Inför derbyt: Olympiahjältar
De spelare som utmärkt sig lite extra på Olympia har en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Därför kommer här en högst subjektiv listning av några av våra största Olympiahjältar i modern tid.
Olympia. En plats som konfronterat oss med en del underliga saker: märkliga upprop mot Stattenaläktaren, pausunderhållning av Mister DJ (en man som traskade runt på innerplan med en musikmaskin på magen och på bred göteborgska introducerade hopplösa låtar) samt matchkommentarer av Mikael Ragvald, vilka oftast löd ”ah den va bra” på medkommentatorns frågor om vad Ragvald tyckte om matchen/inramningen/valfri spelare.
Sammantaget är Olympia ändock, rent objektivt betraktat, en rätt hyfsad allsvensk fotbollsarena. Det också en bortastadion som genom åren bjudit oss på såväl sällsamma lyckorus som den bittraste besvikelse. Rent statistiskt har vi inte lyckats alltför illa däruppe. Som den här artikeln inför vårderbyt kunde berätta ser vår allsvenska Olympia-tabellrad sedan HIF:s återkomst 1993 ut så här:
19 7 5 7 23-23 26
Helt jämnt, alltså. Bakom siffrorna döljer sig ett antal spelares hårda slit.
Därför, som en del i derbyuppladdningen, följer här en högst subjektiv listning av de fem största Olympiahjältarna (från 1993 och framåt*). Givetvis räknar vi bakifrån:
5. Niclas Kindvall
I sitt första Olympiaderby i MFF-tröjan, 1996, spelade han fram Anders Andersson till 1-0. Året därpå gjorde han vårt enda mål i en match där vi egentligen spelade ganska bra, men ändå fick se oss besegrade med 2-1. En en minst sagt tveksam straffavblåsning fällde avgörandet. Och så var det då 1998, ett år då Olympiaderbyt spelades med helt andra tabellmässiga förutsättningar än någonsin tidigare. Då vi i slutet av september styrde kosan mot Olympia hade vi nått den 21:a omgången. HIF jagade guld, vi nytt allsvenskt kontrakt. Roland Andersson och Thomas Sjöberg hade några veckor tidigare tagit över ett MFF i kris, och inför matchen låg vi näst sist. HIF parkerade på fjärde plats. Återigen spelade straffsparkar en stor roll, men den här gången blåstes de i vår favör. Dejan Pavlovic förvaltade en i första halvlek, och i andra blåste Leif Sundell för straff igen. Den satte Kindvall. Ett sent reduceringsmål av Peter Wibrån hjälpte inte de rödblå. Vår mest överraskande Olympiaseger hade bärgats, med Niclas Kindvall som en av huvudingenjörerna.
4. Pontus Jansson
Med sitt krigarhjärta är Pontus Jansson kanske den som i dagens Malmö FF bäst förkroppsligar själva essensen av ett derby. På onsdag spelar han sitt fjärde allsvenska bortaderby mot HIF. Han var alltså med redan i förlusten 2010 - då med blygsam framgång. ”Nästan-debutanten Pontus klarade sig hyfsat, även om det i vissa situationer syntes att han var lite osäker tycker jag att han var okej.” skrev Åsa Lind i Himmelrikets matchrapport då. Bättre har omdömena låtit efter kryssen de följande åren: ”Pontus Jansson gjorde en briljant match för övrigt.” sammanfattde Ulf Nilsson 2011, och 2012 tyckte John Bören ”Bäst på plan: Pontus Jansson. Utan tvekan. Särklass. Nyttig, djärv och resolut. Ett derby personifierat.”.
Går det att överträffa i år, månne?
3. Jörgen Ohlsson
Mittback, central mittfältare och anfallare - Jörgen Ohlsson flyttades runt under sin karriär och utgjorde på sätt och vis en alldeles egen centrallinje. Under sina inte mindre än nio allvenska Olympiaderbyn har han emellertid stått uppställd antingen som mittback eller mittfältare. Jörgen Ohlsson skötte alltid sitt jobb på samma sätt - utan stora åthävor, alltid lojalt och alltid med hårt arbete som adelsmärke. Då han gjorde mål - vilket han gjorde ganska ofta - såg han närmast lite förlägen ut.
Han sköt ett bortamål mot HIF under karriären. Hösten 1993 tog han revansch för sitt självmål i det klassiska 3-3-derbyt hemma genom att toffla in Malmö FF:s första allsvenska på Olympia sedan 1967 (1968, HIF:s sista säsong innan deras 24-åriga besök i lägre serier inleddes, fick vi stryk med 2-0).
2. Afonso Alves
Prestigevärvningen inför guldåret 2004, det år vi i pressen kallades Real Malmö, väntade till slutminuterna i majderbyt innan han slog till för första gången. Vårt guldtippade lag kom från en tung period - efter en lysande inledning av serien hade vi fyra raka utan vinst när vi i den nionde omgången åkte upp till Olympia. Andreas Yngvesson hade skarvat in 1-0 en bit in på andra halvlek. I den 89:e minuten väggspelades Afonso fram till ett friläge. Han rundade HIF-målvakten Conny Rosén, valde av okänd anledning att inte raka in bollen med höger fot direkt, såg ut att tappa ut den över kortlinjen, men han upp den just innan den rann ut. Där var det som att han dröjde, närmast flegmatiskt, tiden stod helt enkelt stilla på det där Nike-reklam-viset, både på läktaren och hemma framför TV-apparaterna var våra anletsdrag frusna som i en målning av Edward Munch, men till sist, efter vad som kändes som en evighet, rullade Afonso med en vänster bredsida och ur obefintlig vinkel bollen över mållinjen. 2-0, och matchen var vunnen.
