrar känner såklart igen dig från din tid som ordförande i Supporterklubben Änglarna och som SLO för IFK Göteborg, men du har fortsatt jobba med fotboll sedan dess eller hur?
Det stämmer. Sedan jag lämnade IFK Göteborg och SLO-uppdraget i skiftet 2016/2017, har jag jobbat som verksamhetsansvarig inom Enable Sverige. Vi är en liten organisation som arbetar för hållbarhet inom svensk fotboll. Våra fokusområden är att stärka vad vi kallar ”hållbar samverkan” mellan de centrala parterna – fotbollen (SvFF, SEF och klubbarna), polisen och supportermiljön – samt att utveckla och sprida kunskapsbaserade arbetsmetoder i arbetet för säkerhet och trygghet kring fotbollens evenemang.
Tror du att du kommer kunna ta med dig dina erfarenheter från ditt arbete med Enable Sverige till IFK Göteborg?
Utan tvivel. Dels arbetar jag med såväl partsöverskridande samverkansarbete som forsknings- och erfarenhetsbaserad kunskap kring säkerhets- och trygghetsarbete runt svensk fotboll. Mycket av det där är förstås tillämpligt även i IFK:s arbete. Dessutom har jag genom jobbet byggt nätverk inom både fotbollen nationellt och på klubbnivå, på olika nivåer inom polisen samt inom svensk supporterkultur. Det har förstärkt och kompletterat erfarenheter och nätverk från mina tidigare roller runt Blåvitt. Jag hoppas det ska kunna vara en resurs för styrelsen.
Det är många som velat se dig i styrelsen förr, och ryktet på stan är att du tackat nej när du fått frågan tidigare. Vad fick dig att tacka ja till nomineringen den här gången?
Det stämmer att jag av privata och arbetsrelaterade skäl inte velat ta mig an ett styrelseuppdrag tidigare. Låt mig dock förtydliga att jag inte fått en formell fråga från valberedningen förut, utan mer… informella intresseförfrågningar eller vad man ska säga.
Vad som förändrats nu, är främst min syn på läget i IFK Göteborg. Jag har länge varit frustrerad och orolig över utvecklingen i föreningen, men den oron har intensifierats de senaste åren. Jag har störts ordentligt över både trender och nuläge kring olika nyckeltal.
När jag i höstas fick frågan om en styrelsenominering, så fick jag helt enkelt sätta mig och tänka igenom läget. Klarar jag av att bidra på den nivå jag kräver av mig själv? Vill jag? Kan jag se mig själv i spegeln efteråt om jag tycker och tänker en massa, men inte är beredd att ta ansvar när valberedningen ställer frågan i vad jag uppfattar som ett utsatt läge för föreningen?
Jag tror jag kan bidra och jag ville inte vara gubben som duckade ansvar. Alltså accepterade jag.
Det är ju annars lätt att få intrycket av att föreningen är på ”bättringsvägen” så att säga. Det egna kapitalet har vuxit, akademin levererar spelare till A-laget som säljs för stora belopp, men du ser en negativ spiral? Många medlemmar hade nog hoppats att ”stålbadet” är över. Vad är det för trender och nyckeltal som oroar dig?
Det där är bra att du säger, för det finns många positiva delar i det här. Vi har bättre marginaler nu i och med att det egna kapitalet ökats. Resultatet för 2020 är också väldigt positivt med tanke på Covid – prognoserna för svensk fotboll i våras var ju skräckinjagande. Där har ett bra jobb gjorts, även om det inte riktigt går att jämföra med siffrorna från ett år då vi driver vår normala verksamhet.
Jag har dock oroats över de långsiktiga trenderna. Bakgrunden är förstås att vi under många år tycks ha tappat i förhållande till den allsvenska toppen. Oron tog dock fart på allvar tidigt 2019, när kassören i styrelsen, Jakob Andreasson, annonserade att han skulle avgå mitt under sin mandatperiod, samtidigt som Lena Mattsson, ekonomichef sedan 20 år, också talade om att hon skulle lämna. Det är ändå rätt dramatiskt – föreningens två högsta ekonomiskt ansvariga lämnar, ungefär samtidigt. Efter det försökte jag lite noggrannare följa trender och utvecklingskurvor.
