Inför: Återkomsten, bara 3 poäng eller så mycket mer
Det är fredag, långfredagen, för att vara precis. Den längsta dagen. Det är litet mer än 24 timmar kvar till marschen. Det är ännu litet mer än ett dygn kvar till avspark. Den första Allsvenska matchen. Comebacken. Återkomsten.
De senaste dagarna har karaktäriserats av ett lågmält tryck på sociala medier, ett hum, ett surr, längs bardiskar runt Medborgarplatsen och Skanstull, upp på tvärgator vid Södermalmskyrkan och längs hela Götgatan. Twitter återblickar, ser framåt; vissa är fortfarande lika chockartat lyckliga som efter vinsten emot Jönköping som fastställde comebacken förra säsongen.
Vissa har isolerat sig vid vetskapen att imorgon klockan tolv kommer vi inte bara att marschera tillbaka in i högsta serien, utan att vi kommer att göra det till trummor och banderoller och grönvit rök, med överröstande sång och en kollektiv lättnad som kommer att kännas i hela södra Stockholm. Vi är rättmätigt tillbaka, och även om Nanne sagt att det i slutändan handlar om 3 poäng trots inramning – med allt rätt, det är ju sant, så kommer premiären, det upphåsade, det omtalade, att bli fantastiskt.
Motståndet för dagen skulle kunna ha varit vilket som helst draget ur hatten, egentligen spelar det ingen roll, men imorgon kommer det att vara Häcken, bland annat med en ny – nåja – värvad Diego Lugano som eventuellt kan få en startplats. Häcken som ändå har varit däruppe och rört om på toppen av det figurativa berget under tidigare säsonger, och det kommer absolut inte bli som en eftermiddag i Ljungskile. Det tål att sägas igen, oavsett om det bara är tre poäng i slutet av eftermiddagen – det är premiären, den tunga, gråa betongen på Tele2 kommer att vibrera under trycket av Bajen som hemmalag som äntligen är tillbaka, och ett Häcken som vill komma ut sprintandes emot en renommerad nykomling.
Jag förväntar mig att Nanne inleder med det relativt nya 5-3-2, trots att det sett litet svajigt ut. Kanske vågar man inte hoppas på mirakel i bak, men kanske kan det bli en positiv premiär för nyinplockade Solheim, om han får chansen. För övrigt så kommer det säkerligen bli mål. Framåt, tyvärr mycket möjligt bakåt, där mitten kontinuerligt sett osäker på, inte minst emot Elfsborg. Men vi kan också prata om hur kombinationsspelet emot Brann såg mycket fint ut stundtals, och dessa till syntes eviga comebacks. Nanne är en briljant matchcoach, rutinerad som få och smart med sina byten, men det underliggande problemet är fortfarande att bytesvändningar behövs för att det görs lika många mål av Kennedy och kompani, som det görs bakom Hopf. Kanske är tryggheten i 4-2-3-1 att föredra framför den kokande kitteln imorgon, kanske sitter det nya systemet bättre. Det är bara premiären. Det är bara tre poäng. Eller är det bara det? En sak är säker, oavsett – imorgon kommer vi att marschera, och sjunga tills vi inte längre kan, och göra Nya Söderstadion till den hemmaborg inget lag ifrån Hisingen eller någon annan del av Sverige, vill komma till för att plocka pinnar. Imorgon är vi tillbaka, och vi är Hammarby.
