Inför HBK – IFK Norrköping!
Redaktionens nye skribent Johan Dojjander (ett lysande fotbollsnamn) ger sin syn inför morgondagens match mot Norrköping.
Det är med viss bävan jag skriver dessa ord, eftersom det är med viss bävan jag ser fram emot denna match. Men det är ingen bävan p.g.a. att detta är min första artikel här på Himlen Är Blå, även om faktumet att jag är nykomling i gänget sen bara ett par dagar och därmed saknat tiden att riktigt sätta mig in i hur allting fungerar här gör att jag skriver under viss press. Nej, jag känner bävan eftersom det känns att detta är en väldigt symboliskt viktig match för HBK, för att komma så tidigt som i omgång tre.
Att vara nederlagstippade är inget man behöver bry sig om och att ligga sist som nederlagstippade efter två omgångar är heller inget man behöver lägga någon energi på, för efter matchen emot IFK Norrköping återstår fortfarande 90 % av matcherna i Allsvenskan. Men det finns tendenser som redan efter två omgångar manar till oro och jag upplever att detta är en extra viktig match just därför. Det finns i huvudsak två anledningar till att den är extra viktig. Bägge dessa anledningar finns ironiskt nog på motståndarnas planhalva…
Det finns också i huvudsak två problem som HBK själva brottas med: Det eventuella behovet av att förstärka spelartruppen och det definitiva behovet att slipa rejält på sitt offensiva grundspel. Antalet nyförvärv skrivs till två (Baffo och Gyan) och vad dessa går för är hittills alldeles för tidigt att säga något säkert om, men bägge två tycks ha potential. Det är upp till spelarna själva att bevisa resten. Upp till spelarna och – tränaren! För här kommer vi in på det som jag anser mest essentiellt. Det är nu i runda tal tre år sen Jens Gustafsson tog över som tränare i HBK och läget han kom in i var minst sagt tufft. Han gjorde vad han kunde under andra halvan av 2011 och ingen kan kräva mer. Att sedan lyckas ta upp HBK direkt är en bra prestation. Även om man kunde ha vissa åsikter om HBK:s spel redan 2012, kvarstår ändå faktum att de lyckades kvala sig upp mot GIF Sundsvall, men ska man vara kritisk vill jag hävda att HBK:s offensiv i Superettan mer berodde på individuell skicklighet än på ett väl inövat offensivt grundspel. Detta blev ännu tydligare under förra säsongen, som slutade på samma sätt som året innan med att HBK återigen besegrade GIF Sundsvall i kvalet om sista platsen i Allsvenskan 2014.
Nu har HBK haft ända sedan dessa matcher i höstas på sig att jobba med detta sitt offensiva grundspel, lagets stora dilemma de senaste säsongerna. Men det som visats upp hittills i år i träningsmatcher, cup och serie, det är precis lika statiskt, ineffektivt och förutsägbart som förra året. När då tränaren själv säger att ”han känner ingen oro”, blir man lite osäker på hur man ska tolka det. Om jag vore tränare, skulle i alla fall jag känna en oro, ifall det var något jag jobbade och jobbade med att förbättra, men ingen förbättring skedde. Samtidigt ska man alltid försöka att i största möjliga mån låta bli att oroa sig i onödan. Därför sätter jag punkt för denna del, åtminstone för idag. Nu vill jag istället titta framåt mot morgondagens match, med tillförsikt om att det i morgon ska uppenbara sig något som kan dämpa oron hos oss som – till skillnad från Jens Gustafsson – faktiskt känner en viss oro redan…
