Real Betis - Espanyol
Inför Gefle-Djurgården: Vårt smeknamn är numera ”De ängsliga”
Så var det då dags för Pelle Olssons återkomst till Strömvallen, precis som det är Alexander Faltsetas. Och Yussif Chibsahs och Amadou Jawos. Men det där är bara kuriosa som media har tid att frossa i. För Gefle IF är det viktigt med poäng, och de måste börja komma nu. Superettan ligger ju bara ett stenkast bort efter tio omgångar. Tio omgångar som präglats av ängslighet.
Enligt uppgifter i Gefle Dagblad och Arbetarbladet är det klart att Emil Hedvall avstår måndagens match på grund av skada, och att Sasa Sjanic får vakta målet.
Möjligtvis startar Jesper Florén som högerback. Men sedan blir det nog den förväntade elvan. Med Marcus Hansson och Robin Nilsson på central mitt och Johan Oremo och Dioh Williams på topp. Jens Portin går säkerligen in på sin vänsterbacksplats efter en matchs avstängning.
Men som det visat sig under den här säsongen spelar startelvan inte så stor roll. Ja, är det något som överraskat denna vår så är det att många som inte ingick i startelvan 2013 har visat framfötterna. Jonas Olsson, Jesper Florén, Robin Nilsson, Sasa Sjanic och Dardan Mustafa har alla varit oväntade plusvarianter. Precis som Dioh Williams.
Inte heller går det att säga att någon av de övriga har underpresterat.
Nej, det som har överraskat negativt är LAGET Gefle IF. Det verkar liksom inte finnas någon kollektiv styrka, i alla fall inte någon som man kan luta sig emot under 90 minuter plus tillägg. Alla matcher hittills (utom mot BP hemma) har innehållit djupa, djupa svackor. Och då spelar det inte så stor roll att laget stundtals spelar bättre än under hela den tioåriga allsvenska sejouren.
När ett lag blir kollektivt panikslaget är det mindre viktigt hur mycket man har tränat agerande på hörnor, uppställning i presspel, spelvägar vid omställningar och så vidare. Ett lag som plötsligt blir ängsligt spelar inte med hjärnan, utan ser motståndaren som bättre och fattar rader av felbeslut.
Om man jämför årets Gefle IF med till exempel Kalmar FF är skillnaden större än på många år. Medan de rödtröjade blint litar på varandra, verkar Geflespelarna räkna med att något till slut kommer att gå snett. Ett exempel på det är att backlinjens offsidefällor nästan aldrig synkar. Och ofta ser man flera spelare springa i samma lucka, och efter samma boll.
Jag var rejält knäckt efter Örebromatchen. Men det värsta börjar gå över. Jag är rätt säker på att det blir Superettan nästa säsong, men jag börjar förlika mig med det. Jag tror nämligen inte att Superettan behöver betyda katastrof. De flesta spelarna har kontrakt över nästa år, och känslan är att Roger Sandberg och Thomas Andersson har något stort på gång – men att de behöver tid tillsammans för att skapa underverket.
