Inför IFK Göteborg - Malmö FF: Årets viktigaste
Torsdagen den 16 maj klockan 19.00 sätter årets viktigaste match igång: IFK Göteborg mot Malmö FF.
Det heter ju alltid så, nu väntar årets viktigaste match. Vilket grundar sig i klyschan en match i taget, och leder till att just den kommande matchen är årets viktigaste. Tills nästa match ska spelas alltså.
Men i morgon kväll med start klockan 19.00 på Gamla Ullevi är det verkligen årets viktigaste match, och den kommer att vara årets viktigaste även sett i backspegeln. Och nu talar jag emotionellt viktigast. Ingen annan match kommer i närheten av betydelse för mig, för Malmös kommunikationschef Peter Åhlander, för min kollega och vän Pontus Kroon, för blivande kaptenen Guillermo Molins och för väldigt, väldigt många andra himmelsblå.
Jag ska inte gå så långt som att säga att en kass säsong kan räddas av en seger mot IFK Göteborg, men en seger, eller en förlust, glöms inte bort i det snaraste. Ursäkta, detta är skrivet så många gånger tidigare men det måste göras igen: Malmö FF och IFK Göteborg är Sveriges två ledande fotbollsklubbar, i nutid och i dåtid. Ettan och tvåan i Maratontabellen. De enda som har europeiska framgångar att skryta med. Och jag har aldrig gillat IFK Göteborg. Aldrig någonsin. Det är givet att detta är den bästa segern och den värsta förlusten.
IFK Göteborg är motsatsen till mitt lag som jag som supporter behöver. Deras motgångar göder min glädje, deras framgångar leder till min besvikelse.
Det är klart att jag känner en motvillig respekt för morgondagens motståndare. Dels för att de är dem de är, med allt vad namnet IFK Göteborg innebär. Men också för att föreningen efter några tunga (läs: härliga) säsonger tycks ha lämnat golvet på nio och nu fått med sig helt andra resultat än tidigare år. De vinner tre hemmamatcher i rad, mot Elfsborg, Helsingborg och AIK, med 3-0, 3-1, 3-0. Man skrattar inte åt sådana imponerande siffror, dessutom alls inte i överkant.
Något har hänt med Poya Asbaghi och hans mannar. Ungdomlig entusiasm och en framgångsvåg de surfar på, antagligen med en känsla av att vara omöjliga att besegra. De ser ut att ha roligt när de spelar. Fulla av självförtroende som sagt. Trygghet. Åh, vad jag önskar det vore en chimär.
Vi får se i morgon. Det kanske är dags att komma ner på jorden igen?
MFF leder den allsvenska serien med en poäng inför den här nionde omgången, just före IFK Göteborg (som om det behövde kryddas extra för att få upp intresset i den här anrättningen). Till skillnad från morgondagens hemmalag har det gnällts och muttrats över lagets prestationer. Efter segrarna på slutet, och efter den oavgjorda borta mot Norrköping, har spelare och ledare tillsammans med media och supportrar menat att mycket behöver förbättras. Så må det vara, men serien leds och Markus Rosenberg leder i sin tur både skytteligan och sitt lag mot det tjugoförsta guldet. Nej nej, jag tar inte ut något i förskott. Jag menade blott att målet är det tjugoförsta guldet och vår kapten leder laget på vägen mot det.
Det är alltså inte riktigt så illa som det kan framstå, vi himmelsblå har alla lite till mans en förmåga att inte vara helt nöjda förrän vi vinner med stora siffror och Johan Dahlin klackar in en straff. Typ så.
MFF har två hyfsat viktiga spelare borta: Bachirou (skada) och Christiansen (avstängd). Det har spekulerats rätt friskt hur tränare Rösler ska lösa detta, för det är ju ändå två av tre superordinarie på mittfältet det handlar om. Min inte alltför unika gissning är: Traustason blir kvar i sin position som han trivs i och gjort mycket bra ifrån; tillsammans med honom på mittfältet kommer vi att se Oscar Lewicki och Erdal Rakip.
Jag ser egentligen inga reella alternativ till den trion. I försvaret lär vi då se Rasmus flankeras av Safari och Eric Larsson, som åter får ta ett steg ner efter att ha varit högerlöpare (älskar det ordet, wingback låter… amerikansk fotboll) mot Elfsborg. Ny högerlöpare blir Vindheim, på andra kanten tar IFK-supportrarnas älskling Sören Rieks Göteborg med storm.
På topp: Rosenberg. Och? Antonsson eller Guillermo Molins? Tror på den förstnämnda, blir inte förvånad om det blir den sistnämnda. Hans namn skrev jag ovan tillsammans med mitt eget när jag berättade varför detta är årets viktigaste match. Kanske Rosenberg också, men annars tror jag inte det finns någon i truppen som skulle älska att få vinna mot IFK Göteborg. Och gärna med klara siffror, som i fjor.
Jag är nervös. Samtidigt, fylld med förväntan. Seger och det blir eufori av ädlaste slag. Förlust, jag vill inte ens tänka tanken. Det är årets viktigaste match. Att vinna mot IFK Göteborg på bortaplan, det finns inget finare, inget bättre. Det är nästan allt man kan begära som supporter.
***
Malmös trupp:
Johan Dahlin, Dusan Melicharek
Eric Larsson, Rasmus Bengtsson, Anel Ahmedhodzic, Behrang Safari
Oscar Lewicki, Andreas Vindheim, Arnor Traustason, Sören Rieks, Romain Gall, Erdal Rakip, Laorent Shabani, Samuel Adrian
Markus Rosenberg, Guillermo Molins, Marcus Antonsson, Tim Prica