Det mest uppenbara att titta på som uttryck för föreningens nuläge, är förstås sporten. De senaste fyra åren har vi slutat 12, 7, 11 och 10. Det har varit överraskande lite snack om det, men det är den sämsta resultatraden vi haft sedan åren i tvåan, på 70-talet. För att hitta motsvarande i Allsvenskan, får vi gå tillbaka till 50-talet. Sånt är aldrig en slump. Men vad beror det på?
Parallellt med det här tappar vi i varumärkesvärdering inom svensk idrott. Tidningen Sport & Affärer har listat de högst värderade varumärkena inom svensk idrott varje år sedan 2012. Vår vanligaste placering har varit att vi hamnat tvåa i deras lista, med några undantag – trea nåt år och fyra något. Men de två senaste åren – 2019 och 2020 – har vi hamnat femma. En historisk parentes – eller början på en trend?
När jag så fick frågan från valberedningen, så tänkte jag att jag måste sätta mig in närmare i föreningens ekonomi – som styrelseledamot har man ju ett personligt ansvar inför medlemmarna. Jag laddade ner tio års bokslut, 2010-2019 (2020 hade inte kommit då) och kollade nyckeltalen – bla omsättning exklusive transfers, intäkter från publik och sponsorer, personalkostnader, resultat exklusive transfers, eget kapital.
Utan att gå in i detalj på det, så konstaterar jag att om vi räknar bort extraordinära intäktsposter 2019, exempelvis försäljningen av Delsjöhallen, så ligger omsättning och intäkter från publik respektive sponsorer, på ungefär på samma nivå 2019 som 2011-2012, om jag minns rätt. Detta efter att vi peakat runt 2016. Samtidigt har våra personalkostnader ökat med runt tio miljoner, eller nära 18 procent, mellan 2017 och 2019. Jag kan inte se att det här speglar en sund utveckling.
Jag vill betona här att jag är helt ointresserad av att titta bakåt och fundera över hur det varit eller vem som gjort vad. Det här beror inte på ”en person” eller ”en ledning”. Men vägen framåt börjar i en rak och ärlig analys av ”här och nu”. Den bedömning vi gör, skapar de förväntningar som ställs på föreningens agerande framöver. Vi ser redan hur det börjar snackas om att vi nu ”har utrymme att satsa”. Jag tycker det är obegripligt, om vi med det menar genom dyra värvningar. Visst – det egna kapitalet innebär att vi har marginal att göra ett eller par dåliga år. Men samtidigt är 2021 fortfarande fullständigt oförutsägbart på grund av Covid. Och om vi har en för stor obalans i driften, så kommer eventuella positiva transfernetton aldrig kunna återinvesteras i utveckling av organisationen, de kommer försvinna ner i svarta kostnadshål. Det behöver vi i så fall ta på allvar.
Hur som helst, det här är exempel på vad som drev min frustration och oro och därmed vad som vägde in när jag lurade på valberedningens fråga. Men som du sa förut, det finns många styrkor i föreningen med. Om jag förstår det rätt så har en hel del internt organisationsarbete gjorts i termer av handlingsplaner och så vidare, 2020 var resultatmässigt bättre än befarat och vissa av nyckeltalen är väldigt positiva. Om vi är distinkta i nulägesanalysen och noggranna i målformuleringar, arbetsmetodik och uppföljning framöver, så tror jag IFK Göteborg snabbt kommer kunna visa goda resultat både sportsligt och på andra sätt.
I en intervju i samband med att din nominering presenterats säger du att: ”De arbetsområden jag mest hoppas få engagera mig i är styrelsens och föreningens interna arbetsmetodik, föreningens hållbarhetsarbete och en vitalisering av diskussionen om IFK Göteborgs klubbidentitet.” Kan du utveckla det? Kan det kopplas till det arbetet som görs under namnet ”IFK i samhället”?
Ojdå, det där är en jättefråga.