Året efter cementerade Afonso sin hjältestatus genom att återigen göra mål på Olympia. I den 35:e minuten knoppade han då in matchens enda mål.
1. Anders Andersson
Fem allsvenska Olympiaderbyn i två omgångar - 94-97 samt 2007 - har Anders i bagaget. Han har varit med och vunnit däruppe två gånger. Mest avgörande insatsen stod han för 1996, då han med två mål avgjorde mötet redan före paus (Patrik Sundström reducerade visserligen i början av andra halvlek, men det visade sig dessbättre bara bli en liten obetydlig kaffefläck på en i övrigt tjusigt inbunden hjältesaga i Mint Condition). Det såg då för några hemska sekunder ut som om Andersssons 2-0 skulle underkännas för offside, men domaren tog sedan sitt förnuft till fånga och godkände målet.
Favorit-Anders-episoden är annars från derbyt 2007. Vi tog ledningen via ett relativt tidigt mål av Ola Toivonen. HIF belägrade oss sedan i hela andra halvlek. Sandqvist i målet hade sin stora stund här på jorden och lyckades bland annat sprattla bollen över mål då Henrik Larsson skulle raka in den från nån meters håll - och så var det då Anders block. En HIF-spelare sköt, Anders slängde sig och blockerade ut till hörna. Och reste sig upp, vände sig mot MFF-klacken, spände ut bröstkorgen och lyfte ut armarna från kroppen likt en revolverman som gör sig redo för en duell, eller, om ni så vill, som Eric Cantona efter det där lobbmålet i krysset. Klacken svarade givetvis direkt. Och Malmö FF höll hjältemodigt stånd matchen ut.
--------
BUBBLARE
Daniel Andersson
Räknar jag nu rätt här i hastigheten finns det en man som, likt Jörgen Ohlsson, har nio allsvenska Olympiaderbyn i modern tid på sin meritlista. Det är Daniel Andersson. Och givetvis är det svårt att prata om begreppet hjältar överhuvudtaget utan att ta med vår - numera - assisterande tränare.
Greger Andrijevski
Han fick bara en halvtimme 1995 och, så småningom, en halvlek 1997 på Olympia. Liv-och-död-metaforer undviker jag helst, men i den mån man dristar sig till att prata om hjältar som fallit på Olympia får väl Greger Andrijevski sägas vara en av dem. Visserligen innebar inte Ola Nilssons ultrabrutala tackling bakifrån i derbyt 1995 det definitiva slutet på Gregers karriär, men knäskadan höll honom borta från allsvenskt spel i ganska precis ett år. Och det blev aldrig mer än en handfull matcher -96, och mest inhopp -97.
Jonas Sandqvist
Jag nämnde det ovan: Sandqvist var magnifik på ett närmast ofattbart sätt i bortaderbyt 2007. Sällan har vi varit så utspelade där uppe som under andra halvlek, men målet hölls tomt. Räddningen på Henrik Larssons retur är fortfarande bland det svettigaste jag skådat.
Carsten Olausson
1994 slutade derbyt på Olympia mållöst. I vår målbur vikarierade Carsten Olausson för Jonnie Fedel. Carsten hade ställt sin vattenflaska just innanför stolpen, och då Patrick ’Trelleborg’ Andersson, som då flyttat till HIF, skickade en boll mot burgaveln tog den på flaskan och studsade ut igen. Ett givet mål räddades. Jag funderade länge och väl på om inte denna helt sanna rövarhistoria borde rendera en plats på den ’ordinarie’ listan ovan … men även om Olausson naturligtvis inte hade nån baktanke med flaskans placering kan man, med visst fog, hävda att detta inte var hundraprocentigt rent spel. Och eftersom Malmö FF alltid representerar den oförvitligt goda sidan i derbyn, hamnar Carsten Olausson i bubblarfacket.
Peter Ijeh
Två gånger har Ijeh stått för riktigt tunga insatser på Olympia. 2001 visades Joseph Elanga ut i den 52:a minuten. Då stod det 1-0 till HIF. Knappt tio minuter senare kvitterade Ijeh, och vi höll oavgjort tiden ut. Året efter gjorde nigerianen två mål i 3-2-bragden, i en match som mycket väl kan ses som startskottet till vår framgångsperiod under början av 2000-talet. Ijeh var en hjälte då, men personligen har jag lite svårt att hålla minnet odelat ljust, med tanke på den tråkiga övergången till Göteborg. Bubblarplats blir det, inte mer.
------
Vem har jag glömt? Vem har jag oförklarligen förbisett? Vilka faktafel har smugit sig in? Berätta i kommentarsfältet.
* Jag är inte tillräckligt gammal för att ha några minnesbilder av spelare som deltog i derbyna 1967 och tidigare. Dock förtjänar ju exempelvis Lasse Granström och Bosse Larsson hedersomnämnanden för sina hattrick i 10-1-segern 1965.
Till sist, som brukligt är vid sånt här tillbakablickande: ett stort tack till Jon Nordströms statistiksida.
