Inför IFK Norrköping - Malmö FF: Två motsatser
Efter en poängmässigt bra start har IFK Norrköping tappat på slutet. Efter en såväl poängmässigt som spelmässigt dålig start har MFF fått upp farten. I morgon möts de bägge lagen på Nya Parken.
IFK Norrköping mot Malmö FF räknas som ett klassikermöte. En gång i tiden var de bägge klubbarna arga rivaler, men för att hitta den rivaliteten får vi gå tillbaka till en tid då många av oss inte ens var födda (40- och 50-talet framför allt).
I det som vi kallar nutid, det vill säga de senaste 10 åren, har morgondagens hemmalag emellertid åkt jojo mellan Allsvenskan och Superettan. På 2000-talet har lagen i Allsvenskan endast mötts åtta gånger, och MFF ståtar med fyra segrar, Norrköping en och således har det slutat oavgjort tre gånger. Inte mycket till klassiker alltså. Inga klassiska matcher att minnas finns där heller för den delen.
Förra året blev det som bekant oavgjort i Nya Parken, och det mest minnesvärda i en tämligen slätstruken match från bägge lagen är att MFF fick spela i Norrköpings reservklädsel. Domare Tobias Mattsson, som tog beslutet, lider antagligen av grav färgblindhet och beslutsångest, och behöver starka kontraster för att kunna döma rätt, vilket han ändå sällan gör… Jag glider ifrån ämnet märker jag.
Norrköpings senaste, och enda vinst de senaste 12 åren, kom 2008. Det var i september, och den månaden får 0-5 mot Häcken i påskas att te sig nästan som en vinst: Förlusterna radades upp för MFF via 0-3 hemma mot HBK, 0-4 borta mot Elfsborg, 0-1 då mot Norrköping och 1-2 hemma mot HIF. Hur överlevde vi, hur kunde Roland Nilsson få fortsatt förtroende?
Malmös segrar har alla kommit hemma, förutom 3-0-segern 2002. Så, nog med statistik.
Norrköpings tränare Janne Andersson beskylls av vissa för att vara tråkig. Jag vet inte, jag känner honom inte alls. Men i bilden som skapats av honom framstår han som Rikard Norlings motsats. Där den ene är trygg, pärmtrogen och typisk svensk (säg 4-4-2 och du tänker på Janne och Tom Prahl, inte sant?), är den andre en ordkonstnär, en visionär och en sinnebild för det ”nya”.
På tal om motsats: För Janne Anderssons IFK har den innevarande säsongen startat i bjärt kontrast till MFF:s. Där hemmalaget vann (imponerande) de två första matcherna mot Helsingborg och IFK Göteborg, tog MFF en poäng.
Norrköping har därefter endast samlat ihop en poäng på de senaste tre, hemma mot GIF Sundsvall, medan MFF har tre raka segrar i bagaget. Samtidigt har det vitblåa laget inte spelat dåligt, men där man kanske hade en del marginaler med sig i början har man haft dem lite emot sig på slutet.
Malmö FF däremot har inte haft marginaler vare sig med eller emot sig, utan har sett till att vinna av helt egen kraft mot Kalmar, Djurgården och Syrianska. Marginalerna behövdes inte där; så bra har MFF spelat att man varit tämligen överlägset sett till det stora hela.
Norrköping har inga spelare avstängda medan Mathias Ranégies frånvaro kan bli en jobspost för MFF (vi återkommer till det, och återvänder till Janne…).
… Andersson, som fått ihop ett lag med många individuellt skickliga spelare. Astrit Ajdarevic är den stora stjärnan, och som med en bra dag innanför pannbenet och nere i benen har förmågan att kunna avgöra en match nästan på egen hand. Bakom sig har hand den underskattade Andreas Johansson, och framför sig Shpetim Hasani och GH Thorvaldsson. Det är en kvartett som MFF måste ha full kontroll över för att det ska bli en rolig söndagkväll.
Frånsett Häcken borta har MFF haft ett på papperet trevligt och förhållandevis lätt spelschema så här långt. Jag tänker inte gå så långt att jag jämför Norrköping som en bortamotståndare i paritet med Elfsborg, Helsingborg eller IFK Göteborg, men jag ser detta som årets hittills näst svåraste match. Jag hoppas att där finns en ödmjukhet och en icke-hybris hos de elva som senare på kvällen förhoppningsvis kör söderut i Sverige med tre nya poäng. Det och hårt arbete kommer med största säkerhet att behövas.
Så var det då detta med Ranégie. Avstängningar kommer nästan alltid olägligt. För Rikard Norling, som de senaste matcherna haft MR som ensam anfallare, har det säkert inneburit extra tankemöda under veckan. Ska han satsa på Daniel Larsson som ensam anfallare? Eller är Dardan tillbaka från frysboxen och ges chansen? Är Wilton, som gärna drar sig ner mot mittfältet för att hämta boll, den som ska vara huvudansvarig för MFF:s anfall?
Eller går Rikard tillbaka till det 4-4-2 som han startade säsongen med?
Den kloke Tom Prahl sa följande i en intervju på mff.se efter matchen mot Syrianska: "Norrköping på Idrottsparken är ett av de lagen som pressar högst och det borde faktiskt passa Malmö ganska bra. Då gör man kanske den här rockaden som man gjorde mot Djurgården, att man slänger in Daniel (Larsson) lite tidigare. Då får Norrköping problem att hänga med. Så det finns alla möjligheter för en trea igen."
Jag skulle helst se Daniel Larsson från start. Om det nu blir som han som var vår general tror, att Norrköping kommer att pressa högt, kommer detta innebära ytor för snabb-Larsson. Med Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz som fyller på från kanterna kan det skapa stora sår i Norrköpings försvar.
Jag tror nämligen inte att Rikard Norling vill förändra för mycket, utan helst behålla så många spelare på samma positioner, vilka nu har fungerat väl de senaste matcherna. Det enklaste är då att Daniel tar Mathias plats som ensam anfallare, med Wilton strax bakom i en rätt fri roll.
Men vad vet jag? Om MFF bara vinner får gärna Filip Stenström spela i anfallet och Dardan Rexhepi stå i mål. Eller nåt. Tre poäng är ändå alltid tre poäng. Så är det.
***
På grund av orsaker som ligger utanför artikelförfattarens kontroll var denna införartikel tvungen att publiceras innan varken Norrköping eller MFF hade tagit ut sina respektive trupper.