Låt mig först säga följande: styrelsearbetet är ett lagarbete. Oavsett vilka åsikter jag har, om jag blir invald, så kommer jag ibland få som jag vill, ibland inte. Det gäller även ansvarsfördelningen: jag vet inte ens vad styrelsen kommer vilja att jag arbetar med ännu. Jag vill därför poängtera att jag är beredd att diskutera allting och naturligtvis accepterar jag majoritetsbeslut i en annan riktning än den jag står för.
Med det sagt: alla de områden jag nämnde – interna arbetsformer, hållbarhetsarbetet och föreningens identitet – hänger ihop. Jag ser dem som olika perspektiv på hållbarhetsarbetet. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Först och främst, hållbarhet är inte bara ”ett affärsområde”. Inte heller är det någon form av välgörenhet. Det är ett förhållningssätt som bör prägla hela organisationen – och det ska sträva mot att vi är långsiktigt högpresterande, samtidigt som det speglar de värderingar vi vill stå för som förening. Notera långsiktigheten. Det finns ingen vinst i kortsiktiga idiotsatsningar, om det äventyrar vår långsiktiga existens eller tvingar oss att ”kapitalisera” på identitetsbärande delar av föreningen.
Innan vi agerar externt, mot vår omgivning, så bör hållbarhetsperspektivet ha integrerats i vårt interna arbete. Vi kan inte säga att vi står för något utåt, som vi inte lever upp till internt. Här kommer vi till våra arbetsformer. De behöver ju vara resultatorienterade och kvalitetssäkrande, samtidigt som de som sagt ligger i linje med IFK Göteborgs värderingar. För att lösa den första delen, tror jag de behöver vara kunskapsbaserade och datadrivna i alla delar av verksamheten. Med det menar jag egentligen inget annat än att vi ska ha tydliga mål, trimmade metoder, system för löpande resultatutvärdering samt rutiner för justering av planer, om justering behövs för att nå målen. Poängen är att vi ska veta vart vi vill och tidigt se om något hackar. Det där är ingen kärnfysik, men jag skulle säga att det är grunden i en hållbart högpresterande organisation. Därtill skulle jag gärna se att vi försöker hitta sätt att utmana oss själva, genom att kontinuerligt följa kunskapsutvecklingen i branschen – det är ett billigt sätt att maximera konkurrenskraft. Slutligen, men absolut inte minst viktigt, behövs interna handlingsplaner och riktlinjer, för att säkra att vi lever upp till de etiska och värderingsmässiga krav vi ska ha på oss själva. Hur ser vi till att vi står för de värden vi ska stå för? Hur agerar vi när vi misslyckas? Det handlar alltså om både etisk kvalitetssäkring och system för krishantering. Jag tror att väldigt mycket av det här redan är på plats, men vill ändå ha det sagt.
När vi satt detta, kan vi på allvar börja tänka hållbarhet externt, mer som traditionellt CSR. Men vad är det? För mig är det alltid en win-win: ska vi ta oss an en verksamhet, så ska den gynna både oss och vårt lokalsamhälle. Vi gör det alltså inte enbart för vår skull, men heller inte enbart för någon annans skull. Även denna del bör dessutom vara långsiktig och med tydliga mål. Vinsterna inom hållbarhet kan, som jag ser på det, mätas på olika sätt. I direkt betalningsvilja för olika hållbarhetsverksamheter, visst, men även i ett ökat varumärkesvärde, i publikrekrytering genom att vi når ut till nya delar av Göteborgs befolkning, i förbättrade relationer med aktörer i lokalsamhället (tex polisen eller Göteborgs Stad) och så vidare. Hållbarhet är inte ett alternativ till exempelvis traditionell sponsring, det är ett komplement. Jag vill gärna se det externa hållbarhetsarbetet som ett av IFK Göteborgs ”representationslag”, som visar upp Blåvitt för omvärlden. I första hand är representationslagen förstås våra dam- och herrlag. Men vid sidan av dem, så har vi våra Akademilag, supportrana och kulturen på våra läktare – och det här, hållbarhetsarbetet. Av just det skälet är det viktigt att vi både jobbar långsiktigt och på ett sätt som speglar de värden IFK Göteborg ska stå för.
