Djurgården - AFC Eskilstuna
Inför Djurgården – AFC Eskilstuna: Så långt ifrån en lunkmatch du kan komma
Djurgården mot AFC (för närvarande) Eskilstuna är inte bara en match mellan två tränare som ställs mot sina tidigare lag, eller två lag som desperat behöver tre poäng. Det är en match mellan två synsätt, mellan föreningsdemokrati och envälde. Det är helt enkelt så långt ifrån en lunkmatch du kan komma.
Hemmamatch mot tabelljumbon i Allsvenskans elfte omgång. I vanliga fall är det här inte en match som det höjs några ögonbryn inför. Det är en derbytorsk som ska förträngas och tre poäng som förväntas, gärna utan att det ens ska behöva bli särskilt spännande.
Men den här matchen är annorlunda.
Inte annorlunda för att det finns någon rivalitet mellan lagen. Inte annorlunda för att det finns några incidenter i tidigare möten som marinerats och nu är redo att slängas på grillen. Och inte heller annorlunda för att Özcan vid den här tiden förra året tränade AFC och Pelle tränade Djurgården. Visst, det sistnämnda ger väl i och för sig material för att bygga en artikel eller en diskussion på. Men den har inte tillnärmelsevis samma engagerande kraft som diskussionen om vad en svensk fotbollsklubb är, ska vara samt rädslan inför vad den kan bli.
51 %-regeln är den sämsta föreningsformen – bortsett från alla andra.
”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra” sägs det att Winston Churchill sa en gång i tiden. Ett citat som passar utmärkt in även här. För det är klart att vår omhuldade 51%-regel inte är perfekt. Det är klart att den inte alltid fungerar enligt plan, eller skyddar oss som det är tänkt. På Djurgården Fotbolls senaste årsmöte närvarade exempelvis 229 av över 12 000 medlemmar. Knappt två procent av medlemmarna var alltså på plats för att lägga sin röst för föreningens framtid. Optimalt? Knappast. Öppnar det upp för ”kupper”? Absolut. Orättvist? Inte det minsta.
För även om ”en medlem en röst” inte tillämpas i praktiken så är det av självvalda orsaker. Inte för att du inte får bli medlem, eller att det är för krångligt eller för dyrt. Alla kan bli medlemmar och alla medlemmar har sin chans att vara med och påverka. Och jag både tror (och hoppas) att de medlemmar som inte var där och röstade därför också inser det orimliga i att klaga på resultatet. Och även om man skulle vilja göra det – vilket är alternativet?
Ryssholm ger mig rys(s)ningar
I debatten kring Alex Ryssholm och hans kringflackande bebis AFC kan det skönjas två delar. Den ena är att han inte verkar förstå hur svensk fotboll är uppbyggd. Den andra att han trots allt är en skicklig affärsman. Frågan är väl dock hur väl berättelsen om skicklig affärsman står sig när Ryssholm har börjat uttala sig i termer om att ”få tillbaka sin investering” angående sina satsningar i klubben. Jag säger som Expressens utmärkte Noa Bachner: Hur har man gjort sin analys om man tror att man kan tjäna pengar på att driva en fotbollsklubb i Sverige?
För oavsett om du håller på en bolagiserad klubb eller ej så är en Allsvensk fotbollsklubbs primära syfte att vinna fotbollsmatcher, inte att samla pengar på hög eller att ge avkastning. Jag tror liksom knappast att aik:are köpt aktier i klubben i tron att de ska ge avkastning, utan det ska väl egentligen mer ses som en finare version av bajarnas ”samla burkar aid”-galor. Helt enkelt ett sätt att försöka ge klubben i sitt hjärta ökade resurser, inte att fylla fickorna på sig själv eller någon annan.
Så här: Om DIF Fotboll går med vinst används pengarna till att stärka truppen, faciliteterna och organisationen. De investeras helt enkelt i klubbens framtid. Skulle de inte göra det, eller om de skulle användas på sätt som alltför många finner tveksamma, ja då har vi medlemmar möjligheten att påverka vilka inom klubben som fattar de besluten.
Om AFC Eskilstuna går med vinst då? Jo, visst skulle pengarna kunna användas till att köpa nya spelare, förbättra faciliteterna eller stärka organisationen. Men de kan lika gärna användas till något annat, allt enligt enväldige härskare Ryssholms behag. Mot det finns det knappt någon som kan protestera eftersom det knappt går att bli medlem. Och även om någon skulle vilja protestera kan den inte rösta bort varje sig styrelsen eller ordföranden förrän människan har koloniserat månen. När vi i Djurgården säljer Michael Olunga för 40 miljoner jublar vi för att vi vet att vi nu har gott om pengar att handla ersättare för och mer därtill. Om AFC skulle sälja en spelare för 40 miljoner kan de användas till vad som helst. Det faktumet är inte bara beklagligt för klubbens fåtaliga supportrar, utan det är en fara för svensk fotboll så som vi känner den.
Förhoppningsvis snart en parentes
Med allt ovan skrivet i beaktande är tre poäng mot AFC därför inte bara tre viktiga poäng för oss Djurgårdare i ett nytt avstamp mot tabellens övre regioner. Det är även tre poäng som AFC inte får. Det är tre poäng som Alex Ryssholm inte får. Det är tre poäng som gärna får vara avgörande för att skicka ner AFC på en resa ner till svensk fotbolls bakgård igen. Till en plats där förhoppningar om att ”få tillbaka sin investering” möjligtvis handlar om att sno dagskassan från kiosken. En plats som fungerar som ett avskräckande exempel för framtida Ryssholms i svensk fotboll. Till något som vi om några år minns tillbaka på som ”just ja det där gänget, dem hade jag nästan glömt bort”.
Sjung för föreningsdemokratin
Imorgon sjunger vi därför inte bara högt för Djurgår’n vårat lag. Vi sjunger även högt för föreningsdemokratin i vårat lag. Vi sjunger för att vi har möjligheten att vara med och påverka, att vi får göra våra röster hörda mer än bara på arenan. Vi sjunger för stoltheten vi känner inför Djurgårdens IdrottsFÖRENING. Och vi glömmer heller inte bort att både uppskatta och dra på smilbanden åt att DIF Fotboll på ett mycket bra sätt marknadsfört både medlemskap och föreningsdemokrati inför den här matchen.
Djurgården mot AFC är helt enkelt så långt ifrån en lunkmatch du kan komma.