Nu till de två huvudsakliga anledningarna till varför morgondagens match är så viktig, fast den ”bara” tillhör omgång tre. Jag upplever för det första att det finns ett prestigemöte på tränarbänken i morgon. Alla HBK:are minns med glädje säsongen 2004, där det blev ett stort silver som ändå kändes som ett missat femte guld. Laget HBK ställde på benen det året är kanske det bästa lag de nånsin haft, på papperet. Vilket lag! I bakre regionerna hade vi Allsvenskans klart bästa mittbackspar i Jönsson / Zvirgzdauskas, på mitten huserade Djuric, Touma och Micke Nilsson fritt framför evighetsmaskinen ”Turbo” (som var enorm detta år) och i kedjan såg det underskattade nyförvärvet Yaw Preko (brons i OS för Ghana 1992) till att Markus Rosenberg slog igenom och vann skytteligan. Åtta landslagsmän i startelvan – vilket lag, som sagt! Men på tränarbänken satt det en nykomling som gjorde sin första säsong som huvudtränare för ett elitlag – Jan ”Janne” Andersson… Samma ”Janne” som nu gör sin fjärde säsong som tränare för IFK Norrköping. Han utsågs till ”Årets tränare” 2004, något som då kändes roligt och välförtjänt. Men med facit i hand var det något han sedan levde på i många år. Personligen började jag tvivla ganska tidigt redan året därpå och ända sedan cirka en tredjedel in i säsongen 2006 har jag ansett att ”Janne” som tränare är överskattad. Det var snarare en underprestation att komma tvåa med det laget HBK hade 2004, de flesta med normalt fotbollskunnande hade kunnat göra lika bra ifrån sig som ”Janne” det året. Alla resultat han gjort efter 2004 har i alla fall varit från medelmåttiga till direkt dåliga och talar därmed för det påståendet.
Vad är då kopplingen? Jo, när Jens tog över som tränare hade han ungefär samma förutsättningar som ”Janne” hade, om man ser till kravbilden. Ingen kan egentligen ha några större krav och precis som ”Janne” lyckades Jens göra bra ifrån sig direkt och redan efter ett drygt år vid rodret stod han där hösten 2012 som smått geniförklarad, i alla fall av vissa. Men sedan har vi hittills endast sett prov på samma typ av stagnation som skedde med HBK under ”Janne” från 2005 och framåt. Så därför är det dags att vända den trenden nu. Upp till bevis, Jens! Om du vill att vi som följer laget ska klara av att undvika att känna oro, är morgondagens match det perfekta läget för dig att bevisa att du har potential. Jag vet att inget sådant avgörs i enskilda matcher, men ur symboliskt perspektiv är matchen ett perfekt läge att börja visa detta. Ett trendbrott krävs, sådana börjar alltid med ett första steg och chansen till det har du i morgon. Låt oss se att HBK med dig som tränare faktiskt kan spela ett strukturerat offensivspel åtminstone under längre perioder av bägge halvlekarna.
Den andra anledningen handlar om spelarna själva. Det finns en riktigt, riktigt bra central mittfältare i IFK Norrköping som troligen nästan alla HBK:are känner till. Han heter Andreas Johansson och tillför något till deras mittfält som saknades helt i HBK förra året och fortfarande saknas i år. Man kan utan vidare utnämna honom till en av IFK Norrköpings absoluta nyckelspelare. Men vi som minns vårt HBK, minns också att ”Ante” jobbade sig till denna status under ett antal år. Det tog honom många år och mycket slit, innan han till sist tog de rätta kliven framåt i sin utveckling och blev den spelare han är idag. Man kan stirra sig blind på detta och beklaga sig i vemodiga tankar som ”han hade verkligen behövts i HBK i år” med det är bara destruktivt. Det som behövs istället är att någon urdagens HBK kliver fram! Om någon av Fagercrantz, Rojas, Gyan, Thydell o.s.v. har denna potential, är det dags att börja visa det!
Matchen i morgon är således ett ypperligt tillfälle för både spelare och tränare att ta första steget och visa att de vill framåt i sin utveckling. Jag ser fram emot att läsa om matchen efteråt och hoppas få läsa något trevligt om hemmalaget. Själv missar jag matchen eftersom jag ska vara lekledare (min son fyller 6 år i morgon). Men om HBK:s spelade och ledare vågar släppa loss och ha lika roligt som jag tänker ha i morgon i min roll som ”Kapten Buse, den elake piraten”, så finns alla förutsättningar.
Väl mött både här och på Örjans Vall, två ställen där Himlen Är Blå!
Johan Dojjander – ett lysande fotbollsnamn!