Värdena tar oss till klubbidentiteten. Det här tycker jag har varit ett Blåvitt sorgebarn i tjugo år nu och som aktiv supporter, medlem, före detta förtroendevald inom Änglarna och tidigare anställd som SLO, så tar jag på mig min del av ansvaret för det. Så – vad menar jag med identitet och vad har det med ovanstående att göra?
Först: jag nämnde att jag tycker våra interna arbetsmetoder ska spegla de värderingar vi vill stå för. Vilka värderingar är det? Vad menar vi med att vara ”professionella”? Vad menar vi med högpresterande, eller ”vinnarkultur”? Vi är en kamratförening – vad menar vi med ”kamratskap”? Vi har staden Göteborgs namn i föreningens och dess och emblem i vår sköld – vad betyder det för oss? Och så vidare. Det är en del av svaret på vad identitet är.
Vidare: jag nämnde publikrekrytering. Hur går sådan till? Låt oss börja med att gå till oss själva. Varför älskar vi IFK Göteborg? Vad får oss att bli stolta över vår förening – inte bara över laget när det vinner, utan över föreningen, även i motgång? Vilka tankar, känslor och associationer väcker namnet, skölden, tonerna av ”Snart skiner Poseidon”? Jag vet att var och en av oss har starka känslor och åsikter om det här som individer, men kan vi svara på det någorlunda sammanhållet som kollektiv?
Om svaret är nej, så blir vi både för oss själva och för utomstående, en förening med lösa konturer och oklar identitet. Hur ska vi då kunna övertyga utomstående om att vilja vara en del av Blåvittfamiljen?
Som sagt, jag tror vi har en läxa att göra där. Som kollektiv blev vi bekväma i samband under 80- och 90-talens framgångar; vi slutade fråga oss vad Kamraterna ska stå för, vad vi är – och vad som krävs av varje ängel för att vi ska fortsätta vara det. Vi nöjde oss med att vara ”vinnarna” och när vi inte vann längre, så ropade vi på värvningar snarare än att vilja göra jobbet själva. Notera att jag inte syftar på ”Kamratgården”, ”spelarna” eller ”någon annan” här. Jag menar OSS, som kollektiv. Vi behöver hitta tillbaka till ett starkt ”vi”, gemensamma mål, en vilja att kämpa tillsammans – och ett gemensamt symbolspråk som kan mobilisera den kraft som får folk att vilja vara med och bidra.
Hur gör man då det här? Jag tror vi behöver gå en runda med oss själva och ställa ordentliga krav på självrannsakan och intern diskussion, för att stärka vår sammanhållning, kultur och vår insikt om att alla måste bidra för framgång. Och jag vill betona, att det här arbetet måste vara inkluderande – alla som vill vara ett ”vi” med IFK Göteborg, måste ges möjlighet att delta i diskussionen. Det här är inte en fråga för några tjänstemän eller -kvinnor på Kamratgården. Vi kan inte ”skriva” en kollektiv identitet – dels för att den aldrig är statisk och dels för att diskussionen, processen, är en del av resultatet. Men när vi är kommit en bit, så kommer en tydligare bild av vilka Kamraterna från Göteborg är att växa fram och det kommer kunna prägla utformningen av vårt interna arbete, vår externa kommunikation, våra marknadsföringskampanjer etc etc.
Min uppfattning är att den mobiliserande kraft som finns i vår identitet, är den enskilda resurs inom IFK Göteborg som idag är mest underutnyttjad. Vi ser det exempelvis när vi jämför vår årskortsförsäljning med en del andra storlag. Det handlar inte om att de gör en eller annan årskortskampanj bättre än oss, det handlar om att de varit bra på att etablera ett tydligt ”vi”, som folk vill vara en del av. Sen kommunicerar de den, i olika format och med enkla symbolspråk som alla relaterar till.
Även detta ser jag alltså som nödvändigt, för att kunna skapa en långsiktigt högpresterande – eller hållbar – organisation. Vi behöver ta tag i det där.
