Inför HIF: Halmstadhjulet
Men allting är ju egentligen Länstrafikens fel.
I en av de allsvenska poddarna blev Isak Pettersson nyligen utnämnd till ”vårens målvakt”. Det kändes väl lite så där sett till omständigheterna. Men nu kan ett scenario där vi åter tappar spelare gratis vara på väg att upprepas med Kosuke Kinoshita som enligt intervjun här på HäB nyligen fortfarande inte hört något från HBK om en kontraktsförlängning. Hur var det nu med mastodontkrönikans åttonde budord om att vårda sina relationer (vilket så klart även innefattar nuvarande spelare) och att inte upprepa gamla misstag? HBK utbildar men någon annan skördar frukterna.
Efter en dryg tredjedel av serien parkerar HBK på en femte plats efter en vår som egentligen bara bjudit på en helt igenom gedigen prestation – den borta mot Gefle. Halmstad fortsätter snurra i de senaste årens hamsterhjul där det aldrig verkar infinna sig någon riktig kontinuerlig känsla om att vi solklart är på väg framåt. Att vi har ett grundspel som sitter som det ska, att vi har en jämnhet i prestationerna. Det kanske mest oroväckande tycker jag är att man inte ser någon tydlig utveckling hos flera av spelarna. KvP:s Fredrik Jonsson skrev t ex nyligen att Marcus Mathisen borde kunna dominera i Superettan och jag är den förste att hålla med. Mathisen gjorde redan som 19-åring debut i Nordens största klubb och framstod första halvåret i HBK som en succévärvning, men vad hände sedan? Gabriel Gudmundsson omtalas som en framtida försäljning till tvåsiffriga miljonbelopp men känns alldeles för ojämn i sina prestationer, blixtrar till ibland men kan sedan knappt synas till i några matcher. Andreas Bengtsson verkar som tidigare nämnts snarast gått bakåt i sin utveckling. Alexander Berntsson gör det bra och har i år känts stabil bredvid Peter Larsson men vi måste också komma ihåg att det nu är Superettan det handlar om. Halmstad har en strategi om att satsa på talangutveckling med en allsvensk etablering som mål, men dit känns steget ganska långt idag.
I Hallandsposten nyligen omnämndes Johan Oremo som ”målkungen”. Nja, Oremo har väl egentligen aldrig varit någon riktig målspruta med sina 12 mål år 2015 som allsvensk toppnotering. I HBK har han inte slagit till sedan den lyckosamma lördagen den 5 augusti 2017 mot J-Södra då allting verkade klaffa för Bollklubben. Givetvis är en längre skadefrånvaro en av anledningarna till det men efter att fortfarande inte ha hittat rätt i årets superetta, elva omgångar in i serien, börjar olyckskorparna kraxa om vilken version av Oremo det egentligen var HBK laddade ner ifjol sommar. Fortsätter vi sedan diskutera nyförvärv så känns väl ingen av de senaste två fönstrens nytillskott som klockrena, undantaget den hemvändande veteranen Peter Larsson. Thomas Boakye har gjort det helt OK, men Dida Rashidi har redan lämnat och Andreas Hadenius såg före skadeproblemen ganska tung ut, på ett mindre bra sätt då. Höskuldur Gunnlaugsson och Tryggvi Hrafn Haraldsson är inga dåliga värvningar, men spelare som på längre sikt etablerar oss i Allsvenskan? De har de inte visat ännu! I sammanhanget går det inte att undgå att nämna Robin Jansson. Mittbacken som AIK i vintras plockade från Oddevold i Div. 1 och som gjort succé i Allsvenskan! Det är den typen av fingertoppskänsla som HBK måste hitta tillbaka till.
IK Frej var en motståndare som bara skulle städas av enligt många. Jag håller inte med för det man då missar i analysen var att laget efter en katastrofal start på säsongen hade en tydligt uppåtgående trend. Däremot var det självklart ingen bra prestation av HBK men man visade i varje fall lite jävlar anamma och kunde till slut rädda en poäng. Höskuldur Gunnlaugsson fick åter igen kritik, nu på en ovan högerbacksplats. Och visst: situationen som föranledde straffen hade ju aldrig inträffat om inte ”Höggi” drällt med bollen. Men om tåget jag ska ta blir inställt och jag därefter blir rånad på perrongen är det då Länstrafikens fel? Ja, självklart! Som tidigare anställd på Skånetrafiken VET ju jag att så faktiskt är fallet (det var väl i varje fall så det kändes många gånger). Men för att vara lite mer allvarlig så, NEJ! Marcus Mathisen måste ju inte i det läget göra just en ”Mathisen” och chansbryta i straffområdet för andra gången i samma halvlek och riskera en straff emot sig. Hur som helst kan konstateras att Gunnlaugsson återigen hade en fot med i det som faktiskt resulterar i mål framåt. Dels frisparken som Mathisen sedan kunde nicka in och dels den långa bollen till ”Gabbe” som därefter hittade Kinoshita. I NHL hade ”Höggi” tveklöst varit i topp i poängligan. Och nej, det är ingen SLUMP, utan ett resultat av att bollarna slås med ett visst mått av kvalitet.
Själv satt jag och funderade på varför inte Oscar Petersson fick chansen att komma in när Jonathan Svedberg kändes svag och HBK behövde göra något för att åstadkomma en förändring, Med 20 minuter kvar fick han så chansen, visade framfötterna direkt och kändes kraftfull (även om han också visade prov på hur man bäst slår bort en boll). Och självklart är det skillnad på spel i U21 men efter att ha sett Petersson dominera i andra halvlek mot HIF skulle jag vilja se honom från start när de rödblå kommer till Örjans på torsdag. Av det lilla jag sett av Oscar Petersson i år tycker jag det är märkligt att hans väg till startelvan känns så pass lång. I övrigt utgår jag ifrån att Jesper Westerberg och Peter Larsson är tillbaka i backlinjen och att Gunnlaugsson flyttar tillbaka till sin offensiva mittfältsposition.
Äntligen är det då dags för ”premiär”! Mot ett Helsingborgs IF som har en klart uppåtgående trend med 4 segrar och 1 oavgjord på de 5 senaste. Och trots min något dystopiska inledning på den här krönikan är det ju ändå så att vi faktiskt hänger med! Av någon anledning så gör vi faktiskt det. HBK skuggar strax bakom tabelltoppen trots haltande spel och den som varit med förr vet ju att dystopi kan vändas till utopi över bara en natt. Eller ja, en halvlek kan till och med räcka. En bra insats av klubben och en seger och man svävar som på små moln mot Fotbolls-VM och den annalkande semestern. Framtidstron kommer tillbaka till en hårt prövad HBK-supporter som snart gett ordet bipolär en helt ny innebörd.
Och av förmodligen någon helt annan anledning kom premiärmatchen mot HIF i 1993 års allsvenska till mig på Youtube häromdagen. Då blev det en klar 3-0 seger på Örjans efter två strutar av ”Bomba-Berra” och en av Gudmundsson d.ä. Ett gott omen kanske? Ja låt oss hoppas det! Några 12 000 på läktarna lär det väl knappast bli imorgon men - tre blytunga poäng skulle också räcka långt.