Hur ser du på din roll i den offentliga debatten ifall du blir invald i styrelsen för IFK Göteborg? Tror du det kommer ge stärkt mandat till t ex det arbete som du gör via Enable Sverige, eller blir det att du kanske tar ett steg tillbaka för att inte blanda ihop de olika stolarna?
Jag tror att det gynnar alla, framför allt IFK Göteborg och mig själv, om min offentliga profil är så nedtonad som möjligt. Klubbens främsta talespersoner är ordförande, klubbdirektör och sportchef. Min inställning, om jag blir invald, är att i första hand stödja deras arbete internt. Men visst, skulle det finnas önskemål om att jag ska ta någon fråga som ligger inom mitt uppdrag eller min kompetensprofil, så är jag förstås öppen för det. Men det ska föregås av ett internt beslut från ledningen i så fall.
För Enable Sveriges del kan en post i Blåvitts styrelse påverka hur vi uppfattas i vissa frågor – exempelvis i debatten om polisens villkorsstrategi. Vi hanterar det genom att alltid vara beredda att presentera underlaget för våra ställningstaganden, samt genom att vara redo att ändra oss om någon kan övertyga oss om att det finns kunskapsbaserade skäl för det. Det är lätt att glömma i dagens fullständigt tappade debattklimat, men en diskussion kan vara saklig även om man har olika ingångar.
När IFK Göteborg på ett extrainsatt medlemsmöte beslutade att starta damlag så rådde en viss oenighet kring hur det skulle gå till, där flera tunga röster, t ex tidigare styrelseordförande Kent Olsson, ville att damlaget skulle startas i en separat förening. Vi som var där minns att det faktiskt var du som föreslog kompromissen att laget startas inom föreningen idag, men att det inom tre år ska få en egen förening och styrelse. Nu har röster höjts om att häva det beslutet och istället behålla dam och herrverksamhet inom samma förening. Hur ser du på frågan?
Ja, det där var grötigt. Där och då var jag rädd att mötet skulle rösta ner förslaget om att starta en damsatsning – det var därför jag agerade. Det hade gjort mig galen om vi inte kunnat starta damsatsningen då, dels för att jag ville och vill att Kamraterna ska ha ett damlag, men framför allt för att jag uppfattade att egentligen inte någon på mötet var emot ett damlag. Kritiken handlade om formerna för satsningen. Vi kan inte rösta ”nej” på såna grunder.
Vad gäller formerna – dam och herr i samma förening, eller i varsin inom alliansen… alltså, det viktigaste är att vi går in i damsatsningen på ett professionellt och ambitiöst sätt. Så länge vi gör det, så kommer det fungera oavsett organisationsform. Men med det sagt så är min åsikt om hur vi lämpligen gör det oförändrad: den var och är att vi bör använda det organisatoriska och administrativa format som alliansföreningen ger oss.
Alla delar av IFK Göteborg Alliansförening – fotbollen, orienteringen, bowlingen osv – ÄR Blåvitt. Vi delar samma historia och samma identitet. Men det fanns ett skäl till att de mindre sektionerna drev en uppdelning. Förutsättningarna för att driva herrelitfortboll, skiljer sig markant från de flesta andra idrotter ekonomiskt, organisatoriskt, kommunikativt, evenemangsorganisatoriskt och i fråga om exponering.
När sektionerna var underställda samma styrelse och på papperet samma administration, så var därför alltid hela organisationen trimmad för att hantera fotbollen – övriga sektioner blev behandlade som ’bihang’. Alla i styrelsen var invalda på grund av intresse för fotbollen. Alla i organisationen hade 100% sysselsättning kopplad till fotbollen; uppgifter i anslutning till övriga sektioner blev ett nödvändigt ont, som medarbetarna ibland dessutom saknade kompetens för. Och i tider av kris blev det tjafs om resurser och kostnader.
Jag tycker vi bör lära oss av det. Damerna bör – för damverksamhetens egen skull – redan från början få en egen, intresserad och specialiserad styrelse. De bör redan från början få bygga upp en professionell organisation, anpassad för och med specialkompetens kring damfotbollens förutsättningar. Och ansvarsstrukturerna och de administrativa systemen bör redan från början tydligt skilja mellan verksamheterna, för att undvika grötiga debatter om prioriteringar och kostnader. Igen, allt det här kan hanteras oavsett organisationsform, men jag tror det tydligaste och mest professionella skulle vara att lära av skälen till varför vi skapade alliansföreningen. Damfotboll i allmänhet är en seriös verksamhet och det rimligaste för mig, är att vi börjar bygga vår egen satsning så tydligt och distinkt som möjligt.
Med allt det här sagt, så vill jag betona att jag är positiv till olika former av resursöverföring mellan herr- till damfotbollen när så är lämpligt. Jag är positiv till att damerna ska ha sin verksamhet förlagd till Kamratgården och att vi ska synka sponsorverksamhet, kommunikation och liknande. Men allt det kan vid behov regleras genom interna avtal mellan två delar av alliansföreningen, med samma identitet men olika organisationsnummer. Notera att detta inte är unikt ens inom vår egen förening: IFK Göteborg Bowling valde att delas i en herr- och en damförening inom alliansen, så vitt jag förstår av just de skälen.
Diskussionen blir lätt känslomässig och tycks mest baseras på att vi är ovana vid alliansföreningsformatet. Men igen: hela alliansen ÄR IFK Göteborg. Diskussionen handlar bara om hur vi ska organisera IFK-verksamheterna på det för alla parter mest gynnsamma och professionella sättet. Jag tror det blir bra oavsett och jag kommer stödja det beslut som medlemmarna fattar, men min egen utgångspunkt är att alliansformatet är det mest professionella och det som mest gynnar vår damverksamhet.
Jag förstår argumentet för att det kan vara nyttigt att ha sin egen styrelse, men går inte det att göra som en sektion av IFK Göteborg Fotboll t ex? Finns det inte en risk för att det skapar onödig extraorganisation med olika organisationsnummer och olika medlemskap? Att bowlingen inte kan träna på Kamratgården säger kanske sig självt, men fotbollslagen utövar ändå samma sport och dagens verksamhet sitter på många resurser som kan vara en tillgång även för damlaget.
Jo, alltså, jag tror som sagt att det kommer bli bra oavsett organisationsform. Det kan även bli skit oavsett – det beror i första hand på vilja och om vi gör jobbet eller inte. Men för egen del konstaterarar jag att vi provat att organisera våra dåvarande verksamheter, med dess olikheter i termer av förutsättningar och kompetenskrav, i en sektionsförening. Den erfarenheten ledde till att vi omorganiserade oss till en alliansförening.
Frågan handlar alltså, för mig, om hur vi tror att vi ger damerna bäst möjligheter. Jag tror att det är i alliansformatet, men vill medlemmarna något annat, så är det föreningens skyldighet att få det att fungera med.
På tal om alliansförening och ditt tidigare resonemang kring identitetsskapande. Finns det inte en risk att det underbyggs av andra föreningar inom alliansföreningen? Säg t ex att Orienteringen inte delar den bild av vad IFK Göteborg ska stå för som Fotbollens medlemmar har. Speciellt som fotbollen, trots att föreningen har en klar majoritet av medlemmarna, bara har en röst i Alliansföreningen?
Jodå, det finns risk för potentiella intressekonflikter kring identiteten i alliansstyrelsen. Men det här gäller alla styrelser, oavsett föreningsformat. I styrelser ska alltid olika intressen representeras. Det finns helt enkelt inga perfekta organisationsformer, bara organisationsformer med olika styrkor och svagheter. Så länge det inte finns ideologiska eller identitetsburna skäl att välja en form framför en annan, exempelvis att man inte ser de olika delarna av alliansen som IFK Göteborg ”på riktigt”, så handlar det mest om en rätt praktisk bedömning om vilken organisationsform som är mest lämplig. Det är alltså där jag är – och jag tror på alliansformatets tydlighet och specialisering. Samtidigt har jag full respekt för att andra medlemmar har en annan syn på den saken. Låt oss snacka om det, rösta och sen ser vi till att det blir jävligt bra oavsett utfall.
Alltid Blåvitt tackar Anders för att hon tog sig tid att svara utförligt på våra många frågor till honom!
